jag tjatar om könsfördelningen på kultursidorna

En tvångsneurotisk läggning, en obesvarad hatkärlek till de stora dagstidningarnas kultursidor, en erfarenhet av att ha blivit förminskad och osynliggjord som kvinna, ett rättvisepatos, ett visst mått av ilska och en vetgirighet - si där de ingredienser som skapar en vilja till kontinuerlig hobbykontroll av könsfördelningen på skribenter i några viktiga kulturfora.
Min förra neddykning i ämnet finns att läsa här. Jag har nu gjort en uppföljning där jag kollat Sydsvenskans och Göteborgspostens nätupplaga varje dag i september. Glädjande nog hade gapet mellan antal manliga och antal kvinnliga textförfattare minskat avsevärt sen sist - jag hoppas att detta har att göra med ett medvetet jämställdhetsarbete snarare än tillfälligheter eller sånt som manliga medarbetares sena semestrar. Sydis hade nu ett dagssnitt på 10 texter av män mot 7 av kvinnor, att jämföra med vårens 12,5 mot 4,5 (detta handlar alltså om texter som ligger ute på nätet under avdelningen "Kultur", inte om vad som dagligen publiceras i papperstidningen). En rätt kraftig förbättring. Göteborgsposten visade sig vara ännu lite bättre med dagliga 8 män mot 6,5 kvinna. Det är faktiskt nästan helt jämställt! Heja på, det krävs inte mycket mer för att GP ska kunna stoltsera som dagstidningen med den jämställda kulturavdelningen.
Som nån slags referens kollade jag inslagen i P1:s kultur- och samhällsdebattprogram OBS!, och det gör jag ju så gärna - de sänder något lyssnansvärt nästan varje dag (hoppas programmet finns kvar efter nyår). Där får enskilda fristående medverkande läsa upp 6-7-minuterstexter ostört i etern. Jag hade nog trott att OBS!, som verkar ha jobbat så medvetet på jämn könsrepresentation sista året, skulle vara det skinande exemplet som ställer de andra omedvetna hobbystudiedeltagarna i skuggan, men så var det inte. Fick det till 25 manliga röster mot 18 kvinnliga under september (inslag som görs av redaktionsmedarbetare har jag räknat bort, men det gällde bara ett inslag denna månad). Inte så bra som väntat men inte heller någon katastrof.
En seriös undersökning av kulturdebattens och -journalistikens könsfördelning måste förstås också jämföra textlängder, kolla upp vem som skriver om vad, vem som ges mest framskjuten plats, stuff like that. Så djupt har jag inte gått - det finns ju ändå gränser för hur mycket obetalt och på alla andra sätt obelönat arbete man vill utföra. Men misstanken att de spelare som innehar de tyngsta positionerna på planen är män (inget djärvt antagande) har fått mig att återigen kasta en specialkoll på de båda huvudstadsbladens platser för tankefördjupning: Svenska Dagbladets understreckare och Dagens Nyheters essäer. Och ja, där härskar ojämlikheten nu som förr. Tjugo understreckare var författade av män mot åtta av kvinnor - mycket dåligt men ändå bättre än i min förra koll, då bara var sjätte understreckarskribent var en kvinna. Men sämst var faktiskt, ironiskt nog, DN. Ironiskt för att tidningens kulturdel länge varit en vänsterintellektuell tummelplats med stark kvinnlig närvaro i form av Nina Björk, Karolina Ramqvist, Ulrika Kärnborg, Maria Schottenius m fl. Under Lars Linders ledning visar DN-essä här i Kamfertexts undersökning upp en hundraprocentig manlig dominans. Av tio publicerade essäer under september månad är tio författade av män. Ja jag vet ju inte hur detta har gått till. Kanske rör sig redaktörn i en raktigenom homosocial värld som han inte förmått titta upp ur. Kanske överöses han av erbjudanden från herrar med det där grundmurade intellektuella självförtroendet som utlovar dignande tankefrukter och får det att vattnas i de grå cellerna, medan kvinnorna helt enkelt inte syns till. Hur det än är borde han göra något åt saken. Leta upp kvinnorna om de nu verkligen inte anmäler sig självmant. Att mäns ord och tankar fortfarande ges så mycket större tyngd än kvinnors duger inte, det är ju för tusan en demokratifråga.