Två anledningar att känna rädsla

....för vår framtida utveckling.

Den första är Anders Wiks debattartikel på DN Debatt. Som skönt är finns det redan många inom bloggosfören som bemött Wik och gjort det på ett bra sätt - jag har just nu inget att tillföra till vad man kan finna hos Opassande, Marys moderata karameller, Syrrans granne, Kirira, Jakob Heidbrink, Radikalen, Scaber Nestor, Politiskt inkorrekt, Alltiallon, Claes Krantz, Blogge & Christer Åberg.

De två sistnämnda bloggarna leder vidare till det andra skälet att känna rädsla. Blogge skriver: "Varför inte säga som det är, att FRA-lagen är ett direkt beställningsuppdrag – en order – från Vita huset i syfte att kartlägga irakier, iranier och andra som i sin kraft av sin blotta etnicitet anses vara potentiella terrorister?" Christer Å citerar Wiks tillbakavisande av att FRA:s tänkta och faktiska verksamhet skulle passa bra in i en eventuell framtida diktatur - "De system som FRA har och skall ha passar inte särskilt bra för en kommande svensk diktatur - om man nu tänker på sådana alternativ. FRA-systemet skulle vara felriktat och alldeles för trubbigt för att användas mot svenskar. Det finns andra elektroniska trafikövervakningssystem som passar diktaturer mycket bättre" - och tillägger själv: "Men om vi tänker på ett större perspektiv då? Exempelvis EU?"
Nu är det väl troligen - förhoppningsvis - inte så enkelt som att FRA-lagen är ett beställningsuppdrag från USA, och EU visar väl trots sitt oomtvistliga demokratiska underskott inte direkt några tecken på att hålla på att omvandlas till en totalitär superstat. Men en artikel om ett planerat samarbete mellan USA och EU i kriget mot terrorismen, ett samarbete som handlar om utbyte av personuppgifter - det andra skälet att känna rädsla - ger ett möjligt perspektiv på FRA som både tar vägen över EU och bekräftar det Blogge skriver: de som för egen del har mest anledning att ängslas är irakier, iranier och andra som i sin kraft av sin blotta etnicitet anses vara potentiella terrorister. "Helyllesvenskar" som jag har kanske inte stå stor anledning att vara rädd för att storebrors blick ska bränna sig fast i det egna skinnet - i alla fall inte i nuläget. Men vi har alla anledning att känna en viss rädsla för ett samhälle där grannen, om inte man själv, när som helst kan bli upphämtad och skickad till ett icke-existerande fängelse någonstans inom de allierade zonerna.

Ps. Aftonbladet erbjuder sin, förvisso intressanta, bild av lagens uppkomst.

Ingen organiserad manifestation mot FRA i Malmö imorgon - men frågan lever vidare

I motsats till vad jag tidigare hävdat blir det tydligen ingen manifestation mot FRA på Gustav här i Malmö imorgon.* Lite synd, men själva frågan lever vidare i vilket fall som helst.
Sedan jag senast skrev om den har bl a det hänt att Camilla Lindberg (ni vet folkpartisten som röstade nej) berättat i media om hur hon trakasserats av partikamrater inför omröstningen. (Mina och Christopher Kullenbergs lumpna spekulationer om att hennes ställningstagande skulle kunna ha handlat om en uppgörelse snarare än hjältemod avslöjades därmed i all deras ruttenhet.) Främst är det gruppledaren Johan Pehrson som pekas ut, medan major Björklund och partisekreterare Ullenhag sägs ha betett sig sjysst. Ja, ska man vara lite cynisk (och det har jag nyligen fått lära mig att man ska när det gäller partipolitik) så är det helt enkelt så att Pehrson som gruppledare har uppgiften att svinga partipiskan; något de båda andra slipper. Det handlar alltså kanske inte så mycket om vem som är hygglo och vem som har en sådan personlighet att han gillar att skrika på folk, utan mer om att man till viss del blir sina funktioner. Jag kan rekommendera ett intressant inslag om detta med partipiskor i Godmorgon, världen! från i söndags (P1). En av de medverkande statsvetarna i inslaget tyckte - precis som Sören Holmberg i DN - inte att partipiskan var något entydigt negativt, eftersom det finns lägen då man kan behöva nå en överenskommelse i en viktig fråga. Jag har svårt att se det positiva i trakasserier, måste jag säga. En diskussion som strävar efter att finna en lösning som är acceptabel för alla, ja det är väl en annan sak. Men nog finns det frågor som i första hand är samvetsfrågor, och som inte lämpar sig vare sig för piskor eller respektfull pragmatism? Och är inte FRA-frågan just en sådan fråga - där den enskilda ledamotens samtal med sitt eget samvete borde vara mycket viktigare än gruppmanglingarna?
----------------
Bloggtips: Anna-Lena upptäcker tjugotalsfilm med queertema, Kalle undersöker sociologers relation till ordet ontologi, Nima frågar efter skälen för sextiosju riksdagsledamoters frånvaro under FRA-omröstningen och får en massa svar om riksdagens s k kvittningssystem, Henrik Alexandersson rapporterar om konstigheter från Bryssel och Rut återupplever vildmarksromantik.

* Jag clutz kom inte på att kolla vad nätverket STOPPAFRALAGEN.NU skrivit om manifestationen förrns nu - men nu gjorde jag alltså det och den tid som gäller i Malmö är alltså 3:E JULI KLOCKAN 17.00 - med polistillstånd & allt.
Det blir en grej imorgon men om den står följande på nätverkets hemsida:

OBS: demonstrationerna den 28:e juni i Stockholm och Malmö saknar organisatörer och demonstrationstillstånd. Därför rekommenderar vi att
ni istället går på de organiserade demonstrationer med tillstånd, som anordnas den 3:e juli i både Stockholm och Malmö.

Vi vill påminna alla om att en fredlig och trevlig demonstration är det bästa sättet att uppnå meningsfulla resultat.

Ain't that the truth.

City idag

Malmö Lund City förstås.
Min krönika finns här. Den handlar om klädkoder och sociala konventioner.
Ett absurt exempel på exkluderande klädkod ges i en annan artikel i tidningen, det handlar om en ung kvinna som inte tilläts träna i Enighets sportcenter - eftersom hon bär slöja. Helt oacceptabelt säger jag. Det finns inget som helst vettigt skäl för en sådan regel - man kan tycka att bruket av slöja är inherent kvinnoförtryckande eller inte, hur man än ställer sig i den frågan borde det stå klart att det inte främjar någons individuella frihet att förhindra denna någon från att ägna sig åt en fritidssysselsättning denna någon valt att vilja ägna sig åt - förhindra med mindre än att denna någon anpassar sig efter en klädkod hon lika lite valt själv som de av sedlighetspolisen övervakade kvinnorna i Iran väljer huruvida de ska täcka sina hårväxter eller inte, vill säga.

Andra inslag i tidningen: Turkarna är de stora vinnarna i fotbolls-EM, skriver Fredrik Lindstrand. Ja, jag är böjd att hålla med. Men Spanien har fortfarande det vackraste spelet. Och jag kommer att bli så nervös ikväll då Spanien möter Ryssland att jag förmodligen inte kommer att kunna sitta kvar i soffan alla nittio minuterna.
Timbuktu protesterar mot FRA-lagen, får vi också veta. Han kanske dyker upp på demonstrationen på lördag. (Klockan 12.00 på Gustav.)

Ps. Fredrik Häréns sommarpratprogram igår: Bullshit 2.0

Doktor i etik uttrycker sig oetiskt

Jag är inte ensam om att ha reagerat på Ann Heberleins artikel

Fläskdebatten

i Expressen. Skribenten Agneta Blomqvist menar rentav att Heberlein ger uttryck för

En nazistisk människosyn

(fast man måste ju inte alltid spela ut nazistkortet varje gång någon uttrycker förakt, tycker jag).

Heberleins artikel gick ut på att det finns en, för att travestera ett utmärkt tyskt begrepp, kulturchiceria - eller rättare sagt Nina Björk - som slår ner på lyxshopping medan tjocka människor ur arbetarklassen, vars konsumtion och val av kommunikationsmedel Heberlein ser som ett större miljöproblem, går fria från kritik. Detta söker Heberlein råda bot på genom att ohämmat uttrycka sitt äckel inför

feta människor i illasittande kläder, människor som av allt att döma styrdes av sina allra lägsta begär, människor som fortsatte att äta långt efter det att de var mätta, människor som för länge sedan fått sina grundläggande behov av mat och vatten tillfredställda men ändå – ändå! – fyllde tallriken till bredden en gång till.

Bakgrunden är en (naturligtvis mer eller mindre ofrivillig) tripp ombord på ett av Silja Lines flytande nöjespalats, en riktigt sjaskig miljö. En miljö Heberlein, meddelar hon oss, arbetat som städerska i. Kanske tror hon att hennes erfarenhet av att ha torkat upp spyor ur de flytande nöjespalatsens handfat ger henne ett moraliskt alibi för sin hänsynslöshet. Men jag tycker det är svårt att ursäkta de formuleringar som sticker ut huvudet här:

De feta människorna som trängs kring smörgåsbordet konsumerar i genomsnitt 18 procent mer kalorier än normalviktiga, vilket bidrar både till livsmedelskrisen i världen och till klimatförändringen.
Det går bra att hetsa mot det vackra folket som köper Hermèsväskor – men de mindre vackra som lägger sina slantar på tyska chips och storpack importerad pizza, som göder sina barn med sockrade frukostflingor och läsk, angår inte deras begär mig?/---/
Vidare använder feta människor i högre utsträckning än normalviktiga bil, buss och andra transporter, vilket leder till större utsläpp av växthusgaser. Egentligen ett ganska självklart resonemang – tjocka människor äter mer och rör sig mindre. Det är därför de är tjocka, eller hur. /---/
Dålig ekonomi och låg status ger sämre matvanor med övervikt som följd. Därför är det känsligt att kritisera feta människor och deras glupande aptit (stackarna, nåt roligt ska de väl ändå få ha?). Därför är det lättare att hacka på den där symboliska väskan om och om igen. Sparka uppåt applåderas alltid.
Men om det inte bara handlar om applåder, om det faktiskt handlar om en genuin oro, kanske det är nödvändigt att sparka också i det feta, slappa, ömkliga hullet? Även om det är äckligt.


Blomqvist påpekar att fetma också kan vara sjuklig. Det kan handla om en dåligt fungerande bukspottskörtel. Även där det inte finns någon sådan förklaring ter sig Heberleins förmenta frispråkighet - de är tjocka för att de äter mer och rör sig mindre - som en till dumhet angränsande simplifiering, som inte räddas av den nödtorftiga efterföljande sociologin. Men framför allt har väl, påpekar Blomqvist, också tjocka människor existensberättigande. Jag skulle vilja fylla på och säga att tjocka människor har väl inte bara rätt att få finnas till utan också rätt att visas respekt som människor.
Heberlein svarar Blomqvist med att undvika det centrala - det egna språkbruket och de värderingar som visar sig däri. Istället pekar hon på att hon minsann stödjer sig på en artikel i ansedda The Lancet, som handlar om frosseriets miljökonsekvenser. Jag undrar om artikeln i The Lancet också rekommenderar oss att sparka i det feta, slappa, ömkliga köttet (även om det är äckligt). Att Heberlein dessutom flera gånger ogillande beskriver Björks konsumtionskritik som översittaraktig (Björk är, får vi veta, "docerande") tyder, skulle jag vilja påstå, på en totalt obefintlig självinsikt. Hur mästrande tror du att du själv framstår som för en överviktig människa, Heberlein? Fast det är klart, "sadistisk" är kanske ett bättre ord än "mästrande" i ditt fall.

Expressen presenterar Heberlein som nytillkommen medarbetare. Jag har aldrig sett henne skriva på samma sätt i Sydsvenskan. Jag undrar om Expressens kultursida har någon slags avtal med sina medarbetare, som säger att man gärna ska skriva så brutalt som möjligt på deras sidor. Man ska vara sådär naket rå, liksom. Well, det kanske funkar ibland - när man slår åt rätt håll. När man faktiskt har en poäng. Men inte när det främsta syftet verkar vara att självrättfärdigt och med fel adress söka hämnas på dem vars spyor man en gång torkade upp - och att som bonus få räcka finger åt dem som kritiserar den typ av konsumtion man själv (enligt Heberleins egen utsago) gärna ägnar sig åt.
-------------------
Rekommenderad läsning denna dag: Kirira skriver om makthavares arrogans, Emma uppdaterar en översikt över övervakningslagar, Claes Krantz efterlyser en socialdemokratisk kamp mot nyfattigdomen och Vänstra Stranden kommenterar detta med universitetsavgifter för utländska studenter.

Nu börjar strax kvällens semifinal, jag är taggad. Tyvärr gissar jag att turkarna tar slut nu mot tyskarna. De har iofs verkat klara av allt genom ren viljestyrka under tidigare matcher - men herregud, nu är halva laget borta p g a skador och utvisningar medan Tyskland har det väl förspänt för sig. Men nu är jag igång igen & tjatar om fotboll...f'låt.

Tidens tecken

Direkt efter FRA-omröstningen kommer nyheten att USA ökat sina befogenheter för telefonavlyssning.
It's a global thing baby.
Och vi medborgare är hänvisade till att i all maktlöshet försöka tolka och förstå tidens tecken.
Men det nöjer vi oss förstås inte med. Emma berättar om planerade protestaktioner.

Som vanligt innebär politisk vrede att kreativiteten flödar fritt. Men jag blir lite beklämd av att så mycket vrede riktas mot de "unga klämda" (Federley, Johansson, Sigfrid & fler) medan förhållandevis lite vrede riktas mot dem som hållit i partipiskorna. Kanske har jag själv bidragit till drevet något - detta är också självkritik. Det är så lätt så lätt för oss att i all trygghet i hemmets lugna sitta & ge uttryck för våra åsikter via ett tangentbord - ibland under alias t o m. Visst innebär FRA-lagstiftningen (och inte bara den) att risken för att ett fullskaligt autoritärt samhälle kan införas har ökat dramatiskt. Men vi är inte där idag. Vi bloggare befinner oss (den överväldigande majoriteten av oss alltså) i en helt annan situation än de som trakasserats, pressats och kanske t o m hotats (med uteslutning) av människor de jobbar tillsammans med och ser som allierade i en politisk kamp de tror på. Att vi dessutom befinner oss i ett motsatt drev där vi piskar på varandra i vår ilska och rättfärdighet bör också hållas i åtanke. Det är enkelt och bekvämt att hänvisa till riksdagspolitikers feta löner och karriärer, att helt förklara den sviktande moralen med köttgrytedynamiken - men då bortser man helt från hur gruppdynamik och mänsklig psykologi kan fungera. Riksdagspolitiker, även fega sådana, är inte mindre människor än andra. Och det är när man befinner sig i en utsatt minoritet, när man riskerar något, som ens mod och integritet prövas. Handen på hjärtat - är Du, kära läsare, i den situationen?

Jonathan har skrivit en läsvärd postning om hur man gärna, och felaktigt, vill förminska motståndet mot FRA genom att tala om det som "enbart" ett nätuppror med allt vad det innebär av lågstatus. Bloggosfären är ju i viss mån stigmatiserad, sedd som en samling gapiga, brutala och ansvarslösa individer, och det är klart att om motståndet ses som intimt länkat med detta så kanske man inte tycker det behöver tas på stort allvar alltid.

Mary ger perspektiv på det där med partipiskan och dess vidrighet.

Farmor Gun tar upp djävulskapen att lägga ut personliga uppgifter om FRA-anställda på nätet. Detta är förstås helt oacceptabelt. Jag fick f ö nyss en lång kommentar (anonym naturligtvis) som listade FRA-anställda och uppgifter såsom hemadress, kreditkortsnummer mm. Vidrigt. (Avvisade naturligtvis kommentaren - här framträder en av fördelarna med att använda sig av kommentarsgranskningsfunktionen.)
---------------------------
Jag vet att fotbolls-em är mindre viktigt, men jag måste bara: visst är det kul att tyskarna kallar Bastian Schweinsteiger för "Schweini"?

Jaha. Nähä.

Ett kort ögonblick iförrgårkväll tyckte jag att det där med återremitteringen ändå var en halv seger. Som före detta politiskt aktiv i kommunpolitiken (små riksdagsgrupper i miniatyr) vet jag att det där med återremittering ofta ter sig som det enda praktiskt möjliga sättet att kasta lite grus på maktens på förhand uppgjorda viljeriktningar (oavsett om makten innehas av sossar eller borgare). Men om det ska vara någon mening med återremittering ska det handla om att man sätter sig ner och låter beslutet det handlar om dras några varv till, tänker efter några extra mil. Inte om att (vilket det i realiteten oftast handlar om) nödtorftigt plåstra igen en bristfällig idé. Framför allt inte om att plåstra igen en bristfällig idé under en lunch med enda syfte att rädda en regerings anseende.
Förutom det faktum att vi nu antagit en skrämmande lag har FRA-historien på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerat det politiska spelets - med dess riter och dubbelmoral - fullständiga otillräcklighet och absurditet utifrån ett medborgarperspektiv.
Jag har inte mycket mer att tillägga, jag avslutar istället med att citera ur Patrik Svenssons artikel i Sydsvenskan idag:

"Det var ett sällsynt välregisserat teaterstycke den borgerliga alliansen uppförde vid tisdagens FRA-debatt. Först ett tårdrypande tal från symbolgestalten Fredrick Federley och krav på ytterligare integritetsskydd. Sedan försvarsministern som läste innantill från ett förberett anförande om att visst kunde man se över integritetsskyddet. Och så klimax med Federley som sa okej, då yrkar jag på återremittering.
Så hade både Federley och regeringen räddat hedern från den chockartade upplevelsen av en ny politisk verklighet som för första gången visade sin fulla potential.
Eller hade de? Var detta verkligen lösningen och slutet på det hela? Nej knappast, inte nu när demokratin verkligen blivit varm i kläderna. Inte när den där återremitteringen egentligen inte förändrar ett smack för själva grundproblematiken.
/---/
Det kommer att krävas mödosam genomlysning och diskussion för att ställa allt till rätta igen. Det enda positiva är att vi har fått en ny och kraftfull plattform för en sådan process. Räkna med fortsatta hårda bandage i bloggvärlden."

Läs också: Cattis, diver007, Jacob S, Jimpan 1, Jimpan 2, Jonathan, Kalle P, Emma, Det perfekta tomrummet, Röd libertarian, Thomas Tvivlaren, Farmor Gun, Anna T, Marys moderata karameller, Rick F, Projo.
Den enda möjliga hjältinna vi fick se var alltså Camilla Lindberg.
Men det finns ju, som Christopher Kullenberg spekulerar, möjligheten att det ligger någon slags överenskommelse bakom det också.
Hennes enda nejröst utgjorde förvisso aldrig något hot.
--------------------
För övrigt så har jag fått en ny idol i mitt panteon av fotbollslandslagstränare: Guus Hiddink. Han borde naturligtvis ingått i min lista av landslagstränare ni kan rösta på i den lilla opinionsundersökningen till höger. Men nu gör han inte det. Förlåt Guus. Förlåt alla.

Liberalernas dilemma....

De stora medierna har vaknat och det blir allt tydligare att FRA-frågan, som så många andra riksdagsfrågor, är en del av ett politiskt spel där lojaliteten med "den egna sidan" och positioneringen gentemot det andra blocket är/blivit minst lika viktigt som själva sakfrågan för ledamöterna. Vilket hos oss i allmänheten banar väg för politikerförakt. Jag frågar mig om det överhuvudtaget finns några hedervärda skäl för att rösta ja till förslaget. Alliansfritt Sverige listar de mest förkastliga. Allan Widmans skäl att rösta ja är inte heller imponerande. Man kan inte låta bli att jämföra den knapphändiga text i Aftonbladet där han redogör för dem med miljöpartisten Peter Rådbergs både skarpsintare och något fylligare motivering för att rösta nej. Inget av Widmans argument är hållbart. Att hot mot den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan skulle kunna undanröjas genom avlyssning av kommunikation till och från Sverige, vilket Widman menar, är ett högst märkligt antagande (och som många påpekat lär den som vill genomföra en terrorattack på svensk mark kunna göra så med eller utan kommunikation med parter utanför landets gränser i vilket fall som helst - det finns ju sånt som olika former av kryptering etc). Att vi måste anta lagen "för att hänga med i den tekniska utvecklingen" är inte precis heller något bra argument. Tidigare fanns något som kallades "brevhemlighet" - ett uppskattat integritetsskydd. Att hänga med i den tekniska utvecklingen innebär snarare att översätta brevhemligheten till dagens kommunikationsmedel - d v s motsatsen till den föreslagna FRA-lagen. Widmans tredje skäl att säga ja är egentligen inte heller det något som talar för lagen som sådan, utan en tunn moralisk fernissa som ska göra det möjligt för liberalen att säga ja. Det är, säger Widman, "ingen lätt sak att låta myndigheter på ett så generellt sätt få ta del av kommunikation till och från Sverige. Men med den parlamentariska insyn och det integritetsråd som föreslås så har jag kommit fram till att det går att genomföra det hela." Parlamentarisk insyn my ass, säger jag. Parlamentarikerna kommer att få den insyn som FRA vill ge dem, helt enkelt. Det "integritetsråd" som föreslås, ja det består av FRA själva, liksom. Hur godtrogen kan man egentligen bli?
Man kan brösta sig och göra detta till en höger-vänsterfråga, men med tanke på Bodströms historia är det att göra saker & ting lite väl enkla för sig. Att sossarna röstar nej ser faktiskt ut att mest hänga ihop med deras allmänna oppositionsroll. Ulf Bjereld säger i DN: "Egentligen skiljer sig inte socialdemokraternas förslag särskilt mycket från det borgerliga." Och hur v och mp hade röstat om de hade ingått i en regering tillsammans med s, det kan man förstås bara spekulera över.
Men självklart är det samtidigt lite extra pikant, det där med att just liberalerna, den individuella frihetens käpphästryttare, nu är beredda att inte bara underkasta sig parti- & blockpiskorna utan dessutom göra det samtidigt som de godkänner ett politiskt förslag som går på tvärs mot allt vad värnandet av individens frihet heter. Liberalens vånda uttrycks med briljans och patos i den här redan vitt spridda Dead Poets Society-pastischen - signerad Mattias Svensson och Freddi Westerlund:



(Funnen via Blogge.)

The life of the mind

I en fin essä i DN beskriver Anna Lindgren den kvinnliga minoritetsproblematiken i form av ett schackproblem. Essän är strukturerad i elva punkter - elva olika schackdrag. Utgångsläget är situationen att vara ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare - och problemet som ska lösas är vilken strategi som bör anammas för att kunna handskas med problemet "att bli varse om sig själv som ensam kvinna i en församling bestående av hundra schackspelare". Man måste, som Lindgren skriver, "hantera den subjektiva känslan av det objektiva faktum att man avviker från en homogen grupp". Och det tjänar ingenting till att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att avvikandet inte finns - söker man själv glömma gör omvärlden det oundvikligen åter påmint.

3. Denna känsla av synlighet, som helt enkelt är ett resultat av sällsynthet, måste även förstås i relation till att schackvärlden i hög utsträckning befolkas av människor som anser kvinnan vara en särart. Det är svårt att komma åt, eftersom det är en inneboende egenskap i spelets kulturella status. Schacket har ett egenintresse av att upprätthålla en viss exklusivitet. Eftersom kvinnor är den enda grupp som ännu inte är inkluderad, så vill man inte gärna tro att kvinnor kommer att bli lika bra - det blir onekligen en degradering, för då kan bokstavligen vem som helst bli bra.
Jag vet inte varför kvinnor slutar att spela, men jag vet att det här är anledningen till att kvinnor inte börjar att spela. Ingen vuxen människa vill tillbringa sin fritid med att ställa sig lägst i en hierarki där en enda person inbillar sig att han är överlägsen på grund av sitt kön. Den godbiten bjuder man inte på.
Det här är verkligen ett reellt problem - anta att ett gäng tjejer börjar samtidigt och plötsligt bildar bulk längst ner i botten av schackturneringarna. I övrigt bara män. Det ser inte bättre, utan sämre ut. Rent statistiskt så bidrar man då till att förstärka könsskillnaderna i ratingbandet, i varje fall i ett kortsiktigt perspektiv.

4. Vad är konsekvensen av en grupps dominans inom ett område? Naturligtvis att den får tillfälle att förskansa sig, få bättre kunskaper och en fördel gentemot alla andra. Att komma som kvinna till ett mansdominerat område innebär ofta att man från en sämre utgångspunkt förväntas försöka motbevisa den rådande ordningen genom att helst bli bättre än andra. Om man lyckas med det är allt gott och väl, och bördor bliva minne blott.

5. Fördelen (och nackdelen) med en kollektiv identitet är att bara när bördan delas av flera axlar, så kan den enskilda falla ur. Det är inget svek mot mannen att vara man och dålig i schack, när 99 av de 100 bästa i världen är män. Som kvinna, måste man antingen hänge sig helt, det kan man göra på ett område, kanske två, under en period i ett liv. Eller inte spela alls? Kan man inte vara hellre än bra och skrävlande överskatta sin förmåga i hela sitt liv? Är det breddområde som nästan alla män befinner sig i inte möjligt att beträda för kvinnor?
Jo och nej. Inte på samma villkor. Inte utan att göra sig löjlig. Inte utan att bekräfta folks fördomar. Inte utan att avsäga sig sin självcensur och acceptera att Världen ser med hånfulla ögon, men att det inte ligger inom min räckvidd, det behöver inte vara min uppgift, här och nu, att ändra världens sätt att se.

Men man måste utsätta sig.

Det finns mycket fördomar för att det finns så få bra kvinnor. Kvinnor vill inte börja spela för att det finns så mycket fördomar. Få kvinnor blir bra om få kvinnor spelar. En grundläggande insikt är att kvinnor i toppen fyller en funktion mindre som förebild för kvinnor och mer som föreläsning för män. Ju fler kvinnliga elitspelare som slår sig fram, desto mer utrymme finns det också för kvinnlig bredd.

Nej, detta handlar naturligtvis inte (bara) om schack. Lindgren skriver sin essä i ett sammanhang som visserligen inte är så extremt i sin mansdominans som fördelningen 99-1, men i vilket hon ändock tillhör en tydlig minoritet. DN:s essäer skrivs fyra av fem gånger av en man. Jag räknar till 51 länkade essäer i marginalen till Lindgrens text ute på DN-nätet. Elva av dem är skrivna av kvinnor; fyrtio av män.* Och alla vet ju att DN är det medium som har högst kulturelitstatus (vilket är en del av förklaringen till att vi blir så arga på det när det inte lever upp till sin upplevda höjd). Att könssegregationen är lite extra tung just där, även om den existerar också på andra plaser där the life of the mind utspelar sig (av Svenskans trettio senaste understreckare är tjugotvå författade av män), det har förstås sin speciella orsak och betydelse.

8. Jag hade ju alltid undrat i tysthet om det har ett egenvärde att sträva efter en jämn könsfördelning. Och först när jag började spela schack formulerat vad det har för värde på det personliga planet. Men för världen i stort? Svaret är att det inte finns något egenvärde i att ha lika många män som kvinnor, men om man inte har det är det ett tecken på att något är fel.
Om man har som utgångspunkt att alla människor är lika så förväntar man sig ju att framgång och status också ska fördela sig lika. Hittar man då grupper som fastnat på vägen här och var, då är det ett misslyckande. Då är det ett alarmerande tecken på systemfel.
Schacket har något som gör att både barn och vuxna kan mötas på lika villkor, över alla gränser utom kön. Av alla strukturella problem som man kan tänka sig så har det alltså något som exklusivt drabbar kvinnor.
Schack i vår tid bär på nyckeln till ett av våra största samhällsproblem.

Och lösningen kan inte heta att skapa särskilda arenor för kvinnor.

10. När man stöter på hinder så finns det två principiella sätt att komma vidare. Antingen löser man problemen eller så går man runt dem. Och jag tror att oavsett vad man tror om damturneringar, så är det att gå runt problemen. Jag vet inte vad det är för mekanismer som gör att det läcker kvinnor som ett såll ur schacket, men inte upphäver man dem på det sättet. Man skulle kunna tro att det löser synlighetsproblemet, men det kvarstår ju, det enda man har gjort är att försöka göra individuella kvinnor mindre synliga. Jag tror att schack behöver samma ideologiska diskussion som så många andra, om vad som är syftet och vad som är målet.
För mig är målet inte bara kvinnor, utan att identifiera och låsa upp vad det än är som upprätthåller kunskapsdominansen och håller kvinnor ute. Där, i det ledet, i den processen, har vi den verkliga vinsten.
Om det känns övermäktigt. Om man inte ens i ett spel oberoende av kropp, pengar, språk, och därför också av ålder, klass, nationalitet; om man inte ens där lyckas låsa upp detta okända sista som drabbar kvinnor - då förstår jag inte hur man ska klara det någonstans alls.

Detta okända sista som drabbar kvinnor. Att fortfarande i medelåldern känna skräcken för att vara den dumma lilla bruden. Att försöka antingen vara ofelbar (vilket misslyckas eftersom man är mänsklig) eller osynlig (vilket bara lyckas om man inte har några som helst bekräftelsebehov (men det har man eftersom man är mänsklig)). Utanför Lindgrens spel (jag undrar iofs om det verkligen är så frikopplat från klass som hon beskriver det) finns alla de kroppslösa markeringar som satt sig i kroppen och i själen - hos betraktaren liksom hos den betraktade. Jämförelsen mellan spelet och essäsidorna håller inte fullt ut. Men det finns även då det gäller det intellektuella och fördjupande samtalet ett ideal som säger att där ska anden kunna röra sig fritt. Utan pengar, utan betungande kropp.
Så förljuget det är. Men ändå så omöjligt att låta bli att sträva efter.

* Det är inte någon tillfällig trend att könsfördelningen på mer djupgående kulturartiklar är så sned. Den har alltid varit sned och är just nu mindre snarare än mer sned än vanligt. Jag har kontrollerat saken här, här och här.

Uppdatering: På sidan Schacksnack länkar man till Lindgrens artikel under rubriken "Varför är det så få kvinnor som spelar?" Man avböjer att kommentera ytterligare, men väljer att illustrera inlägget med en stor bild på två blondiner på scen, konventionella skönheter med aftonklänning och glitter runt handleden i leende färd med att riva av något musikaliskt nummer. Detta är alltså vad schacksnackarna tycker bäst illustrerar ett resonemang om kvinnor och schack. Jag förstår att få kvinnor känner sig tilltalade av en sådan miljö. (Eller råkar den ena kvinnan på bilden vara Anna Lindgren? Jag tvivlar.)
Den första kommentar jag fick till den här postningen, en kommentar jag ganska snabbt tog bort, var en hänvisning till en tonårstjejs blogg. Kommentatorn, som utgav sig för att vara den här tjejen, öste på med smileys och pusskramar och uppmanade mig att gå in på bloggen för att ge svar på frågan "om hon skulle passa med blå ögon" (något bloggerskan undrar efter lite lek med photoshop). Tja, varför lämnar man en sådan kommentar måntro?