kvinnan ska vara lyhörd och mjuk

Missförstå mig inte. Jag tycker det är väldigt bra att man nu talar om en kvinnlig socialdemokratisk partiledare. Och att det är just Margot Wallström som ligger bäst till, det gillar jag också. Vissa förser henne med en högerstämpel eftersom hon så länge jobbat med och för EU-apparaten, jag tycker det är kortsynt att göra så. Att Göran Persson avgår, det är också bra. Hans arrogans, som jag iofs ska erkänna att jag litegrann njutit av när den riktat sig mot det blå laget, har nått oanade höjder i år (påståendet att "jag behöver inte läsa opinionsundersökningar, jag känner vartåt vindarna blåser", t ex, är ju lika underbart som skrämmande - särskilt nu i efterhand...).
Så vad gnäller jag då för? Jo, för att det är så himla trist, och så himla typiskt, att det är just när en ny typ av ledarskap, som mer ska präglas av ödmjukhet, efterlyses som också en kvinna efterfrågas. Kan det bli mer förutsägbart?

skåne är smärtans centrum

Det är illa nog att alliansen vann valet. Men det verkligt katastrofala är att Sverigedemokraterna nästan fyrdubblat sina lokala mandat.
Värst är det här nere i söder. Den rena främlingsifentligheten har fått mandat i alla skånska kommuner utom Vellinge. I Landskrona fick SD 22% kommunalt. Nu har något gått oåterkalleligen förlorat här. Detta är inte en dag som alla andra.
Samtidigt hade NPD, det tyska nazi-lightpartiet, framgångar i (öst)tyska delstatsval.

valet och valrörelsen

Nu börjar jag bli orolig.
Den borgerliga kvartetten har verkligen ansträngt sig för att slipa bort alltför hårda kanter i sin framtoning. Plötsligt kastar de nu fram lite köttstycken till studenterna - studiemedlen ska höjas, säger de. Det har de inte sagt innan. På samma sätt har de på andra områden gått till reträtt och bytt taktik för att inte stöta bort viktiga grupper. Mest flagrant är ju Moderaternas nya profil som "arbetarparti" med full respekt för facklig verksamhet och behovet av en basal arbetsrätt. Min konspirationsteori har länge varit att de valt denna linje eftersom de föredrar den svenska modellen med frivilliga avtal mellan arbetsmarknadens parter framför en europeisk arbetslagstiftning (något Sverige skulle kunna välja att införa som svar på EU-utvecklingen). Men naturligtvis handlar det också om att M helt enkelt anpassar sig till de stora väljargrupper de behöver nå för att vinna makt. De må ha mjuknat lite attitydmässigt, men hur realistiskt är det att tro på en verklig ideologisk förändring som skulle ägt rum under så kort tid? Fortfarande handlar valet om ett systemval. Jag tror det var Göran Persson som sade att man ska akta sig för att se det som "ett mysval mellan ganska likartade partier". Han har rätt i detta - sedan må han äga hur många herrgårdar som helst. Jag vill hänvisa till en koncis, klargörande bloggtext av Vänstra stranden vad gäller skillnaden mellan höger och vänster, i detta val liksom i andra.

Det är för övrigt skamligt att Moderaterna gör reklam för sig själva med bilder på arbetarrörelsedemonstrationer och texten "Det är dags att någon lyssnar". De utnyttjar det befogade missnöje som finns mot det socialdemokratiska toppskiktet, i sina egna syften. Och förtiger att om högern, Moderaternas föregångare, hade fått sin vilja igenom hade vi inte ens haft allmän rösträtt. Vi hade fått jobba mer än fyrtio timmar i veckan. Och så vidare. Vänstern får ofta, och det med rätta, ta stryk för ett skamligt förflutet man inte förmår göra upp med. Men hurdant är egentligen högerns arv, och hur förhåller man sig till det internt? Jag har ofta funderat över den unge moderat som hånade latinamerikanska flyktingar i Uppdrag gransknings valstugereportage 2002. De är "sådana som Pinochet inte fick tag i" sade han ungefär. Vad betyder egentligen det? Vad ligger bakom ett sådant uttalande? Hur utbredd är egentligen en sådan attityd? Och då menar jag inte den negativa attityden till flyktingarna - att den är eller var utbredd har vi förstått. Jag menar den positiva attityden till Pinochet.

För att förtydliga - tillägg i efterhand: nej, jag tror alltså inte att Reinfeldt skulle bli en svensk Pinochet om de vinner valet. Det är inte det jag menar. Vad jag menar är helt enkelt att jag starkt ogillar deras sätt att marknadsföra sig och deras självrättfärdiga hållning gentemot vänstern.
Vinner de idag har vi helt enkelt ett borgerligt systemskifte att vänta. Och det tycker jag är tillräckligt skäl för att tänka efter både en och två gånger om man tänkt rösta på alliansen.
Att de struntar i överenskommelsen att inte bedriva propaganda på valdagen ser jag som ytterligare ett exempel på deras respektlöshet. När jag och min man gick och röstade för några timmar sedan utsattes vi för en j*a bil med högtalare som körde runt här i staden och spelade upp ett tal av Reinfeldt. Suck.

identifikation med aggressorn

Det är alltid lika roligt att läsa en text man verkligen gillar av någon man annars aldrig brukar hålla med eller rentav brukar reta sig på. Plötsligt uppstår en beröringspunkt. Så upplevde jag det när jag läste Susanna Popova Hakelius senaste gästkrönika i Göteborgsposten, den ska finnas här.
Popova skriver om Natascha Kampusch, österrikiskan som tillbringade åtta år i fångenskap hos en psykiskt störd man, och om det djupt mänskliga i det känslomässiga beroende av sin plågoande hon kom att utveckla. Vi vill gärna se bort från dylika fenomen, stämpla dem som abnorma. Men i själva verket, påpekar Popova, uppvisar de allra flesta av oss till vardags en tendens att underkasta oss småpåvar, retstickor och slentrianförtryckare. Vi kanske rentav anammar deras värderingsmönster samtidigt som vi på ett annat plan inte alls vill detta, tvärtom revolterar i djupet av våra hjärtan, drömmer om frigörelse. Natascha Kampusch lyckades, vid sidan av sin livsnödvändiga anpassning, faktiskt också hålla vid liv den beslutsamhet och förmåga som krävdes för att kunna fly. Popova skriver:
"Jag tror att det vi inte orkar se är det vi inte orkar med hos
oss själva. Många har utan att känna eller veta om det, en
identifikation med aggressorn.
Men det finns något mer. När tillfället kom, efter alla dessa år,
rymde hon. Hur många skulle vara så starka?"

I och för sig kan man säga att Popova fått fel. Omgivningen har inte vänt sig bort från Kampusch, tvärtom vill vi höra hennes berättelse, ju mer dess bättre. Idag skriker någon av kvällstidningarna ut att Natascha på bårhuset tagit förväl av den döde kidnapparen. Men den här typen av intresse bygger förstås på snaskighetsfaktorn, möjligheten att begapa flickan som en abnorm attraktion med ett ursprung bortom den egna tillvarons hägn, vilket egentligen går på ett ut med att inte vilja se och höra. Man kan också göra det lätt för sig och ta fasta på flickans styrka, behandla historien som en moralitet där den starkaste går segrande ut. Ofta citeras hennes ord om hur hon uppfattat sig själv som den starkare parten - och visst är det svårt att inte slås av den enorma viljestyrka som Natascha Kampusch emanerar. Hennes berättelse rymmer dock både detta att ha triumferat och det att ha varit ett offer som tvingats foga sig till någon annans spelregler - samtidigt som hon aktivt gjort livet drägligt för sig.
Jag hade en gång en väninna som blev våldtagen av en främmande man i ett främmande land (den typ av våldtäkt, för övrigt, som en del äldre feminister inte vill diskutera på grund av behovet att fokusera på våld i hemmet). Hon hade som glad och orädd twentysomething liftat ensam. Mannen som plockade upp henne körde in på någon avfart och stannade, våldtog henne och tvingade sedan ut henne ur bilen. Där stod hon sedan på ett fält, chockad och förnedrad, utan att veta var hon hade hamnat eller hur hon skulle ta sig därifrån. Det är inte att undra på att hon bönat och bett våldtäktsmannen inte lämna henne ensam. Han var i det läget hennes enda mänskliga kontakt. Men efteråt var det detta, mer än själva våldtäktshandlingen, som gjorde att hon översvämmades av skamkämslor och självförakt.
Helt i onödan.

den kluvne mannen

Andreas Malm har häromveckan i DN publicerat en essä om sionismen och Israels självbild som bygger på läsning av några nyare böcker med socialpsykologiskt grepp om situationen. Det är en ny roll Malm går in i, möjligen föranledd av all kritik han fått ta emot under sommaren - istället för att verbalt posera med bössan i hand och riktad mot Israel förser han sig nu, via böckerna, med den inkännande analytikerns skägg, lägger landet på soffan och lyssnar in dess smärta för att kunna exorcera den sionistiska sjukdomen ur dess kropp. Påfallande är den kluvenhet Malm visar fram - å ena sidan en distanserad, analytisk hållning gentemot Israel, förevisad med intellektuell trovärdighet i salongstidningen DN; å andra sidan en närmast total känslomässig identifikation med militanta anti-israeliska sammanslutningar i Mellanöstern, förevisad med kämpaglöd i syndikalistiska Arbetaren. Men de båda sidorna sys ihop i slutet av essän, där författaren (under inlytande av Joseph A Massads bok The Persistence of the Palestinian Question) för fram argumentet att den psykologiska medicin staten Israel behöver är att den "inser gränsen för sin övermakt, stöter på hinder i form av araber som vägrar spela rollen som svaga". Huvudpoängen med essän är nämligen att Israels aggressiva beteende, ja i grunden också sionismen som fenomen, handlar om destruktiva, felriktade försök till omnipotent kompensation för den europeiska antisemitismen.
Det kan sägas en del om hur Malm här undviker att behandla antisemitismen utanför Europa (vad gäller förekomsten därav i Hizbollah, en organisation Malm alltså uttryckligen gillar och solidariserar sig med, framställer han f ö i Arbetaren denna som enbart "retorik" och "enstaka ord"), nationalismens betydelse för sionismens uppkomst och, inte minst, behovet att exorcera verklighetsfrämmande attityder, som att vägra erkänna Israels existens, ur den palestinska befrielsekampen. Påpekas bör för den delen också att de böcker Malm behandlar tycks läsvärda. För den som har kännedom om Malms Hizbollah-romantik kanske det mest bestående intrycket blir valet av bild och bildtext till papperstidningens publicering av essän. Efter att ha läst texten sveper blicken över sidan och fastnar vid närbilden av två automatvapenförsedda mellangärden, under vilken, återigen, står att läsa: "Det första steget är att Israel inser gränsen för sin övermakt." Man frågar sig vem som egentligen bär på vapnen. Och vems är egentligen behovet av omnipotens?