fredag, oktober 06, 2006

mitt livs nåväl

Den alltid initiativrike Jimmy av Aquino har ställt ett nytt frågebatteri till mig, den här gången av ganska avancerad art. Det handlar om min ideologiska hemvist. Svaren kräver viss eftertanke. De blir nästan till en hel självbiografi.

1. Politisk ideologi du förespråkar?
Redan här blir det svårt. Jag rör mig på ett oinhägnat fält med gröna stråk, inslag av feminism, ganska traditionellt vänstertänkande vad gäller synen på ekonomisk rättvisa och behovet av starka trygghetssystem, samt frihetlighet vad gäller värnandet av individens integritet och autonomi. Internationalist. Tycker att en human politisk praxis är viktigare än värnandet av Den Sanna Läran.

2. Politisk ideologi du föraktar mest?
Förakt kan det inte finnas för lite av här i världen. Men jag ska inte ljuga, visst finns det åsiktsriktningar jag föraktar, framför allt sådana som i sin tur bygger på förakt. Jag föraktar förakt mot svaghet. Det återfinns i mest koncentrerad form inom högerextremism, men hittas också inom auktoritär och militant vänster. Kombinerad med en slags blåögdhet finns den dessutom ofta inom den reguljära högern, då personer som kommer från trygga och priviligierade miljöer visar förakt för "bidragsberoende" och slår ett slag för meritokrati utan att begripa det sociala systemets inbyggda handikappregler.

3. Materialist eller idealist?
Jag är dragen till idealismen men vetskapen om att jag kan vara så endast på grund av att vissa materiella villkor är uppfyllda förankrar mig ändå i materialismen.

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Pliktetiken väger tyngst. Kants imperativ håller än. Att var människa bör betraktas som ett mål i sig snarare än ett medel, det är en läxa för varje politruk att lära sig. Men förmodligen kan inte en tankelära täcka alla situationer i den komplexa politiska verkligheten. Inslag av konsekvensetik, och varför inte omsorgsetik, får komplettera.

5. Politiskt uppvaknande?
Jag växte upp under det vänstervridna sjuttiotalet, och det fanns många stunder framför TV:n eller grammofonen som gav spridda insikter. Samtidigt befann jag mig i ett priviligierat villaområde och var blind för de flesta orättvisor i min fysiska närmiljö. Mitt politiska intresse väcktes redan i tolvårsåldern men tog mest formen av personlig revolt mot mina högervridna föräldrar och andra auktoriteter fram till det borgerliga maktövertagandet 1991, då skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik blev konkret, påtaglig, vilket ledde till att jag under ungefär sex års tid var engagerad i Vänsterpartiet. Ytterligare ett uppvaknande skedde under mina år i Berlin 1999-2001, då jag fick insikter om det tidigare östtyska systemet vilka så småningom gjorde det omöjligt för mig att vara medlem i ett parti vars lokala medlemstidning hyllade Castro.

6. Politisk detour?
Hm, röstade på Folkpartiet i ett skolval en gång (men det var långt innan de kastade ut snällismen). Hängde mycket på Malmös anarkisttillhåll Vinterpalatset under det sena åttiotalet.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?
Jag måste nog säga att det är min syster. Min äldre syster upplevde sin sena tonårstid under det sena sjuttiotalet, och kom ofta hem med böcker som jag förmodar att hon skaffade sig på något marxistiskt bokcafé i sin gymnasiestad Lund. De där böckerna, det var sådant som Angela Davis självbiografi, RAF:s texter, Kommunistiska manifestet, Hiterapporten om kvinnors sexualitet och Germaine Greers Den kvinnliga eunucken, de utövade en stark lockelse på mig där jag satt i den (som den var för mig) grå och intoleranta hålan Dalby. Därmed inte sagt att jag klarade av att läsa dem. Det var bara några av dem som jag klarade av från pärm till pärm och ännu färre som jag faktiskt också förstod. Idag känner jag en väldig avsmak inför sådana inslag i sjuttiotalsvänsterrörelsen som RAF-romantiken, och jag gissar att min syster (som jag f ö står ganska långt ifrån idag politiskt & på andra sätt) känner likadant. Men jag kan inte förneka det magiska skimmer som jag en gång tyckte vilade över min systers bokhylla, och den påverkan detta skimmer utövade på mig.

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?
Egentligen hade jag velat protestera mot den ständiga fixeringen vid litteratur genom att liksom Mr. Brown föra in andra uttrycksmedel, såsom film, i frågan. Men det råkar finnas en bok som jag i ärlighetens namn måste hänvisa till, och det är Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (se ovan). Den kom ut under tidigt sjuttiotal och tillhör en del av feminismen som jag tycker har varit alltför undanskymd från nittiotalet och framåt. Man får ibland intrycket att tidsperioden mellan Det andra könet och Under det rosa täcket bortsett från en del skönlitteratur var tom på inflytelserika, minnesvärda feministiska texter. Greer är ju också en särling som inte riktigt passar in i den ena eller andra fållan. Hon har dessutom komprometterat sig genom diverse märkliga ställningstaganden under årens lopp, till exempel genom att ha avfärdat transsexuella som möjliga feministiska bundsförvanter eller genom att ha visat anmärkningsvärd förståelse för såväl könsstympning som fatwan mot Salman Rushdie. Trots detta tycker jag hon förtjänar lyftas fram som stark influens för många kvinnor. Det var hon som väckte min rättmätiga feministiska vrede när jag var i gymnasieåldern, och den har jag sedan aldrig förlorat även om dess styrka fluktuerat.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Oj, den svåraste frågan. Min politiska hemvist är ju, som sagt,inte helt tydligt utlinjerad (vilket jag inte ser som en brist). Men detta med frihetligheten innebär ett visst gränssättningsproblem. Hur handskas med intoleransens krav på tolerans? Hur bemöta sådant som islamism, t ex?

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?
Migration. De stängda (inre och yttre) gränserna. Flyktingar som dör i farvatten och stängda lastutrymmen. Främlingsfientligheten på hemmaplan.

Skicka vidare? Jag tar en chansning & frågar Motvallskerstin samt Utsiktsmattias.

9 kommentarer:

Ulf Bjereld sa...

Spännande det där du skrev om 70-talsfeminismen. Ibland känner jag mig som om mitt kvinnouppvaknande - som skedde bl a med hjälp av Marilyn French och "Kvinnorummet" 1977 - aldrig inträffat. Som om all feminism uppstod under 1990-talet.

charlotte sa...

Ja, visst är det frustrerande! Behovet av modersuppror spelar väl in. Man har liksom inte riktigt velat kännas föregående generations feminism. Men det spelar egentligen bara patriarkatet i händerna (blir svårt upprätta stark feministisk tradition).

Anonym sa...

Kul att du kickar bollen vidare till Utsikt och motvalls, hade själv dom i åtanke.

Aron sa...

väldigt intressant läsning. kul också att vi har liknande svar på sista frågan!

charlotte sa...

Tack Aron! Jag såg att du var klok & tog upp skuldavskrivning också i sista frågan. Sen tycker jag förstås det verkar hoppfullt att du beskrev ditt senaste politiska val som en detour...:)

Mattias sa...

Oh God, vilken svår uppgift. Men tack för utmaningen. Skall ta mig an den när jag orkar... :-)

charlotte sa...

Det ser jag fram emot, Mattias.

charlotte sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
jimpan sa...

Jacobus ap Aquino, om jag får be... ;-)