varför det blev såhär och vad som bör göras

Nej, jag kan förstås inte leva upp till det den pretentiösa titeln utlovar. Detta är blott lite osorterade funderingar omkring högerpopulismens seger i Skåne. Jag vet förstås inte hur man säkert motverkar att högerradikala krafter fortsätter gå framåt i opinionen. Andras funderingar mottages tacksamt.
En hel del har redan sagts om saken. Ekelunddebatten i Sydsvenskan har jag tagit upp i föregående postning och som framgår av den ger jag inte mycket för förklaringsmodeller som i princip anammar grundläggande delar av det främlingsfientliga partiets världsbild, även om de framförs av människor som har goda avsikter och inte drar de främlingsfientligas slutsatser. Fredrik Ekelund har sedan dess fått sista ordet i debatten och därmed med fyra inlägg enormt med utrymme på Sydsvenskans kultursida i denna fråga. Han nekar till att ha det "vi och dem"-perspektiv hans kritiker sett hos honom, men hans nekande är knappast övertygande. Denna gång ställer han upp en öppen dikotomi mellan skötsamma och icke-skötsamma malmöbor - han låter en del invandrare vara med på skötsamhetssidan men på den andra sidan står av retoriken att döma uppenbarligen endast icke-svenskar:

Att ordet "skötsamhetskultur" blivit så laddat är intressant och värt en helt egen debatt; kanske är det där konfrontationslinjen går i förorterna, det vill säga mellan dem som omhuldar det och dem som inte gör det, vilket i så fall kan förklara varför ett antal människor med invandrarbakgrund ironiskt nog lagt sina röster på sd (det vore intressant att få reda på hur många de är).

En fantastisk komplimang till Sverigedemokraterna det här, ett parti med tradition att företrädas av personer med brottsregister. Det är enligt Ekelund de skötsamma som röstar på dem helt enkelt. Och ja, det vore intressant att veta hur många, och vilka, invandrare som givit dem sin röst. I väntan på ingående undersökning av statsvetare eller sociologer kan man ju ta en titt på valmyndighetens redovisning av hur Malmö har röstat i kommunalvalet. Den visar att av de tio valkretsar som hade lagt minst antal röster på SD tillhör fem Rosengårdsområdet och tre Möllevången - alltså utpekade problemområden med mångkulturell prägel - medan den krets som lagt i särklass flest dylika röster är Västra Skrävlinge 11, ett område som formellt räknas till Rosengård men i själva verket befinner sig i det rosiga småhusområdet Husie och inte har Rosengårds befolkningsprofil.
En som forskar om Sverigedemokraterna är idéhistorikern Ulla Ekström von Essen. I en artikel på DN-debatt
listar hon beståndsdelar av det förklaringskluster hon menar är nyckeln till högerpopulismens framgångar såväl här som i andra europeiska länder:

Arbetslöshet , utanförskap och hopplöshet, ett minskat klassröstande, att socialdemokratin inte längre levererar en ständigt ökad trygghet och levnadsstandard, att hela politiken drar sig mot mitten - vad som kallas konvergens - vilket leder till att nya nischer öppnas för partier med ett extremare budskap och enkla lösningar, att hela det politiska samtalet förskjutits från konfliktområdet arbete-kapital till ett socio-kulturellt definierat konfliktområde där identitet, kultur och gemenskaper fått ökad betydelse vilket öppnar upp för en revitalisering och reaktivering av mellankrigstidens chauvinistiska idéer om folk, ras och nation, en världspolitisk situation där spänningarna mellan väst och den muslimska världen eskalerar med en kraft som är skrämmande.

Vad gäller det faktum att Skåne tillsammans med Blekinge i allmänhet, och Landskrona i synnerhet, varit fertil mark för Sverigedemokraterna inför detta val har mer specifika förklaringar erbjudits, exempelvis så har man pekat på en historisk tradition av intolerans i de här trakterna, drastiskt demonstrerad av trettio- och fyrtiotalets tyskvänlighet, och på lokalmedias överdrivna, skrämmande bild av härjande kriminella invandrarungdomsgäng. I Landskrona handlar inte den otrygghet som att döma av en läsardiskussion på Helsingborgs Dagblad är den allt överskuggande orsaken till SD:s succé enbart om en upplevd otrygghet, utan också om faktiska gängproblem (vilka ironiskt nog förminskats avsevärt på sista tiden då man lyckats haffa en del nyckelpersoner) som kunnat växa sig starka med hjälp av en (tidigare) bristfällig polisbevakning. I bakgrunden finns varvsnedläggningen och inflyttning av förhållandevis många flyktingar, som man faktiskt kan få ett intryck av att kommunen tagit emot i syfte att överleva ekonomiskt och befolkningsmässigt men som man sedan inte kunnat ge sysselsättning. Det har inte heller förts någon aktiv ungdomspolitik med satsning på ungdomslokaler och aktiviteter som kunnat mildra situationen - ett problem Landskrona för övrigt inte är ensamt om, detsamma gäller Malmö och säkert många andra orter, kampen för fritidsgårdarna tycks för länge sedan uppgiven och förbi.
Vad vi har att göra med är säkert som Ekström von Essen skriver en komplex samverkan av faktorer, och jag gissar att de formeras på olika sätt på olika platser varför det aldrig går att förklara högerpopulismen på samma sätt överallt. Reella faktorer kan samverka med föreställningskomplex som kan förstärkas eller motverkas av media, umgänge, omgivning, egna erfarenheter. Ibland behöver det, vilket vi vet när det gäller rasistiska och xenofoba föreställningar, inte finnas några reella faktorer alls med i spelet. Skåneradion, eller Skånepartiets närradio för att vara korrekt, skulle som jag nämnde i tidigare postning kunna används som demonstrationsobjekt för att visa hur rena mytbildningar väcks till liv och hålls levande inom ett kollektiv.
Skånepartiet, som under senare år främst tagit det som sin uppgift att bekämpa islam, gick dock bakåt i årets val medan SD gick framåt. Det är intressant eftersom SD i sin valpropaganda har en mycket mjukare framtoning än Skånepartiet. I det material man skickade hem till Malmös hushåll återgav Skåp sin surrealistiskt-aggressiva "trohetsed till Skåne"; "Skåningar ska säga 'Jag tror på Skåne och inte på islam, skål' och skåla i lättöl". Denna magnifika blandning mellan paranoia och provinsiell folklighet gick inte hem i jämförelse med SD:s mysiga folder, där man tilltalas "Kära väljare" i lagom snirkligt skrivstilstypsnitt och där partiet sägs vara "ett nytt parti" som sätter "tryggheten i fokus". På mittuppslaget står i stora bokstäver "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga!" Det är verkligen inte mycket de har att säga att döma av de korta textsnuttarna om brottslighet, invandrare (vi vill hjälpa riktiga flyktingar ... ), äldreomsorg, familj och jobb, men det låter ganska snällt det mesta. Alla som känner till SD vet att det är ett främlingsfientligt parti men man låtsas vara lite finare, man använder sig i denna pr-byråernas tid av kameleontstrategin och den går här framför allt ut på att inte visa någon fientlighet mot någon överhuvudtaget. Aggressiviteten finns där antydningsvis men man vill samtidigt inte kännas vid den.
Här ser jag trots allt något ganska hoppfullt. För det visar ju ändå på att man i breda lager inte tycker det är okej med främlingsfientlighet. Också i den HD-diskussion jag hänvisar till ovan finns en del röster som bestämt förnekar att SD skulle göra någon skillnad på "invandrare" och "svenskar" överhuvudtaget och det är ju övermåttan naivt men tyder samtidigt på att en del, en mindre del säkert men i alla fall en del, kan komma att vända sig till andra partier när de blir varse om vad SD verkligen är för något. För att det ska hända krävs att partiet får möjlighet att visa upp sig på den politiska banan och att man bryr sig om att påvisa grunderna för deras idéer och politik. De vinner på att framstå som underdogs i det politiska systemet, alltför många kan känna igen sig i deras utanförposition. Och som Ekström von Essen skriver måste man också börja tala med dem för att kunna verka mot dem - utan att för den skull ge deras åsikter moraliskt stöd.

Det är en delikat - och i viss mån omöjlig - balansgång att inom en demokratisk tolkningsram bemöta högerpopulismens argument utan att ge dem ytterligare legitimitet. Men det finns heller ingen annan möjlig väg för att motverka en växande politisk kraft som med säkerhet är här för att stanna.

Tillägg måndag: Enlig min felbara personliga erfarenhet lyssnar en del på Skåpradion för musikens skull. De spelar dansband, Hasse Andersson & Kvinnoböske o dyl. Musik utan kulturell status och med avgjort ohipp, omodern prägel. Musik man inte bryr sig om på Sveriges Radio. Det är förmodligen en sanning med modifikation när folk säger sig lyssna på Skåneradio enkom för musikens skull, men den borde ändå kunna ge en tankeställare för de som vill se ett uteslutande smalt public service-utbud, ett utbud som bara tillhandahåller det ingen annan aktör har. De som är kulturellt exkluderade kan lätt drivas i armarna på destruktiva krafter, det är lika sant för muslimer som riskerar blir lätta fångster för islamistiska extremister som för en "svensk" underklass vilken kan fångas upp av högerpopulister i olika ogenerösa eller vansinniga varianter.

En intressant artikel är inne på GP kultur idag med titeln "Vilka som röstade på SD - och varför?"