tisdag, oktober 10, 2006

några tankar om kultur, glamour och obetalt arbete

Min framgångsrika konstnärsväninna L beskrev en gång sitt yrkesliv som en paradoxal tillvaro där glamour och nöd, upphöjdhet och förnedring går hand i hand. Det är fullt möjligt att på fredagen stå i centrum på ett stort vernissage för att på måndagen sitta i socialens väntrum. Normalt betalas nämligen inte någon visningsersättning ut ens på större konsthallar - och om så göres handlar det om summor som inte täcker mer än någon veckas existens. En serie arbeten som tagit månader, kanske till och med år i anspråk kan alltså hänga på offentlig plats, fria att gratis beskådas och begrundas av tusentals människor medan konstnären själv, upphovet till själva platsen (konsthallen) och alla de offentligt finansierade tjänster som utförs där, är hänvisad till att be om allmosor från olika välgörenhetsfonder eller direkt från det allmännas bröst. Visst kan det hända att hon eller han får sålt något ibland, men som vi vet är konstmarknaden inte precis bred. Hur många har råd att handla konst? Att det under några decennier varit framför allt video-, installations- eller olika former av konceptkonst som "gällt" har väl inte precis gjort saken lättare.
Det är L och hennes trångbodda kollega M jag tänker på när jag läser de skadeglada, fördomsfulla eller ibland bara elaka bloggkommentarerna om "vänsterkulturelitens" skräck inför den nya ministern på området. Den konstnärskrets jag då och då får tillgång till via L&M består, tycks det mig, av idoga arbetsbin som nästan aldrig är riktigt lediga. De är helt olika en slow slacker som jag. På något sätt har de flesta av dem lyckats överleva inom en verksamhet där konkurrensen inte är rolig, i en värld som ibland rentav fyller en utomstående som jag med avsmak. Men trots att de gjort karriär är de alltid beroende av olika bidragsgivares välvilja. Så ser det helt enkelt ut på deras område. Och det skrämmer mig att det finns en opinion som verkar njuta av att göra deras tillvaro ännu mer osäker. Eller handlar det bara om tanklöshet när Martin Munthe skriver en kort och koncis bloggpost som lyder: "Ny kulturminister. F d chef för Timbro. Branschen bävar. High five!!!" Eller när bloggen Subjektiv.se hånfullt skriver om "kulturkofteetablissemanget". Eller - vidrigast hittills - Bloggen Bents glada utrop "Darra må kulturen - och kultureliten".
En som däremot skrivit insiktsfullt och välformulerat om konstkulturens villkor och hur dåligt ett nyliberalt marknadstänkande passar in på dessa är Mr Brown. Om den nya ministern skriver han att "Stegö sätter självständighet mot bidrag, vilket är ett fundamentalt misstag. /---/ Det enda man åstadkommer med att slopa stipendier är att försämra levnadsstandarden och produktionsmöjligheterna för utövarna. Makten (staten, kyrkan, hovet) har alltid varit de stora beställarna av kultur. Utan den typen av sponsring hade det inte funnits någon Mozart, Michelangelo eller Da Vinci att beundra.". Nej, just det.
I förlängningen kan man dock betrakta alla oss människor, utom möjligen den lilla klick som kan leva på en nedärvd förmögenhet, som beroende av andras välvilja. Företagaren är beroende av kunder. Arbetaren, inom vilket område han eller hon än är sysselsatt, är beroende av anställning. En konstnär som på något sätt skulle arbeta som fri producent är beroende av köpare och uppdragsgivare. Det finns inget som säger att den som rör sig på den s k fria marknaden skulle vara mer självständig i förhållande till sin omvärld än den som är beroende av bidrag från staten. På sätt och vis var Stegö själv inne på det här i en radiointervju i Studio Ett häromdagen. Hon konfronterades med Marianne Lindberg-De Geers oro för att det demokratiska svängrummet skulle krympa med mer sponsring istället för reguljär offentlig finansiering inom konstlivet. Exemplet var den utställning med jesusbilder som Svenska Kyrkan tagit sin hand och sina sponsorpengar ifrån eftersom den ansågs hädisk. "Beroende som beroende", påpekade Stegö. Ja, just det. Det är bara det att man på det statliga respektive kommunala kulturbidragsområdet byggt upp ett system som innebär en mycket låg grad av direkt politisk styrning. (Det är förresten därför, tror jag, som kulturpolitiker ofta uttalar så vaga idéer om varför kulturen bör värnas och konst stödjas - ibland säger de direkt larviga saker som går ut på att det är fint med kultur och att god konst gör oss bättre - de kan inte gärna uttrycka en normativ konst- och kultursyn som skulle implicera den typ av politisk styrning vi idag främst associerar med öststaterna). När politiker ändå lägger näsan i blöt, vilket händer ibland, och försöker stoppa någon konstnärlig yttring angår detta direkt alla medborgare, inte bara en sponsorgrupp, och det går, idealiskt sett i alla fall, att ställa censurivriga politiker till svars. T o m byta ut dem.
En lite tragikomisk sak som jag också vill kommentera är hur ofta det talas om "elit" och "etablissemang" i bidragsfientlig retorik. Det är oerhört egendomligt. För de darrande kulturarbetarna består ju inte bara av synliga och till synes glamourösa personer (som till exempel paret De Geer), det kan också handla om tredjeviolinisten i symfoniorkestern, den ohippa arkivarien, biblioteksassistenten eller ljusarbetaren på den fria teatern. Vad handlar det där "elit"-snacket om? Är det avundsjuka, oförmåga att se bakom den glamourösa front som döljer nöden och förnedringen, eller kanske en omedveten vetskap om att konstkulturen befinner sig i en sfär som ligger och skaver mot det kapitalistiska samhället med dess materiella bas - en vetskap om något annat vars existens verkar hotfull, eller kanske bara orättvis? Jag skulle verkligen vilja veta. Jag är, som det så ofta heter nuförtiden, genuint nyfiken.

13 kommentarer:

jimpan sa...

Mycket bra!

Jag står kvar vid min nominering av dig som bloggkulturminister (även om Mr Brown förstås är mycket bra också, men kanske skulle vara utrikesminister istället).

Och så har vi ju då Rasmus Fleischer, som på sin blogg också skrivit apropå Stegö Chilò - paradoxalt nog också väldigt bra (trots att ni båda nog inte håller med varann så mycket).

charlotte sa...

Men vem är då statsminister? Stranden, kanske?:)
Nej, jag är inte så impad av Fleischers kulturpolitiska reflektioner. Tycker han verkar alltför inne i sin egen pop-pirat-tripp för att ha perspektiv, ärligt talat. Jag vet inte, jag har försökt följa Copyriot-bloggen periodvis eftersom Fleischer varit klok t ex i fråga om Libanonkriget eller i frågan om kulturkanon (som ju iofs naturligtvis är, just, en kulturpolitisk kanon), dessutom brukar jag känna mig naturligt dragen till folk som har ett förflutet inom den frihetliga vänstern såsom den gestaltas av Arbetaren-miljön (som kanske dessvärre har spårat ur lite nu). Men jag ger nog upp det, får nästan lite sektkänsla av piratgänget som han ju är i centrum av. Låter hårt, säkert, but there you are. Fast jag tycker fortfarande att fildelning är en bra grej.

charlotte sa...

...ööh, kulturpolitisk FRÅGA skulle det förstås stått om kulturkanon.

jimpan sa...

Rive Gauche är ett mycket bra förslag på statsminister!

Jo, den tendensen finns förstås både hos Rasmus och övriga piratklicken. Men som du också påpekar har de en del poänger också. I de här frågorna kan man väl se mig som en folkpartist i den klassiska bemärkelsen - dvs kluven...

(Jag måste bestämma sig för var jag står i kulturpolitik snart.)

Ulf Bjereld sa...

Charlotte: Bra skrivet om etbalissemanget. Men det är kanske så det ser ut från den höga utsiktspunkt man har i Danderyd, Djursholm och numera Bromma?

Man bara tackar för förtroendet, angående den smickrande utnämningen. Jag har alltid betalt TV-licensen (när jag haft TV) och radiolicens dessförinnan!

charlotte sa...

Äsch, Jimpan, det kanske är bra att vara kluven ibland?

Martin Munthe sa...

Men hur kan det vara en konstnärs rättighet att bli försörjd av samhället?

charlotte sa...

Hoppsan, inte sett denna kommentar förrän nu.
Jag fattar inte vad du menar. "En konstnärs rättighet att bli försörjd av samhället", eh... Alla har rätt till grundtrygghet, det är reglerat i FN:s mänskliga rätigheter och ligger till grund för Sveriges regeringar. Varför tror du vi har socialkontor, a-kassa osv? Du menar kanske att en konstnär till skillnad från alla andra i samhälllet inte har rätt till någon försörjning överhuvudtaget när andra källor än samhällets saknas?
Ärligt talat, detta är en komplex fråga som inte kan behandlas på ett så reflexartat o primitivt sätt som du gör med din fråga. T o m en moderat minister som Adelsson-Liljeroth eller vad hon nu heter har nu meddelat att hon ska göra en översyn över hur de nya a-kassereglerna slår mot kulturarbetare. Alla vet att det råder ganska speciella villkor inom den sektorn.

charlotte sa...

Jaha, kommentaren var från idag minsann - läste datumet fel innan. Och rättigheter stavas förstås med två t.

Martin sa...

Ja självklart tycker jag att alla har rätt till en grundtrygghet. Jag vill gärna leva i ett välfärdsamhälle. men det var inte min fråga:

Är det en mänsklig rättighet enligt FN:s stadgar att få syssla med det man tycker är roligast?

charlotte sa...

Nej, men vem har talat om att det skulle finnas en sådan rättighet? Själv hade jag nog varit privatpraktiserande psykoanalytiker om det funnits någon sådan rättighet, men det gör det ju inte och det är kanske tur.:) De människor jag skriver om i min bloggpost är sådana som först lyckats komma in på konstnärliga utbildningar och ägnat många år åt det, sedan varit aktivt utövande och hittat arenor för sin konst. Det hade varit både ett mänskligt och ett ekonomiskt slöseri om de inte givits några ekonomiska möjligheter alls att syssla med det de är utbildade för. Ändå är det förstås så att de allra flesta som gått på en konsthögskola inte kan syssla enbart med det de är utbildade för (kommer nu att tänka på en annan vän till mig som gått Malmö Konsthögskola och nu har en firma som sysslar med hemsidor o datagrafik, han har helt fått lägga den rena konsten åt sidan). Man kan diskutera om det kanske finns för många dylika utbildningsplatser eller om man ska agera på något annat sätt för att en större andel ska kunna försörja sig på det de utbildats för. Att inte alla kan arbeta aktivt som konstnärer är nog de allra flesta överens om. Det gäller förstås andra typer av kulturutövning också. Min poäng är att om man som kulturpolitiker inte tar hänsyn till de speciella villkor som gäller inom kulturlivet lyckas man nog inte med något annat än att göra livet svårare för kulturutövare - och att den föreställning många mer eller mindre direkt uttrycker, att kulturlivet består av en massa lata lyxlirare, inte stämmer.

Martin Munthe sa...

Jag tror inte att det finns någon som tror att svenska kulturarbetare är lyxlirare. Det är inte det frågan handlar om. Frågan handlar om varför det är en rättighet att få stöd som kulturarbetare. Vilka ska få stöd? Och varför?

charlotte sa...

Varför tror du att man en gång i tiden (och i varenda jävla demokratiskt land) har börjat ge statligt/samhälleligt kulturstöd istället för hovens och den förmögna adelns gynnande av enskilda konstnärer? Det handlar om att skapa möjligheter till vettiga arbetsvillkor för åtminstone några författare o konstnärer, om att subventionera teatrar och operor så att de ska kunna ha en verksamhet och så att det inte ska bli alltför dyrt att besöka dem osv. Naturligtvis finns det i botten en syn på ett kulturliv som något viktigt och värdefullt, något som inte bara ska vara förbehållet förmögna människor utan tillhöra alla (så är idealet även om det inte är realiteten). Men därmed inte sagt att man satsar särskilt mycket pengar på kulturen, det handlar nästan aldrig om några större summor (och därför tycker jag det är så konstigt att det väcker så ont blod).
Vem som ska få stöd, tycker du jag ska svara på det? Jag försvarar ett system där det finns offentligt kulturstöd. Självklart blir det en viss godtycklighet och subjektivitet i vem som får stöd, hur skulle det gå att undvika oavsett vilka j-a kriterier man använder. Det pågår en ständig utslagningsprocess överallt i samhället hela tiden (varför fick den jobbet o inte den, varför fick den bli publicerad o inte den, varför vann den filmen pris o inte den osv osv osv).
Men jag skulle vilja vända på frågeställningen här nu och fråga dig vad det är du vill egentligen. Varför uttryckte du glädje över att "kulturetablissemanget skulle darra", eller hur du nu uttryckte dig, på din blogg? Hur ser du på den svenska kulturarbetarkåren egentligen? Tycker du inte att det ska ges några offentliga pengar till kultur överhuvudtaget? Skulle det inte vara skönt för dig själv om du hade haft möjlighet att söka konstnärslön som filmarbetare, så att du hade en grundtrygghet (eller du kanske är förmögen, vad vet jag, kanske klarar dig på dina filmer men varför isåfall en sådan brist på solidaritet med de som inte klarar sig)?
Hade vi bara haft konstutövare, i vilken form det än må vara, som fått förlita sig på "marknaden" hade kulturlivet varit fattigare, inte rikare. Fattigare på ett icke-materiellt sätt alltså.
Jag vet f ö inte hur du finansierar dina filmer? Vill du inte ta emot några bidrag?