Påminnelser

Imorgon kväll visas filmen Defamation på Svt. Med anledning av det påminner jag om en kommentar till filmen som jag ursprungligen skrev för Expressen.
I torsdags var det ju Förintelsens minnesdag och Expressen (återigen) publicerade en mycket läsvärd artikel om dagens antisemitism och andra fördomsmönster.
Samma dag sände Studio ett i P1 ett inslag om ett hedervärt initiativ från en grupp gymnasister i Malmö.

Uppdat.: Läs även David Hirshs kommentar till Defamation i Guardian.

Uppdat. 2: Anna-Lena Lodenius skriver också om filmen.

Sexkrigen

Jag utlovade nyligen i en kommentar att jag skulle skriva ett inlägg om debatten om integration kontra assimilation. Well, det får vänta lite. Tiden går, man har annat att göra.
Just nu nöjer jag mig med att dela ut intressanta länkar på temat "sexkrig", och kort kommentera.

Flera intressanta strider utspelar sig. Läsare av Tanja Suhinina lär inte ha missat de infekterade diskussionerna hos bloggaren NoBoyToy - diskussioner som grenat av sig hos Tanja och annorstädes. Och som är intressanta för att de säger en del om a) synen på analsex, som å ena sidan något tabuiserat kvinnor inte förmodas frivilligt vilja ägna sig åt, å andra sidan något män så gärna ägnar sig åt att de inte drar sig för låga övertalningstekniker eller rent tvång, och b) olika synsätt på vad som kan sägas vara feministiska förhållningssätt och strategier - och på vad som kan sägas vara "bra sex".

Det som stör mig personligen mest i det inlägg som utlöste sistnämnda diskussion - "Tankar under sex" - är hur inläggets protagonist, en anonym kvinna som tänker nedsättande tankar om en man hon tycker är en dålig älskare och som uppenbarligen har skribentens sympatier, kommenterar utseendet på den man hon har sex med. "Varenda karl borde ställa sig och runka framför spegeln så att dom verkligen får se hur dom ser ut när dom är kåta. Inte upphetsande." Alltså, att män inte "får" vara sexuellt upphetsande ögongodis för kvinnor ser jag som ett slags jämställdhetsproblem, och en av de faktorer som gör mainstreamporr så tråkig. Jag förstår att det inte nödvändigtvis är menat att vi ska "hålla med" kvinnan i inlägget i allt vad hon tänker, men det uttrycker trots allt en attityd som tyvärr inte är helt ovanlig bland kvinnor (och skribenten tar sin protagonists parti i olika kommentarer). Vi är, för att ungefärligen citera Jonas Holmberg i en artikel som berör samma fenomen, blott alltför "välskolade i traditionella begärsriktningar".

På en annan plats i nätet sitter Johan Lundberg och tror sig ha upptäckt hur prataomdet-kampanjen, den som handlar om sexuella gråzonserfarenheter, skulle ha varit resultatet av en ljusskygg anti-assange-lobbyverksamhet. Det är inte så lite larvigt. Man kan, om man inte är så mån om "avslöja" kvinnor som är näsvisa nog att - på kultursidor rentav, the nerve! - vilja prata högt om sådant det är bara alltför bekvämt för alltför många att istället tala tyst om, av det "bevismaterial" Lundberg länkar till i själva verket se något som ligger helt i linje med vad som hela tiden sagts från prataomdet-håll. Öppet.

Finklerfrågor

Skriver om Howard Jacobsons lysande, hittills oöversatta roman The Finkler Question i Kristianstadsbladet idag. Den må vara svartsynt men innehåller också mycket komik - jag är rädd att jag inte riktigt lyckats få fram det. Skrattet fastnar inte bara i halsen hela tiden.
Häromveckan hölls det ett seminarium om antisemitism i dagens Europa på Per Ahlmark-stiftelsen. Filmer och texter har lagts ut på nätet för oss som inte kunde vara där. Anthony Julius föredrag "Hating Jews" är särskilt intressant att lyssna på i samband med teckningen av Jacobsons romanfigur Finkler. Julius menar att den form av judefientlighet vi ser idag liknar den som var förhärskande innan den "vetenskapligt" rasinriktade antisemitismen slog igenom vid 1800-talets slut. Dagens judefientlighet handlar inte om att stämpla alla judar undantagslöst som underlägsna, utan om att dela upp dem i "goda" vs "onda". Men nu handlar det inte om att judar måste vara villiga att döpa eller assimilera sig för att anses "goda" - de måste ta avstånd till Israel. Man kan jämföra med detta citat ur romanen, där Finkler, den "gode" antisionisten, förbereder sig för att delta i en debattkväll på temat Mellanöstern:
Audiences were hungry to hear what Finkler told them, whatever the subject, on account of his being on television, but in the matter of Palestine they were as empty buckets. That didn't mean they hadn't made their minds up. They had. But they sought Finkler's confirmation. A thinking Jew attacking Jews was a prize. People paid to hear that.

Liten Bjurwaldexposé

Lisa Bjurwald har skrivit flera läsvärda ledarartiklar i DN på sistone. Idag om assimileringstankens återkomst, häromdagen om ryskt homohat och häromveckan om prata-om-det-kampanjen (där jag i och för sig ställer mig skeptisk till talet om uråldriga instinkter men helhjärtat instämmer i själva resonemangskärnan).

Könsmaktsordningen och konspirationstänkandet

Gudrun Schymans talibantal var ingen pedagogisk höjdare precis, det ska medges. Men hur många gånger har vi inte sett henne på tv, förklarandes att begreppet könsmaktsordning inte innebär att alla män alltid och i alla situationer är överordnade alla kvinnor, utan att gruppen män är överordnad gruppen kvinnor. Att det finns ett generellt mönster, en tendens, en seglivad tradition vi alla - män som kvinnor - ägnar oss åt att återskapa (även om många av oss också försöker bekämpa den).
Detta har förmedlats till oss av Gudrun Schyman säkert ett hundratal gånger, alltid uttalat med samma pedagogiska tydlighet och långsamhet, till detta har ofta lagts att män också kan vara lidande av könsmaktsordningen.
Ändå har budskapet inte gått in. Det har blivit smärtsamt tydligt i de senaste dagarnas diskussion. Om och om igen görs påståenden av typen att ordet könsmaktsordning indikerar att "kvinnor skulle vara underordnade i samtliga situationer". Om och om igen lyfts lösryckta sanningar om mäns situation (de begår oftare självmord, dricker mer etc) fram som om de vore ovedersägliga motbevis mot teorin om könsmaktsordningen. Men det är de inte.
Och inget säger att man inte kan kombinera en "tro" på könsmaktsteorin med en "tro" på andra maktordningar som kan genomkorsa den och förstärka respektive försvaga den på olika sätt.
Okej, jag vet, nu behandlar jag Gudrun Schyman som om hon vore den ultimata profetiska sanningssägaren. Men jag tycker bara precis att hon är så otroligt tydlig när hon pratar om just detta med könsmaktsordningen och jag förstår helt enkelt inte riktigt varför det ändå är så svårt att få poletterna att trilla ner.

På samma sätt förstår jag inte heller varför det är så svårt att utrota tanken på att "tron" på denna könsmaktsordning förutsätter ett konspirativt tänkande. Visst, det kanske är så som Anna Svensson skriver att "(v)issa tror på allvar att männen konspirerar mot kvinnorna, andra tror det inte". Jag kanske har levt ett skyddat liv men jag har, dock, nog aldrig träffat någon kvinnlig feminist som på allvar tror att män medvetet konspirerar mot kvinnor. Och jag tror det inte själv heller. Det vanliga är - väl? - trots allt att istället utgå från att det handlar om invanda/inlärda beteenden. Om jag t ex upplever att jag blir nedtystad i en diskussion, eller om kloka saker jag säger plötsligt tillskrivs en man, då utgår inte jag från att detta ingår i en konspiration. Jag utgår istället från att omgivningen - och ibland jag själv - handlar i enlighet med mycket väl innötta mönster. 
Visst kan jag då ta fel ibland, visst kan det hända att jag tror mig utsatt som kvinna när jag "bara" är utsatt som människa. Men oftare är en feministisk medvetenhet till hjälp än till hinder. 
I Oscar Sundells krönika - den som lyfte förslaget att ersätta begreppet "feminism" med "ekvalism" eller "egalism" - är det Aase Bergs text i Expressen om vad hon såg som ett nedtystande av Unni Drougges roman Bluffen vilken används som exempel på denna föregivna konspirationstro. Det kan då vara värt att titta på vad Berg faktiskt skrev. Nämligen såhär:
Den pinsamma tystnaden är ingen medveten ihjältigning. Den är bara en skruvande oförmåga att förhålla sig till något oidentifierbart som katten har släpat in.

Offerkofta kan du vara själv

Jag blir faktiskt rejält förbannad när jag läser postningen Feminismen – en intern historia på Ivar Arpis blogg Ozymandias Suspensoar. Både för de många tankefelen och för den underliggande tonen. Här talas det om (kvinnliga) feministers härskartekniker och offerkoftor - av en man som gör anspråk på att berätta feminismens historia, peka ut dess problem och sedan lite storsint konstatera att den kan få vara kvar på grund av dess affektionsvärde och fina historia, samtidigt som det görs stora affärer av hur styggt och illa behandlad skribenten blivit när han framfört avvikande åsikter inför den feministiska åsiktsmaffian (ja för den kvinnliga feministiska åsiktsmaffian får ju aldrig mothugg liksom). Man ska inte tala illa om andra människors offerkoftor när man bär en själv. (Ja egentligen gillar jag inte ordet överhuvudtaget men här kan jag inte låta bli det.)
Men först till tankefelen, eller rättare sagt självmotsägelserna:
- "Historiskt sett har kvinnor ansetts som mindre vetande än män, mindre kunniga, mer känslobundna, som irrationella och virriga, som fäders och makars egendom, men inte mindre värda", skriver Ivar. Smällfet självmotsägelse. Hur är det möjligt att vara någons egendom men samtidigt lika mycket värd? Nej, det är förstås inte möjligt.
- "Rättvisa handlar i tredje vågens feminism inte längre om lika förutsättningar utan om millimeterrättvisa i utfallet. Man utgår ifrån att samhällets strukturer – attityder, värderingar, bemötande – alltid är ojämställda och aktivt missgynnar kvinnor." Så skriver Ivar och beklagar sig över kvoteringstänkandet. Samtidigt beklagar han sig över att de flesta vårdnadstvister utfaller till moderns fördel. Där blir det plötsligt viktigt med hyfsat lika utfall. Också det faktum att
"väldigt många fler kvinnor än män" har engagerat sig i prata-om-det-samtalet och att "både kvinnors och mäns berättelser i regel pekar på kvinnor som offer och män som förövare" ser skribenten uppenbarligen som ett problem. Även där hade han alltså velat ha ett annat utfall. I vissa fall - när det gäller män - blir det rätt att räkna procent, i andra fall - när det gäller kvinnor - blir det fel, enligt Arpi. Det är i alla fall en slutsats som ligger nära till hands att dra.
- I en tirad om de hemska angrepp Ivar Arpi fått utstå trycks det på att en av hans vedersakare är ledarskribent. Lite längre ner talas det om "(d)e flesta som är betalda megafoner för att prata om genus" (betalda megafoner? vilka? av vem? radikalfeministmaffian?). Tiraden inleds med följande stycke: "Det blir parodiskt hur os(m)akliga angrepp de etablerade (sic) feminister (sic igen) kan göra. Offerkoftan de fått genom teorin om könsmaktsordningen får dem att gå direkt förbi sakfrågor till att diskutera position." Jahaja - men om man inte ska diskutera position varför gör du det då själv? Och, förresten, varför skulle du inte kunna vara priviligierad som man även i förhållande till en kvinna som råkar vara ledarskribent?
Alltså, detta sagt - Arpi har rätt i att vissa åsikter har svårare att göra sig gällande inom dagens feminism. Jag blir ännu mer förbannad av Ekis Ekmans härskartekniker (som Arpi använder som exempel) än vad jag blir av Arpi och jag har ju själv erfarenhet av hur frustrerande det kan vara att ha en avvikande åsikt om sexköpslagen. Men det är inte teorin om könsmaktsordningens fel. Ibland får man bara precis kämpa för sin åsikt gentemot en dominerande sådan. Det kan Arpi också göra. Ta det som en kvinna - gråt och kämpa.
Jag håller också med Arpi om att det vore bra om fler män berättade om sina problem och upplevelser som, just, män. Jag tror alla skulle tjäna på det, både män och kvinnor. Ärligt talat har jag svårt att se att en sådan rörelse skulle bli särskilt motarbetad från feministiskt håll. Kanske är jag naiv där men hursomhelst - det är väl bara att testa. Bara sätt igång.

Rälationer

Det är väl lika bra att utse 2011 års bästa bloggpostning redan nu: Niklas Hellgrens "Flykten från förhållandet".