del 2

Jag är lite elak när jag i mitt föregående inlägg beskriver det absoluta prostitutionsmotståndet som förmyndaraktigt eftersom detta ju indirekt, åtminstone på ytan, också gör absoluta prostitutionsmotståndare till förmyndaraktiga personer. Naturligtvis är motivet oftast att kämpa mot kvinnoförtryck. Och frågan är inte enkel. Själv har jag ändrat åsikt några varv innan jag landat i min nuvarande ståndpunkt. För mig var en färgglad affisch i Kreuzberg den utlösande faktor som fick mig att definitivt börja ifrågasätta "svensk linje". Affischen var utformad på samma sätt som många andra uppklistrade meddelanden om olika manifestationer i staden: med svällande proggbokstäver. Som med åtminstone en del av ena foten hemmahörande i svensk vänsterrörelse var detta väldigt förvirrande för mig. Nu handlade det nämligen om sexarbetare som skulle hålla en parkfest på den så kallade "internationella hordagen" den 2:a juni, en dag som inrättats efter det att ett hundratal franska sexarbetare 1975 ockuperade en kyrka för att göra omvärlden uppmärksam på deras sociala situation. Evenemanget var alltså ett led i tyska sexarbetares kamp för "mänskliga rättigheter" - mest konkret rätten att omfattas av det sociala försäkringssystemet och erkännas som yrkesgrupp, rättigheter vilka man också erhöll 2002. För mig blev mötet med den här affischen år 2001 en ögonöppnare - tidigare hade jag, i en slags omedveten arrogans, helt enkelt inte haft någon föreställning om prostituerade kvinnor som handlande subjekt med förmåga att kämpa för sina rättigheter inom ramarna för sin sysselsättning.
När jag har berättat om detta för svenska vänner har de ibland trott att sexarbetarmanifestationen var kopplad till någon slags sexshow - när det i själva verket handlade om ett rent politiskt evenemang. Att ett sådant missförstånd uppstår säger mycket om hur djupt synen på "horan" som en endimensionell varelse, inte tänkbar utanför en kontext där manlig njutning står i fokus, har satt sig. Mer än någon annan verkar hon, för att tala existensialism, leva ett helt inautentiskt liv. Vi tillskrivs och tillskriver oss en identitet efter vår sysselsättning, den kan upplevas vara mer eller mindre tvingande, reducerande. Den sexarbetande kvinnan reduceras någonstans i det allmänna medvetandet till att vara ett könsorgan, och att detta kön utstår mycket förakt är en omständighet sexköpslagen inte förmår förändra, därom är jag övertygad.
Tvärtom kan man från förbudsfeministiskt håll reproducera detta könsförakt i sin retorik. I en debattartikel om den finska oviljan att kriminalisera all könshandel, som kan läsas här, visar Feministiskts initiativs Maria Carlshamre prov på detta. Carlshamre erkänner inte sexarbete, den finska sexarbetarorganisationen Salli benämner hon den "så kallade Finska sexarbetarnas organisation", och hon skriver som vore det skandalöst att "grupper av prostituerade har fått berätta om sina 'yrken' i olika partigrupper" i den finska riksdagen. Hon tillerkänner inte sexarbetande kvinnor möjligheten och rättigheten att själva bedöma och beskriva sin sysselsättning, tvärtom menar Carlshamre av artikeln att döma tydligen att Salli bara är ett verktyg eller en slags fasad för den "starka kriminella sexindustrin". Jag undrar om det är så Feministiskt initiativ tänker om alla världens sexarbetarorganisationer, och vad som i så fall ger dem rätten till ett sådant utdömande? Att ironisera över begreppet sexarbete och prostitutionen som yrke, vilket artikelförfattaren gör genom bruket av citationstecken, är något också Gudrun Schyman ägnat sig åt. Om det är ett yrke, har hon raljerat, då ska man väl också kunna utbilda sig till det, och "vems döttrar ska gå de kurserna?" Genom att uttrycka sig så spelar Schyman i grund och botten bara på primitiva reflexer som säger att sexsäljande är något föraktligt. För mig tycks hon således snarast understryka och förstärka ett redan existerande förtryck.
Mest absurt förefaller för mig Feministiskt initiativs ovilja att skilja mellan tvång och frivillighet inom sexhandeln, även detta demonstreras av Carlshamres artikel. Hon menar att man i Finland inte tagit hänsyn till den positiva effekt ett totalt sexköpsförbud har på fenomenet trafficking, d v s att detta problem därigenom helt enkelt minskar. Även för Maria Hagberg, också hon riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, är skillnaden mellan frivillig och påtvingad prostitution någon slags chimär - det är, menar hon, inte godtagbart att demokratier tillåter sexköp. Både Hagberg och Carlshamre verkar blanda samman sexslaveri och östeuropeiska kvinnor som flyr sin fattigdom genom att söka sig till sexarbete i Västeuropa. En sådan verksamhet måste förstås minska dramatiskt i länder som inte tillåter sexköp, och tack och lov är den här typen av illegal migration vad jag förstått vanligare än ren människohandel. Jag kommer att tänka på Denise Minas deckare Den sista utvägen, där hjältinnan och hennes vänner upptäcker att polska kvinnor säljs till skotska bordeller och hålls fångna. När det går upp för Maureen (som hjältinnan heter) att det finns trafficking-offer som sökt sig till Skottland för att tjäna pengar på prostitution, men rest under förespeglingen att de skulle kunna sköta sig själva, behålla sina intjänade pengar och sin rörelsefrihet, då tvingas hon erkänna för sig själv att hon inte i lika hög grad längre ser dessa kvinnor som offer. Trots att hon samtidigt inser hur irrationell hon är.
Det är i realiteten så att inte alla offer för kvinnohandel och illegala sexarbetare är som Lukas Moodyssons Lilja i Lilja 4-ever. Inte alla är "oskuldsfulla" flickor som lockas att resa för kärleks skull och som tror (om jag minns filmen rätt) att de ska arbeta med grönsaker. Vad jag undrar, det är vad Carlshamre, Schyman och Hagberg skulle säga till dessa Liljas medsystrar. För Feministiskt initiativ ter det sig inte som meningsfullt att göra någon skillnad mellan tvång och frivillighet vad gäller sexköp - men det finns kvinnor för vilka en sådan skillnad kan vara livsavgörande.

prostituerade eller sexarbetare del 1

Prostitution. Vad är det för slags fenomen i grunden, varför finns det, vad ska vi göra åt det, är sexköpsförbudet bra? Det kan vara svårt att ens diskutera prostitution. Det väcker ju så mycket känslor. Vi vet hur mycket lidande som är förknippat med det. Missbrukande, utnyttjade kvinnor som befinner sig längst ner i hackordningen, som dagligen sätter liv och hälsa på spel ute på gatan eller till och med hålls instängda av någon sjuk handelsresande i liv. Därutöver finns föreställningen om sexualiteten som något i likhet med kärleken hör hemma utanför de livsutrymmen som har med försörjning, konsumtion och olika ekonomiska transaktioner att göra (samtidigt som vi alla vet att inget säljer så bra som sex och kärlek). Den som överskrider de utstakade gränserna blir förstörd i själen. Här i Sverige, där prostitutionen även före det att sexköpsförbudet infördes var en ganska marginell företeelse och där den offentliga förekomsten av talföra sexarbetare med egna inomhusverksamheter och egna intresseorganisationer är obefintlig, är denna normativa syn på könslivet djupt och vitt utbredd.
Det uppstod en rätt livlig diskussion om detta hemma hos oss i lördags under spritdrickning med vänner. Som en av vännerna påpekade finns det två dimensioner av förbudsproblematiken, man kan se den utifrån ett praktiskt perspektiv eller ha ett rent principiellt synsätt på det hela, och det är fullt möjligt att tycka att prostitution principiellt sett inte borde finnas men ändå vara emot sexköpslagen eftersom den i praktiken bara gör tillvaron värre för de kvinnor som på grund av missbruk eller av andra skäl blir kvar i en allt farligare verksamhet. Faktum är att vi i vårt sällskap på sju personer var tämligen överens om att dissa lagen. Vi hade en socialarbetare ibland oss, hon kunde berätta om den effekt sexköpsförbudet haft på de gatuprostituerade hon har kontakt med -- de är fortfarande missbrukare, de kan fortfarande inte sluta med en verksamhet som helt ställer dem utanför pensions- och a-kassesystem etc och de är än mer utsatta för våld och förnedring eftersom det är de farliga, sjukaste torskarna som trotsar förbudet. I det perspektivet framstår Gudrun Schymans hån mot de tyska "kundbåsen" (Verrichtungsboxen... ), vilka är till för att göra livet lite enklare och tryggare för de gatuprostituerade, som cynism snarare än kvinnosolidaritet. (Tidskriften Arena hade för övrigt i sitt förra nummer en intressant artikel om skillnaden mellan Sverige och Tyskland vad gäller synen på prostitution, man kan läsa den här. Artikelförfattaren ifrågasätter den svenska självgoda övertygelsen om att vi ska exportera vår upplysta hållning gentemot sexköp till det övriga, "barbariska" Europa.)
Vad gäller grundläggande syn på själva fenomenet prostitution var vi dock inte överens i lördags. Av det första stycket i denna bloggpost framgår förstås hur jag ser på saken - jag ställer mig skeptisk till den syn på saken som säger att man helt enkelt inte kan eller bör arbeta med sex (i alla fall inte rent kroppsligen). En sådan syn gör sexarbetare till per definition förstörda människor man inte behöver lyssna på om de inte säger vad man själv vill höra (d v s att de egentligen vill sluta, behöver hjälp osv).
En intressant uppsats om prostitution i Sverige finns här. Författarna tar upp skillnaderna mellan orden "prostituerad" respektive "sexarbetare" eller "sexsäljare", och dessa skillnader uttrycker också skillnaden mellan en förmyndaraktig, förbjudande attityd och en (som jag vill se det) mer liberal eller tolerant och egalitär - "ordet prostituerad är stämplande och övertar alla andra roller en individ besitter. Genom att kalla någon prostituerad kan det därmed upplevas att man fråntar hennes/hans fria vilja och handlingsförmåga samt karaktäriserar hela individen med en negativ egenskap som är starkare än alla andra egenskaper och roller. Den som säljer sexuella tjänster anses bryta mot normer om hur människor bör handla och vara." Uppsatsförfattarna använder ordet sexsäljare för att understryka att verksamheten kan vara resultatet av ett aktivt val. För mig framstår "sexarbetare" som det mest sympatiska ordet - det normaliserar verksamheten och människan, vilket är vad jag (utan att vara någon expert i ämnet) tror behövs. Ta ut prostitutionen ur gråzonen, in i offentligheten. Men med det menar jag förstås inte att desperat heroinberoende kvinnors förnedrande gatuprostitution ska accepteras. Som min väninna sade i lördags, "de ska inte vara där överhuvudtaget", och de måste få fungerande hjälp med sitt missbruk.
Det finns mycket mer att säga om detta förstås. Jag som många andra har funderat en del över ämnet sedan vinterns diskussion om de horder av tvångsprostituerade slavar man trodde skulle importeras till fotbolls-vm. Det återkommer.

mina drömmars cinematek

På tisdag inleds Cinematekets höstsäsong. I Malmö har programmet under det senaste året eller så varit helt enkelt urtrist, man har kört på med de gamla vanliga auteur-serierna, d v s man har varit fast i att om och om igen gå igenom en liten grupp kanoniserade manliga regissörers verk. Typ Pasolini-, Bresson-, Antonioni-, Kurosawa-, Godard-, Hitchcock-, Visconti-, Renoir-, Fassbinder- och Kubrickretrospektiv. Nej, det är inget fel på dem i sig, men genom att tjata om dem så förbannat ger man ett intryck av att filmhistorien kan reduceras till den här gubbuppsättningen. Därför är det så kul att man nu ska köra en Ida Lupino-serie. Inte bara för att hon är en föga känd kvinnlig regissör utan också för att hon hör till Hollywoods b-landskap, det mest spännande. Dessutom ges det sällan visade filmer av Diane Kurys och Károly Makk. Och Jean Genets underbara kortfilmspoesiporr Un chant d'amour. Till råga på allt slipper vi "Författare väljer film"-temat (vilket mest haft funktionen av att "se här, film kan vara konst minsann, här några filmer som godkänts av Författare!"), i stället får vi det lite roligare "Musiker väljer film". Men även om allt det här inte är fy skam slipper man ändå inte ifrån det förutsägbara auteurköret. Hela fyra sådana serier: Bresson, Sjöman, Widerberg, Chabrol.... Okej, Vilgot Sjöman är det inte så mycket att säga om, karlen dog nyligen, men Bresson IGEN?
Hade jag varit enväldig härskare över Cinemateket (vilken våt dröm förresten) hade jag det första jag gjort letat fram en kopia av George Kuchars Hold Me While I'm Naked (USA, 1966), världshistoriens mest underbara titel. Sen hade det blivit serier med fransk impressionism, Marta Mészáres, Tex Avery och Miklos Jancso. Jag hade slutat med den där grejen att köra serier på temat romantiska/sexiga skådespelerskeikoner (Jean Seberg sist, Anna Karina nu - vad de har gemensamt är Jean-Luc Godard) eller möjligen balanserat dem med lite kalaskillar som Helmut Berger, Joe Dallesandro eller Johnny Depp (we love him).

grass i waffen-ss

Att författaren Günther Grass, som ju fick Nobelpriset för bara några år sedan, under hela sin karriär hemlighållit ett medlemskap i Waffen-SS, det är ett besked som nu "sänder chockvågor". Även om vi borde vara vana vid det här laget. Regissören István Szabó, som utforskat medlöperiets mekanismer med exempelvis filmerna Mephisto och Hanussen, har, fick vi reda på för något år sedan, varit angivare för den ungerska diktaturen. Den östtyske poeten Sasha Anderson, en hjälte inom Prenzlauer Bergs oppositionella bohemavantgarde, visade sig efter murens fall ha jobbat för Stasi. Andra konstnärer eller tänkare med stort anseende har ett förflutet som kanske inte precis hållits dolt men som avviker såpass kraftigt från deras offenliga eller övriga gärningar att det ändå chockerar, och måste bearbetas med textmassor där man försöker förstå. C G Jung, Heidegger, Gottfried Benn, Paul de Man eller P O Sundman, det är några av dem vars verk granskats på jakt efter spår av deras politisk-moraliska snedsteg. Sedan har vi alla de som av någon anledning "kommit undan". Inom filmvärlden finns regissörer som Walter Ruttman, G W Pabst, Roberto Rossellini eller Michelangelo Antonioni, vars nazistiska respektive fascistiska kollaboration inte varit föremål för något större intresse. Kanske för att regissörer med få undantag inte har samma uppenbara status av Stora Män som erkända författare, filosofer etc -- vilket också gör att de inte dras med de enorma förväntningar som skapar skandalerna och de efterföljande massorna av granskande litteratur.
När det gäller Grass gäller upprördheten knappast själva det faktum att han dragits till Waffen-SS som ung -- herregud, han var faktiskt bara barnet. Vad det handlar om är att han inte varit öppen med sitt eget förflutna trots att han tillhör den grupp (väst)tyska författare och intellektuella som i en självpåtagen roll av moralisk-granskande elit kritiserat just det sätt att handskas med det förflutna som går ut på att tiga, dölja och leka idyll. Lisbeth Lindeborg skrev i Sydsvenskan igår: "som en närmast upphöjd galjonsfigur för efterkrigstidens demokratiska Förbundsrepublik yttrade Grass i regel de rätta orden i de rätta ögonblicken, antingen han gjorde upp med nationalsocialismens arv eller engagerade sig för romernas situation i Europa". Lindeborg, som bott länge i Tyskland och varit engagerad i efterkrigstidens Tysklands intellektuella och konstnärliga liv, konstaterar att den litterära och politiska gärning Grass gjort står kvar oavsett detta. Men att han skulle vara "en av de personer där verk och människa är i symbios är däremot en illusion som vi nu måste göra oss av med". För min del skulle jag hellre vilja uppmana till att lägga bort dylika romantiska föreställningar om Stora Män eller Stora Kvinnor (som vi alla vet är mycket färre till antalet) överhuvudtaget. Det är alltid omgivningens bejakande som skapar de Stora. Kanske vi inte klarar oss utan moraliska eller intellektuella föredömen, men det finns en kultur av hovsamhet omkring konsekrerade Dichter und Denker som bara är av ondo och i grunden svär mot de humanistiska ideal vi gärna vill inbilla oss att humanioras Stora förkroppsligar (allas lika värde etc). Som jag tidigare varit inne på bockar och skrapar man gärna lite extra djupt i Tyskland, men att vi har samma syndrom här, det behöver man bara påminna sig om Alcalá-affären för att se. (Det var då en stor del av kultureliten helt ogrundat bestämde sig för att en fin man som kulturskribenten Alcalá inte kunde vara skyldig till de bedrägerianklagelser någon okänd liten hoppa riktade mot honom (men som han också fälldes för).)
I själva verket är Grass rätt typisk för efterkrigstidens Tyskland i det här. För hans generation, och för en stor del av de efterkommande, har uppgörelsen med det förflutna begränsats till ett offentligt och cerebralt plan; den har inte nått det privata och emotionella. Jag känner förresten en kvinna i Frankfurt am Main som på ett närmast absurt sätt bekräftar den här tendensen -- hon har valt att utbilda sig till freudiansk analytiker, men trots sitt intresse för familjemönster och avtäckande av sanningar inte förmått efterforska sin egen familjs historia. Hennes fars hatade styvfar har gett henne ett judiskt efternamn, själv drar fadern antisemitiska skämt så att hon måste skämmas för honom, och vilket som egentligen var styvfarfaderns öde, det har hon ingen aning om.
En annan sak i Lindeborgs artikel (länkad ovan o nedan) förtjänar kommenteras. I sin indignation skriver hon att "visst kan man begripa att en så elitär person som Grass föredrog att söka sig till en elitenhet istället för att sälla sig till tusentals jämnåriga inom motståndsrörelsen, unga människor med utpräglat medvetande för vad som är rätt och orätt." Allstå! Hon får det verkligen att se ut som att normen var att göra motstånd medan den deprimerande sanningen i själva verket är motsatsen. Jag fattar helt enkelt inte var hon menar att de motståndskämpande ungdomsmassorna skulle ha funnits.

etzler, malm, hizbollah

Vansinnet sprider sig. Flammans ledare igår är vansinnig (länk genom att klicka på rubriken). Andreas Malm hyllas, Libanonkriget kopplas till frågan om synen på nationalstaten inom vänstern, och åter uppmanas vänstern ställa sig bakom Hizbollah som Libanons försvarare. På något sätt har Etzler, liksom Malm, fått för sig att Hizbollah är Libanons regim, att en majoritet redan innan kriget bröt ut givit Hizbollah mandat att agera som de gjort, bygga upp en hel krigsapparat i södra delen av landet med en förvånande stor och modern vapenarsenal, ett system av underjordiska gångar för gerillakrigföring etc. Att den libanesiska befolkningen för kort tid sedan vände sig emot det syriska inflytandet över landet, men att Hizbollah är en del av detta inflytande, det är inte intressant för Etzler/Malm. Inte heller att stora delar av landets befolkning har bojkottat politiska val (som gett Hizbollah en ganska stark ställning men ingen total ledarposition) i protest mot att de inte ansett deras intresse tillgodosetts tillräckligt av någon part.
Att Hizbollah hyllas av människor vars familjer dödas, vars hus bombas samman, ja att vars tillvaro rasar samman, det är väl rent psykologiskt inte särskilt svårt att förstå. Inte egentligen heller att statslösa palestinska flyktingar gläds åt att nån verkar kunna slå Israel på käften. Men de som på tryggt avstånd har alla möjligheter att försöka se hela konflikten? Handlar det om våldsromantik, möjligheten att med Hizbollah som ställföreträdare leva ut sina aggressioner mot den perfekta fienden Staten Israel, denna ondskans entitet?
Det är lätt att nu glömma bort de röster i Beirut som precis då kriget bröt ut förbannade både Israel och Hizbollah. Nu skriver pennor som Malms och Etzlers om historien så att den ska kunna passa deras ställningstagande. Etzler hävdar att Hizbollah har börjat demoniseras. Men det har länge varit känt att Hizbollah är en islamistisk, starkt antisemitisk organisation som använder våldsmetoder. Den gör ingen åtskillnad mellan landet Israel, israelisk politik och det judiska folket, men detta är inget Malm/Etzler bryr sig om att gå in på. Jag anklagar dem inte för att vara "brunvänster", jag tror inte att de själva drivs av antisemitism, snarare har de det "klassiskt röda" problemet att de inte tar antisemitismen som företeelse på allvar. Det har alltid funnits ett problem inom vänstern med att begripa antisemitismen, man har velat se den som ett kapitalistiskt manipulationstrick snarare än en faktisk, farlig och irrationell kraft. Så (bort)förklarade man förintelsen. Och fortfarande, verkar det som, tror man på sina håll inte riktigt på att det kan finnas nåt så tokigt som våldsam antisemitism. Allt är "kritik av Israel" och allt är Israels fel.

israels rätt att existera

Den borde vara självklar vid det här laget. Men är det inte. Fortfarande är det så att kritik av Israels agerande, ja dess förbrytelser i det här fallet, regelmässigt glider över i ett ifrågasättande av Israels rätt att existera. För staten Israel gäller dödsstraff. Nej, det är förstås inte alla som tänker så. Men en hel del. Här i Sverige och i andra trygga länder. "Tvåstatslösningen är död" heter det här och var. Eller så säger man öppet att israelerna betett sig så illa att de förverkat sin rätt till nationen - se Jostein Gaarders vidriga krönika i norska Aftenposten, som du kommer till genom att klicka på rubriken ovan. Gaarder påstår att han underkänner Israel på samma sätt som han underkänner Saddam Hussein eller talibanerna. Han ser inte självmotsägelsen; fördömandet av, exempelvis, talibanerna följs inte av något ifrågasättande av hela landet Afghanistan. Och vem har krävt att Irak ska upphöra att existera?
Att kritik av Israel inte behöver innebära antisemitism (en sån självklarhet!) men ibland faktiskt gör det, det är en sanning som tål att upprepas i dessa dagar. Henrik Bachners intressanta bok Återkomsten borde läsas av många, och utan skygglappar. Den behandlar denna nya typ av antisemitism där "sionismen" blivit den elake, evige juden. Jag tycker att Gaarders artikel är ett skolexempel på en sådan underliggande, inte medvetet erkänd antisemitisk inställning, där staten Israel och "sionismen" övertagit "judens" roll. Titeln är smaklöst nog "Guds utvalgte folk".
I Tyskland (så får jag också sagt en av alla de positiva saker jag vet om dagens Tyskland) har man av skäl som nog inte behöver förklaras utvecklat en känslighet för varför Israel finns, vad antisemitism är och hur den yttrar sig. Brotten i det förflutna har så att säga tvingat fram en kunskap om fenomenet, det studeras på universitet och vid särskilda institut. Naturligtvis är inte antisemitismen borta, naturligtvis händer det också där att den stiger upp ur politikers munnar eller välrenommerade författares alster. Men den brukar kännas igen och diskuteras för vad den är. Här går vi däremot aningslöst på i tron att vi fördomsfria människor inte kan hysa så lågsinta hållningar. Antisemitism, tror vi, det handlar om Auschwitz och blodtörst. Och det gör det ju också, men inte enbart. Den finns nämligen också i mycket subtilare former. Kanske är inte så farliga i sig, men nog så oroande och sårande för de som drabbas. Och de kan underblåsa krafter som faktiskt inte är att leka med.

minnen från berlin

Tyskland är nu en gång för alla ett goetherövslickande land. Det är också landet där varje Herr eller Frau Prof. Dr. har en egen sekreterare och akademisk framgång tycks kunna mätas i notapparaternas längd. På fredagkvällarnas bästa sändningstid kunde man i (väst)tysk TV ända in i detta århundrade roa sig med att se och höra de lärda herrarna och damerna i Literarisches Quartett rappa varandra med käften medan de skilde agnarna från vetet i litteraturutbudet (och det var inte låga tittarsiffror som gjorde att programmet till slut upphörde). Struntviktigheten regerar i Berlinrepubliken.
Nej, riktigt så är det förstås inte. Det går inte att avfärda hela den tyska akademiska och kulturella världen på det sättet, där finns det tvärtom naturligtvis mycket att upptäcka, och dessutom är det väl inte så dumt med ett populärt TV-program om litteratur. Jag för min del skulle i alla fall bli glad om vi kunde få ett slags utvidgdat Röda rummet på fredag- eller lördagkvällar (gärna med Gunilla Kindstrand som programledare igen och inte nödvändigtvis inriktat enbart på skönlitteratur). Men jag slipper gärna dömandet och utdömandet.
Jag bodde i Berlin under nästan två år omkring millennieskiftet, och blev ganska ofta milt chockad av hur öppet man där kunde ge uttryck för socialt och kulturellt förakt. Egentligen är det inget att undra över i en miljö där titlar är något som faktiskt används till vardags, till skillnad från att bara vara nåt man kan välja att sätta ut i telefonkatalogen om man har lust. För den som kommer från ett land där klassförakt visserligen finns men sällan erkänns öppet blir det hursomhelst både skrämmande och förvånande att se hierarkierna skamlöst blotta sig. Jag minns till exempel hur min vänsterinriktade granne som försörjde sig med trädgårdsarbete åt de rika på sommaren skämdes för att hans händer började märkas av kroppsarbetet, och oroade sig för att han i sina studiekamraters ögon framstod som en Proll - en proletär. Han gick nån slags modern utbildning med kommunikation som nyckelord, och förmodligen hade han helt rätt i att det bland hans medstudenter rådde ett visst förakt mot "det proletära". (För den som kan tyska finns begreppen Prolet och Proll att läsa om på wikipedia.de) I DDR var arbetarklasskultur, eller kanske snarare en föreställning därom, tvärtom ideal och var och varannan människa utgav sig för att vara äkta proletär - fast den kulturella statusen motsvarades förstås inte alls av någon reell makt åt de arbetande massorna. Efter återföreningen blev arbetarklassidentiteten till ett stigmata i förhållande till den västtyska majoritetsbefolkningen. Den östtyska minoriteten, så var mitt intryck, är systematiskt utsatt för både politisk och kulturell diskriminering i BRD. Jag vet inte om det nya, glada och liberala Tyskland som symboliserades av en charmigt reläxed Jürgen Klinsmann under fotbolls-vm, som leds av en kvinnlig kansler (med förflutet i DDR) och tåler en öppet homosexuell partiledare (FDP:s Guido Westerwelle), faktiskt finns och betyder något i Hoyerswerda och Eisenhüttenstadt. Hoppet finns liksom tvivlet.
Ett annat och mer skrattretande minne utspelar sig i en tvättomat. Medan en maskin tvättar åt mig sitter jag och läser en biografi över Sissi, artonhundratalskejsarinnan som blivit en populärkulturell ikon, föremål för romantiska färgglada femtiotalsfilmer med Romy Schneider och Karlheinz Böhm. In kommer en störig kille med en öl i handen, och naturligtvis börjar han prata med mig. Är jag intresserad av Sissi? - överlägset flin. Jag förklarar att boken ingår i min språkkurs men han verkar inte tro mig. Det där är väl inget att läsa, ingen lämplig bok för Goethe(suck)institutets litteraturlistor. Han börjar prata om de dåliga filmerna med Romy Schneider - gillar jag dem kanske? - förväntansfullt försmädligt leende.. En liten kille med runda glasögon blandar sig i - de borde ha valt en annan, mer seriös biografi (han nämner en titel jag glömt) - och blir omedelbart tillrättavisad vilket han leende finner sig i. Jag försöker demonstrativt koncentrera mig på boken. Den störige killen sätter sig mittemot och tar lika deminstrativt fram sin bok, ett stycke Riktig Litteratur, har jag läst den kanske? Några minuter är han tyst sen börjar de hånfulla kommentarerna igen. Nu blir jag förbannad och kommer upp i varv, jag säger att jag inte valt den där boken själv utan måste läsa den (varför måste jag påpeka det, hans leende blir bredare) men att det inte borde spela någon roll eftersom jag har rätt att få mina kläder tvättade och läsa en bok utan att bli störd och förolämpad av honom. Eftersom jag var förbannad och inte talade så god tyska började jag dua honom, det var naturligtvis helt fel, till och med när de tyska nynazisterna formulerar sina hot används tilltalsformen Ni. Men till min stora förvåning blir killen plötsligt helt allvarlig, ber om ursäkt och börjar ägna sig helt åt sin bok. När jag är färdig och lämnar stället hejdar den lille med glasögonen mig. "Det finns en bättre Sissibiografi om Ni är intresserad", väser han.

valet och bibliotekslagen

Sedan 1997 har vi en bibliotekslag i Sverige som innebär att varje kommun måste erbjuda sina invånare någon form av kostnadsfri biblioteksservice. 2005 gjordes ett försök att stärka lagen genom att tillföra kravet att de också måste upprätta en biblioteksplan - något de flesta struntar i. Lagen är tämligen tandlös eftersom den inte specificerar närmare vad medborgarna ska kunna kräva av sin kommun i biblioteksväg. Högsby i Småland kom undan med att lägga ner samtliga filialer utan att länsrätten fann något att anmärka på. Och även om Högsby är skräckexemplet så är det inte den enda kommun som ostraffat missköter sig. Bibliotek betraktas alltsomoftast som en lyx att ha och mista trots att det är en verksamhet som förutom att vara ett kulturellt värde i sig också är förbunden med äldrevård, social omsorg, barnomsorg och integration. Jag menar genom sådana tjänster som exempelvis "Boken kommer", sagoläsning, böcker och tidningar på andra språk än svenska etc etc.
Den borgerliga alliansen har förklarat att de vill skrota det lilla skydd för biblioteksverksamheten som nu ändock finns. Bibliotekslagen ska bort. Argumenten skiftar, några är att "lagen ändå inte funkar" eller att "den innebär en inskränkning av det kommunala självstyret". Det första av dessa argument är nonsens (varför inte skapa en som funkar istället?), den andra är rätt intressant med tanke på att borgerliga politiker oftast inte är främmande för att "ställa krav" på den enskilda människan - i synnerhet på den utsatta, fattiga människan. Enligt högerlogik blir, däremot, ett krav på lokalpolitiker att tillgodose kommuninvånarna med en god biblioteksverksamhet alltså till ett slags förtryck.
Det enda parti vad jag förstått som kämpar för en skärpning av bibliotekslagen är Vänsterpartiet. Men som vanligt är inte kulturpolitiken det som mest högljutt diskuteras i medier eller på torgmöten. Kommer detta att förändras?