Gränslöst oärligt

Jag hade inte tänkt bry mig om att ta upp de senaste förvecklingarna i Boströmhärvan. Andra gör det, och gör det bra. Men när jag läser Åsa Linderborgs vidriga retorik i Aftonbladet är det svårt att tiga still.

I söndags avslöjades i den israeliska Channel 2 att det israeliska militärsjukhuset Abu Kabir under 1990-talet systematiskt och olagligt har tagit organ från döda palestinier.

Jaha. Och lite längre ner står det att chefspatologen Yehuda Hiss "erkänner att man tagit organ från såväl palestinier som utländska gäst arbetare och israeler." Just det, man har alltså systematiskt och oetiskt tagit organ från döda människor av flera olika etniciteter. Men med sin retorik lyckas Linderborg ändå få det till att detta var ett brott som begicks mot, just, palestinier i egenskap av att vara palestinier.

Ingen kan längre avfärda familjernas oro med den rasistiska förförståelsen, att det vet man väl, att araber är lögnare.

Och vem har gjort detta?

Det är tjatigt och trist att, som Anna Veeder är inne på i sin artikel på Newsmill, hela den här historien används som ett vapen i kampen mellan "vänstern"/Aftonbladet och "liberalerna"/Expressen. Inte bara den utan överhuvudtaget hela frågan om antisemitism/"Israelkritik" hamnar i ett läge som gisslan i denna interna kamp. Samma mekanik ser man i det "islamofobi-bråk" som utkämpas mellan Aftonbladet Kultur och Expressen Kultur. Mina sympatier må i högre grad ligga hos Expressen, där man ger uttrymme för flera röster och inte sjunker lika djupt ner i oärlighet. Men nog vore det trevligt om båda tidningar - och i vidare mening "vänstern" vs "liberalerna" - kunde sluta fixera sig så till den milda grad vid varandra. Linderborg igen:

Man måste alltid positionera sig på den andra sidan, även om det betyder sammanbrott för grundläggande moraliska värden.

Men just det, människa. Visst är det sorgligt. Och varför gör du då alltså själv på det viset?
------------------------------------------------
Nu stänger den här bloggen igen för ett tag, kanske för gott. Eller närmare bestämt: antingen kommer jag tillbaka i februari eller så kommer jag inte tillbaka alls.
God jul på er ungdomar och glöm inte delta i den spännande filmomröstningen som ändå pågår i högermarginalen.
Den som är intresserad av äldre inlägg på bloggen gör klokt i att läsa dem snabbt, eftersom jag kommer att städa undan en hel del som jag betraktar som gammalt bråte.
Auf Wiedersehen, pets!

Kan inte låta bli - 00-listan

Alla andra gör det, det börjar bli tjatigt att läsa dem, men naturligtvis kunde jag ändå inte låta bli. Att göra en 00-talslista. Och ämnet är, förstås, film. Jag gör som flm-Jonas och låter listan gå upp till 20. Men jag kör bokstavsordning istället för hierarkisk. Som alla mina listor är den rätt spontant uppkommen och säkert har jag glömt något helt fantastiskt som borde varit med. Och säkert finns det filmer som borde vara med men som jag helt enkelt inte sett.

1. 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007)
2. Á ma soeur (2001)
3. Cecil B. Demented (2000)
4. Dark Water (Nakata, 2002)
5. De ofrivilliga (2008)
6. Den oberörbara (2000)
7. Dogville (2003)
8. Fem på eftermiddagen (2003)
9. Ghost World (2001)
10. Inglourious Basterds (2009)
11. Inland Empire (2006)
12. Lady Vengeance (2006)
13. Mulholland Drive (2001)
14. Mysterious Skin (2004)
15. Pianisten (Haneke, 2001)
16. Pianisten (Polanski, 2002)
17. Requiem (2006)
18. Swimming Pool (2003)
19. There Will Be Blood (2007)
20. Time Out (2001)

Så är det.

Uppdat. Nu kan Du Själv rösta på någon av de här filmerna i en skojsig omröstning t h.

Uppdat. 2: Helvete! Jag missade att ha med Nakatas Dark Water i omröstningen! Varför kan ingenting nånsin bli helt perfekt?

Sagan om "fint" och "fult"

Mediepolitiken är en lekstuga för de minst pålästa, skrev Gabriel Byström i en krönika i GP nyligen. Ja, vad ska man då säga om kulturpolitiken? Fast rättare sagt: det är väl i diskussionen omkring den som lekstugan finns, inte så mycket i dess utförande. Hittills i alla fall.
Men den där diskussionen alltså, den har alltmer urartat till en endimensionell konfliktretorik där en viss typ av liberaler ständigt reducerar hela politikområdet till en berättelse om "fint" och "fult" och dumma människors elitism. Ja för det vet vi väl alla hur det är liksom. Att det finns en massa mossiga idioter på kulturinstitutioner som ser ner på populärkultur och anser sig förmer. Som noga vaktar sina mossiga privilegier och inte förstår dynamiken i att öppna sig mot det nya och unga och spännande och "låga". Etcetera. Detta är en berättelse som upprepas och upprepas och för länge sedan blivit till sanning trots att den inte är det. Att det (naturligtvis) redan finns korsbefruktning, att Malmö Symfoniorkester t ex arbetar med dataspelsmusik, det passar inte in i berättelsen och förtigs. Igår drogs valsen på Brännpunkt i SvD och den åtöljdes av en plädering för "en enhetlig momssats på kultur".
Visst kan man diskutera momssatser på kultur. Men då kan man ju sätta sig in litegrann i frågan först istället för att inte orka tänka längre till antagandet att det hela handlar om den där (ondsinta) uppdelningen i "fint" och "fult". "Är en konsert med Malena Ernman finare än en helkväll med Lars Kristerz?" undrar artikelförfattarna indignerat. Nej minsann detta är ju förjävligt! tänker läsaren som kopplar ihop hela resonemanget med ekonomiska privilegier för "de fina". Men när man läser Skatteverkets pdf-fil om "Moms inom kulturområdet" står det på sidan 7: "För exempelvis en dansorkesters spelning är hela ersättningen momsfri."
Tja, verkligheten är ju som bekant inte svartvit. Det förstår de flesta. Varför kan inte också ideologiskt förblindade dogmaliberaler försöka fatta?

Tanjahyllning

Jag har ju varit en dålig bloggerska på sistone, har bloggat lite och framför allt försummat det där med att hyllande länka till andra bloggar. Det måste man göra ibland. Nu tar jag igen det litegrann.
...och föremålet jag vill hylla är den Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina. Det är i och för sig inget nytt. Jag lär ha länkat uppskattande till henne många gånger förut. Men nu har hon verkligen varit extra duktig under hela hösten, och jag har inte förrän nu haft orken varken att kommentera hos henne eller spinna vidare här på min egen blogg. Lite senkommet vill jag uppmärksamma ett inlägg från i september, Killar är världens bästa kön, tillägnat alla oss tjejer/kvinnor som är eller har varit "one of the guys" - och känt en sjuk form av stolthet för det. Det där är ett syndrom som inte nödvändigtvis försvinner med åldern. Även medelålders umgänge är ju ofta deprimerande bekönat, och jag för min del kan fortfarande råka ut för att vara den enda kvinnan i öldrickargänget. Det kan också fortfarande hända mig att män talar med mig om kvinnor/tjejer som om detta vore en grupp jag inte tillhörde. Till mitt försvar ska jag säga att åtminstone den delen av hela "one of the guys"-syndromet är något jag aldrig varit bekväm med. Det känns bara förnedrande både för mig själv, vars faktiska kön blir förnekat, och de kvinnor/tjejer om vilka det generaliseras på ett ofta nedsättande vis.
Nå, på sistone har Tanja varit i högform och skrivit tre strålande inlägg på raken. Två om det där med "väsen-kvinnor" (I, II), och ett om den märkliga diskussion om förhållanden mellan äldre kvinnor & yngre män som förs. Det är bara att läsa.

Veckans "Vad är grejen med..."

(Citykrönikan)

Jag har försökt förstå. Alla gör det ju. Det måste finnas någon mening med det hela, någon poäng. Någonting undslipper mig, så måste det vara.
Inte skulle väl vanligtvis kloka människor hålla på och uppdatera världen med kortfattad information om sådant som vilken sorts te de för tillfället föredrar, vilken arbetsuppgift de just tagit sig an och vad de åt till frukost - om det inte fanns någonting av verkligt värde med det hela. Och de små meddelanden till varandra som medlemmar av denna offentliga gemenskap publicerar... Meddelanden som betyder intet eller föga för den utomstående läsaren, som ser ut som de mest ointressanta delarna av någons privata e-post eller sms-konversation - även de måste ju betyda något speciellt, fylla någon viktig funktion jag inte greppat.
Ni förstår vad det handlar om. Twitter. Och ni lägger märke till den bittra tonen, den som talar om att jag drabbats av det oåterkalleliga: känslan av att "nu kan jag inte hänga med längre". Den där tidpunkten när en viss trend blir till en personlig förolämpning i all sin oåtkomlighet. Det har inte med ålder att göra - många i min ålder twittrar. Jag har helt enkelt hittat min anti-grej i tiden.
Det finns säkert ordknapphetsmästare som förmår twittra på ett sätt även jag skulle kunna uppskatta. En och annan kanske till och med är ohämmad nog att fylla sina så kallade "tweets" med svärta istället för menlöst småtjatter och ständiga länkhänvisningar (något det dessutom finns andra fora för). Twitter kan spela en viktig roll under vissa politiska omständigheter, det har vi kunnat se i Iran. Men jag, här i Sverige, just nu, skulle vara en medelmåttig twittrare med allt vad det innebär av meddelanden inte ens mina närmsta vänner borde tycka var särskilt intressanta, på sin höjd småsnärtiga oneliners med kraft att reducera hela livet till ett enformigt cocktailparty. Nej, jag vägrar ägna mig åt att hylla det futtiga i tillvaron. Den dag jag börjar känna ett behov av att i telegramform informera omvärlden om mina dagars små intigheter, då är det dags att ta mig till veterinären och sätta sprutan i mig.
Men samtidigt. Ni är ju så många som är med i den här konstiga gemenskapen. Vad är egentligen hemligheten?

Reasons not to be cheerful: SD, mordhot, förtalskampanjer och "förtalskampanjer"

- Veckans HIV-kolumn av mig i Kristianstadsbladet fokuserade på Vellingeeländet. Det blev första gången jag fick nätkommentarer till något jag skrivit där, och alla fyra kommentarer uttrycker intolerans, brist på generositet, ja allmän SD-mentalitet. Deprimerande.

- Ida Dzanovic, konstnären som ligger bakom ett nyligen lanserat anti-islamofobiprojekt, uppger på sin blogg att hon och hennes medarbetare blivit mordhotade. Det är naturligtvis fruktansvärt. Tyvärr ägnar sig såväl Dzanovic som kommentatorerna på hennes blogg helt åt att skylla detta på kritik konstnären fått av Per Gudmundson och Jonathan Leman. Kritik av delvis olik art och med olika motiv, men som beskrivs som en enhetlig hatkampanj. Leman inriktar sig enbart på att kritisera de uttryck för antisemitism Dzanovic ägnat sig åt att sprida, och hennes misstänkliggörande av människor som kämpar mot antisemitism. I vanlig ordning (för så brukar det vara när man kritiserar uttryck för antisemitism) påstås han i sin tur ägna sig åt "citatfusk". Dzanovic tar i en postning upp kritiken men på ett selektivt och ytterst barnsligt sätt - bland annat försvarar hon sig med att hon vid ett tillfälle bara upprepat det någon annan sagt, som om detta skulle frånta henne ansvar för sina yttranden.
Nu beskylls Leman alltså - för det är mest honom man ägnar sig åt att svartmåla samtidigt som det är märkligt tyst om den okända faktiska gärningspersonen - av konstnären och hennes bloggkommentatorer för att vara mer eller mindre direkt ansvarig för mordhot. Och för att ha "trakasserat" Ida Dzanovic av den enkla orsaken att han skulle vara emot arbete mot islamofobi. Trots att han uttalat sig positivt om själva kampanjen.
Detta är så absurt för den som känner Jonathan Leman och vet att han arbetar aktivt mot både islamofobi och antisemitism.
En av kommentatorerna, Hampus Eckerman, skriver såhär:

Det är idag tämligen uppenbart att det är förtalskampanjen med tillhörande citatfusk från Jonathan Leman som ligger bakom mordhoten. Han har satt i system att rycka meningar ur sina sammanhang för att få dem att betyda raka motsatsen. Hans vanliga hänvisningar till den erkänt rasistiske pajasprofessorn Henrik Bachner, en av Sveriges största citatfuskare, är bara en aspekt av detta.
Leman jobbar för Svenska Kommittén mot Antisemitism, en organisation vars moderorganisation bl.a spionerade för apartheid Sydafrikas räkning och avlyssnade palestinaaktivister. Deras uppgift är att skapa förtals kampanjer mot alla som inte stöder Israels i dess kampanjer mot det palestinska folket.

Man kan fråga sig vad en förtalskampanj egentligen är och vem det är som ägnar sig åt en dylik. Här talas det vitt och brett om Henrik Bachner som en "erkänd rasist" och "en av Sveriges största citatfuskare" (detta en person som alltså istället är en erkänd forskare), och om SKMA som underavdelningen till något ondskefullt som sysslar med spioneri. Det är helt vansinnigt. SKMA är en självständig organisation. Vad menar Eckerman? Antagligen är det myten om Svenska Kommittén mot Antisemitism som en underavdelning till Anti-Defamation League han ägnar sig åt att sprida. Den är alltså enbar en myt.
Och ärligt talat, jag känner inte till ADL:s historia särskilt väl, men herregud, de aktiviteter Eckerman beskriver har jag rätt svårt att tro att de verkligen sysslat med.

Lite på upphällningen kanske, lite om Kalla fakta

Som en och annan kanske lagt märke till står det ganska still med bloggandet här, de senaste veckorna har väl bloggen egentligen mest innehållit hänvisningar till olika publicerade grejor av mig. Och det är ju inte mycket bloggande att tala om. Kanske blir det inte mer här helt enkelt, kanske infinner sig blogglusten igen redan imorgon. Vem vet. Inte jag.
Nu blir det mer av samma när jag, inspirerad av Svt Debatt med den vältalige Torbjörn Elensky och den fruktansvärt enerverande Mikael Cromsjö, lägger ut min senaste City-krönika. Om Kalla faktas granskning av "sanningsrörelsen".
-----------------------------------------------------------
Tv 4:s Kalla fakta har i två program granskat den så kallade "sanningsrörelsen". Bland annat har man kommit fram till att den är infekterad av antisemitiskt tankegods, febriga fantasier om släkten Rothschild, Mossad och den allsmäktiga "sionismen". Ja, det kommer knappast som en överraskning. Inte heller att Niels "Nanotermit" Harrit saknar den vetenskapliga uppbackning han påståtts ha. Jag var själv närvarande vid den föreläsning i Malmö som Kalla fakta filmat från, och blev måttligt imponerad av Harrits "bevis" liksom av hans helt osannolika förklaring till hur de av honom postulerade enorma mängderna av sprängämnet i förväg skulle ha kunnat forslas in i de kollapsande WTC-byggnaderna. Det är anmärkningsvärt hur lättrogna "truthers", som ju ständigt framhåller vikten av att tänka självständigt, tycks vara när det kommer till kritan.
Men. Även om jag inte tycker att Kalla fakta som helhet gjort ett dåligt jobb har jag synpunkter på upplägget i den andra delen av granskningen, den som sändes nu i söndags. Med ett slags domedagsanslag förklarar statsvetare Erik Åsard att rörelsen kan bli farlig om dess idéer får fäste bland politiska makthavare. Till tonerna av ominöst kraxande fåglar kretsande omkring riksdagshuset går man så in på fallet Egon Frid, den dumnaive(?) vänsterpartistiske riksdagsman som genom att skriva under ett upprop lånat sig till "truther"-agendan. Alltså, visst ska Frid som invald i riksdagen stå till svars för vad han gör. Men genom att utmåla denna ensamme ledamot som en stor fara, och köra en slags förhörsteknik där den springande frågan är Tror du på den officiella förklaringen eller inte? skapas intrycket av ett inkvisitoriskt klimat där "sanningsrörelsen" blir till "utmanare av dogmen". Frid ödmjukade sig men kvädade också på om hur flera i riksdagen nog hade velat ansluta sig till det där uppropet egentligen, om nu bara frågan inte varit så delikat. Han ville dock inte gå närmare in på den saken. Hans rädda ögon glänste som om han vore offer för en orättfärdig Makt i färd med att förfölja de Rättrådiga. En oförtjänt martyrgloria kunde anas ovanför hans huvud.

Uppdatering: som en kommentator påpekar här under kan programmet också kritiseras för att det handskades slarvigt med frågan om antisemitism inom "sanningsrörelsen". Otroligt nog kallades Alhambras antisemitiska bokutgivning för "Israelkritisk", vilket är den terminologi antisemiter själva brukar föredra. Jonathan Leman återger på sin blogg några belysande citat av Alhambras Hesham Bahara.

Om Defamation

Jag skriver om Yoav Shamirs dokumentärfilm Defamation i Expressen idag.

Alla synpunkter man kan ha på en film som den får inte rum i en kort kultursidesartikel. En sak jag också hade velat gå in på är hur den brittiske sociologen David Hirsh används i filmen. Han dyker upp som någon som påminner om den israeliska ockupationen och den chauvinistiska behandlingen av palestinier, och om hur detta leder till fientlighet mot Israel. Problemet är att han på så vis tycks bekräfta filmens bild av hur antisemitism-kortet är något som spelas ut i tid och otid när det i själva verket vanligtvis handlar om "kritik av Israel" eller om en allmän oförmåga att tolka omvärlden rätt från judiskt håll. Hirsh är dock utanför filmen någon som inte bara är kritisk mot israelisk högerpolitik utan också en av de som skarpast kritiserar faktiska uttryck för antisemitism i brittisk vänster och annorstädes. Hirsh är den som myntat begreppet "Livingstoneformuleringen" - "så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitim!" - enligt vilken Israel används för att tysta en debatt om antisemitism. Istället för tvärtom.

"Antisionismen" som politisk kraft

Lyssna på dagens Kaliber i P1 -

Den oheliga alliansen
- antisemitism på frammarsch

Programmet tar upp Mohamed Omar som samlande kraft för gamla och nya antisemiter. Planer på ett nytt "antisionistiskt" parti presenteras. Om det existerande "antisionistiska" parti som finns i Frankrike, och som i likhet med herr Omar stödjer den iranska regimen, kan man läsa här (pdf-varning!).

Uppdat ps - läs också hos Expo och Jonathan om Vänsterpartiets uteslutning av en medlem i Helsingborg efter dennes antisemitiska/"antisionistiska" skriverier.

Uppdat ps2 - på den kurdiska kanalen ASOsat hölls häromdagen en sevärd intervju med Jonathan Leman på temat antisemitism, kan ses här. Sevärd är också en intervju med Nima Dervish på samma kanal på temat islamism (ja apropå Omar då om inte annat).

Uppdat ps3 - Magnus Sandelin, som gjort research till Kalibers granskning, följer upp på sin blogg med en postning om Omaranda inom FiB-kretsar.

Tillvarons privatspanare

(Malmö Lund City finns numer i pdf-form på nätet, men det kan ju vara lite bökigt så jag lägger ut texten till senaste krönikan här i alla fall.)

Mitt favoritavsnitt av Seinfeld är det där Kramer och Newman beskriver hur de träffats av en spottloska efter en baseballmatch, och Jerry ber dem spela upp hela scenariet för att därpå leda i bevis att det måste ha funnits två personer som spottat istället för den enskilde syndabock som pekats ut. Allt ledsagas av en filmisk tillbakablick på skeendet, som med sin repighet och fläckighet fullbordar "skotten i Dallas"-känslan.

Man kan inte ta miste på hur Jerry Seinfeld njuter av att spela upp scenen där han demonstrerar varför det hela omöjligen kunde ha gått till på det sätt som de påspottade männen påstår. Och vem har inte någon gång ryckts med av ett begär att leka mästerdetektiv, att slå världen med häpnad genom sin briljanta slutledningsförmåga? Envar sin egen Oliver Stone, miss Marple, Palmespanare...

På sistone har jag emellertid tyckt mig se hur en slags privatspanarattityd till allt större delar av vår omvärld och historia breder ut sig. Som om ingen historikerkår, inga hyfsat tillförlitliga medier, ja knappt några trovärdiga fakta alls fanns. På nätet vimlar det av udda spekulationer omkring allt från vaccinet mot svininfluensa till elfte september-dådet. Men vi har också den riktigt obehagliga variant av skeptiker-attityd som riktar sig mot så väl kända historiska sanningar som Förintelsen och nazismens judeförföljelser. "När det gäller historik kan man inte veta", sade till exempel KD-politikern Rabih Ballout i en intervju i Världen idag (4/9) angående trettiotalets hets mot judar. "Jag är inte tillräckligt insatt. Jag är inte historiker" sade poeten Mohamed Omar angående Förintelsen i en intervju på tidskriften Expos hemsida.

En liknande formulering använde sig Metros chefredaktör Per Gunne av när han stoppade en krönika om ett annat folkmord, det på armenier 1915. Han sade sig veta "för lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om det hängde på hans personliga kännedom - som om det inte funnes en omvärld och en historikerkår med kunskaper att förmedla. Forum för levande historia kan vara bra att ha i sammanhanget, till exempel. Även för dem som har fullt förståeliga synpunkter på att historia förmedlas av en statlig myndighet.

Uppdatering: Den stoppade skribenten Gurgin Bakircioglu beskriver själv turerna på sin blogg.

Mer eller mindre explicit

Dirty Diaries har ju diskuterats mycket. Men mindre känt är att det finns en fransk motsvarighet till projektet, X-plicit Films. Även detta en kortfilmssamling på temat sexskildringar, även här ett gäng kvinnliga regissörer med konstnärliga credentials, även här offentligt stöd från det nationella filminstitutet (det franska då alltså, i fallet X-plicit Films).
På lördag visas filmerna på kvalitetsfilmkanalen Silver. De marknadsförs på rosafärgade papper och med rubriksättningar i snirkligt skrivstilstypsnitt. Till skillnad från i samband med Dirty Diaries talas det här inte om porr (vilket det minst sagt kan ifrågasättas om Dirty Diaries verkligen är) utan om "erotiska kortfilmer ur kvinnlig synvinkel". Den första av dem, Caroline Loebs What do you fancy, uppfyller de flesta klichéartade förväntningar en sådan beskrivning kan utlösa. Vi har det milda skenet ifrån ett stearinljus, många och långa bilder på vackert njutande ansikte, slickande inuti en handflata istället för på annan plats etc. Därefter följer två filmer fulla av distanseringseffekter gentemot det där med pornografi och kommersiellt sex. En av dem, Laetitia Massons rätt glädjelösa historia Enculées, innehåller fiktionsbrytande kommentarer av regissören samt intervjuer med skådespelarna i egenskap av dem själva - the Brechtian works, liksom. Detta är också den längsta av filmerna, med sina runt 30 minuter.
Mot slutet kommer dock belöningen för den som vill se något lite mer porrigt. Helena Noguerras Peep-show hero, som visar en sexorgie involverande en grupp superhjälteutstyrda popmänniskor (vars utstyrslar förstås åker av), är den film som kommer närmast att vara traditionell porr. Men istället för med ett ansiktssprut så slutar den, som sig bör, med en kvinnlig orgasm.

Om Åkesson och det där

Det är väldigt svårt, tycker jag, att svara med ett entydigt "ja" eller "nej" på frågan om det var rätt av Aftonbladet att publicera Jimmie Åkessons vidriga debattartikel från häromdagen. Men jag lutar nog åt ett "ja" med tanke på de starka och klara reaktioner som väckts (samtidigt som jag i likhet med Daniel Poohl kan tycka att hallå, det där med Sverigedemokraternas svarta själ kände vi väl redan till? liksom). Alla motreaktioner på SD är i grunden att välkomna - det duger inte att fastna i en debatt om debatten, och kräva en ouppnåelig perfektion av dem som ger SD mothugg.
Jag har tidigare lyft fram några föredömliga bloggar som är inriktade på att ta debatten mot de främlingsfientliga. Ytterligare sådana är Upptakt och Expo-relaterade Sverigedemokraterna har fel.

En lite sur avsides kommentar till Aftonbladet är dock att chefredaktör Jan Helin vid det här laget borde inse sina dubbla måttstockar vad gäller attityden gentemot islamofobi vs attityden gentemot antisemitism. Som bekant hävdade han helt nyligen vid upprepade tillfällen att en artikel inte kunde anses vara antisemitisk om den inte kunde fällas för hets mot folkgrupp. Nu säger han sig ha velat exponera Sverigedemokraterna som det rasistiska parti det är. Men om man inte väljer att försöka lagföra artikeln (vilket ju också skulle innebära att Helin själv riskerar bli fälld), är den då inte rasistisk (eller islamofobisk eller vad man väljer att kalla den - det är lätt att hamna i en steril begreppsdiskussion här)? Blir Sverigedemokraterna plötsligt helt okej då?

Uppdatering: Föga förvånande har JK beslutat att inte inleda någon förundersökning med anledning av publicerandet av artikeln. Ribban ligger ju väldigt högt. Vissa reagerar på beskedet på ett sätt som påminner om Helins, och vissa andras, sätt att reagera på det faktum att inte heller publicerandet av organstöldsartikeln blev föremål för prövning.

Uppdatering 2: Det kan vara värt att påminna om att Åkesson uttryckte ungefär samma saker i en artikel på DN Kultur(!) 26/2 2008. Jag skrev om den här.
--------------------------------------------------------
Apropå antisemitism kan man f ö också kommentera en uppenbar likhet mellan Åkessons muslimfientliga retorik och en antisemitisk sådan. Detta med kritiken mot "frånvaron av ett kärleksbudskap" inom islam påminner ju starkt om antijudiska hävdanden att judendomen lyder under en sträng och kall "gammaltestamentlig" hämndgud, vilket skulle prägla judenheten på ett negativt sätt. Men det är möjligen också en lite avsides kommentar.

Tre snabba från mig och Maria Schottenius

I dagens Hänt i veckan-kolumn på Kristianstadsbladets kultursida tar jag bland annat upp filmutredningen, med några meningar åtminstone. Har annars i likhet med Jacob och Mariah känt behov av att litegrann urskulda eller förklara mitt bristande engagemang i den frågan. Men nu slipper jag det. Den som annars hjältelikt engagerat sig i saken är f ö förstås Hynek, eloger.

Precis som lilla Kristianstadsbladet kör stora DN varje vecka en hänt i veckan-grej, "Topp tre med Maria Schottenius" (finns ej på nätet vad jag kan se). Igår var en av punkterna Gabi Gleichmanns missriktade beskyllning mot Herta Müller, att hon skulle förtiga sin faders nazi-förflutna i sina verk. Gleichmann hade helt enkelt fel, och så backade han ju också från sitt påstående även om han vidhåller att han inte upplever att "faderns roll i Waffen-SS haft samma tyngd i författarskapet som skildringen av tyskrumänernas lidande efter kriget". Något man kan diskutera - är så fallet, och om så är, måste man nödvändigtvis rikta kritik mot detta? Jag för min del är mer än tveksam, även om jag inte kan utge mig för att vara Müllerexpert och inte har läst den senaste, ännu ej översatta boken. För Schottenius blir dock Gleichmanns frågeställning en allvarlig anklagelse om antisemitism. "Att antydningsvis beskylla folk för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian", skriver hon. Jag kan bara inte begripa var hon ser antisemitismanklagelsen. Men hennes ord bekräftar vad jag ofta misstänker - att anklagelser om anklagelser om antisemitism är vanligare än faktiska anklagelser om antisemitism, och att vissa saker knappt kan diskuteras utan att antisemitismanklagelseföreställningen lägger sig som ett rött skynke för många ögonpar.

Uppdatering: I en notis i DN 20/1 (inte heller på nätet) skriver Maria Schottenius:

Gabi Gleichmann har inte anklagat Herta Müller för antisemitism, påpekar han i ett mejl, och tycker att jag (DN 18/10) indirekt kritiserar honom för detta. Jag skrev: "Att antydningsvis beskylla människor för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian."

Eh, ja, som sagt....
---------------------

Svenska kommittén mot antisemitism har lagt ut sitt senaste nyhetsbrev på nätet. Där medverkar jag med en text om Ahmadinejads "antisionistiska" retorik, och med en text om Aftonbladet som jag skrivit tillsammans med Jonathan Leman och som tidigare varit publicerad på Newsmill.

50-listan, 13: Mordängeln

Buñuels film från 1962 har tveklöst en av filmhistoriens bästa titlar. Den är fin på alla språk men kanske ändå framförallt på tyska: Der Würgeengel.
Det är dock ingen blodorgie som utspelar sig i filmen utan ett vardagssurrealistiskt drama om societetsbjudningen från helvetet. Allt börjar med att tjänstefolket av oklara skäl ger sig av, och när det sedan är dags för gästerna att åka hem visar det sig att ingen kan lämna rummet - av lika oklara skäl.
Här är de inledande 10 minuterna - ambitiösa kan sedan fortsätta med att se hela filmen på YouTube.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.

Farväl Rut

Vila i frid.

Identitet och ursprungsfantasier

Min tillgång till nätet är f n ganska begränsad, därför är det lite sioså med bloggandet.
Annars är ju den där "nyheten" om Ahmadinejads påstått judiska börd intressant att kommentera. Det går inte att undvika att dra parallellen till alla spekulationer om Hitler och andra nazisters "egentliga" ursprung eller för den delen sexualitet (det har ju också gjorts en del tveksamma hänvisningar till förekomsten av homosexualitet inom nazistiska kretsar som ett slags kittlande bidrag till förklaringen av förföljelsen av homosexuella eller bara som ett slags allmänt kittlande med oklart syfte). Det är också svårt att undvika kommentera valet av bild till den DN-artikel som tar upp "nyheten". Nog får den en att tänka på en viss bildtradition som man känner igen från Hillersberg och bakåt?
I en debattartikel i Expressen ifrågasätter Negar Josephi hursomhelst påståendets hållbarhet. Man kan förstås tycka att det borde vara ointressant huruvida det är sant eller inte att Ahmadinejads familj har judisk bakgrund. Men nog är det välbehövligt att någon som faktiskt har kännedom om persiska namntraditioner och förhållanden höjer sin röst i ryktesfloran.

Gabriel Byström med mera

Drygt 150 svenska konstnärer inom de mest skilda områden garanteras efter ett statligt beslut en årsinkomst på minst fem basbelopp (214 000 kronor). Även i kulturbudgeten har konstnärslönerna varit av felräkningskaraktär (knappt tre promille i år). Men nu är det slut på livstidsgarantin från staten, nu ska pengarna istället omvandlas till tidsbegränsade stipendier. Livstidsgarantin har stuckit i ögonen på en regering med arbetslinjen som credo.

Det är ett beslut som är olyckligt av flera skäl. Konstnärliga processer följer inte alltid den logik som finns i övriga arbetslivet. De kan vara långsamma, röra sig längs slingriga vägar och inte alltid resultera i det som var tanken från början. Men ett samhälle som identifierar ett spretigt och mångfacetterat kulturliv som något nödvändigt, som hyllar tanken på pluralism, som ser konsten som något omistligt, måste orka stå för ett system som garanterar förekomsten av högkvalitativ konst även om det inte ligger i linje med den övriga politiken. Det är dessutom en åtgärd som helt går emot den långsiktighet kulturministern hyllat så ofta annars. Stipendievärldens slumpmässighet är knappast en gynnsam biotop för framkomsten av ny konst.

Just så. Byström uttrycker saken väl.
Mest pinsamt kändes det däremot att lyssna på debatten mellan folkpartisten Mathias Sundin och ordföranden i Sveriges författarförbund Mats Söderlund i P1-morgon igår. Pinsamt för att Sundin drog upp sitt eget spirande författarskap som ett slags kulturpolitiskt argument. Det är otroligt, men det är faktiskt inte helt ovanligt att man från det håll där Sundin befinner sig på fullt allvar åberopar sig av sina egna eventuella kulturella förmågor som om de hade någon som helst relevans. "Titta, jag kan också skriva dikter" eller "Jag målade en gång en tavla som min lärare tyckte var jättebra" är barnsligheter man kan få höra när man försöker diskutera kulturpolitik med vissa "anti-elitister". Ingen hindrar ju Sundin från att skriva hur många böcker som helst och köra ut dem på nätet utan att någonsin söka ett enda bidrag för sin verksamhet. De kanske blir fantastiskt bra, de kanske blir usla; det är liksom inte det viktiga. Frågan är varför hans personliga verksamhet ska utgöra måttet för de författare och andra konstskapare som har en annan syn på sin verksamhet, som har den som en heltidssyssla och har andra mål för ögonen än herr Sundin.
-------------
Rekommenderas också, på ett helt annat tema: Fataneh Farahani i Svenskan om iranska bekännelser.

Nej, Ahmadinejad har inte sagt något nytt

Ali Esbati hävdar idag att det förintelseförnekande som Mahmoud Ahmadinejads tal på den s k Qodsdagen innehöll skulle representera något nytt. Så är det förstås inte alls och det är en närmast osannolik blindhet Esbati visar upp när han hävdar att den iranske presidenten tidigare skulle ha varit utsatt för en kampanj som orättfärdigt stämplat honom som antisemit och förintelseförnekare.
Det är i sanning svårt att förstå varför man på vissa håll inom vänstern är/har varit så angelägen att bortförklara tidigare uttalanden av Ahmadinejad. Vad tror man egentligen var meningen med den förintelsekonferens som hölls i Iran 2006? Varför, tror man, innehöll originalmanus till det tal som hölls i Geneve i april en formulering som "the ambigous and dubious question of holocaust"? Och varför bryr man sig inte om att försöka se det tal som faktiskt hölls som en helhet, där "sionismen" betyder något helt annat och mer än den israeliska regimen?
Visserligen är det skönt att Esbati inte bortförklarar även detta senaste Ahmadinejadövertramp. Men varför har inte fjällen fallit för ögonen lite tidigare?

Högerlikriktning

Inkomstgarantin för vissa, sedan länge kämpande konst- och kulturutövare har länge utgjort en slags särfallsinrättning för människor inom ett specifikt fält där dominerande regler för lönsamhet och försörjningsmöjligheter helt enkelt inte gäller. När man nu av allt att döma kommer att ta bort denna inrättning så tas ytterligare ett steg i en högerlikriktning där alla förväntas kunna lyda under samma ekonomiska lagar. Det är förstås ironiskt. Högern är ju den politiska kraft som påstår sig slå vakt om individen, mot alla former av kollektivism.

Vid mitt overkliga köksbord

Det är en fascinerande verklighetsbeskrivning Göran Hägglund levererar. En där "folk" trakasseras av "kulturvänstern" och den politiska makten, av den enda anledningen att de är vanliga.
Ja, Hägglund kör alltså på i "verklighetens folk"-spåret, nu utvidgat till att omfatta attacker också mot den rödgröna oppositionen (som han kallar den "politiska makten" trots att det är han, inte Sahlin & co, som befinner sig i regeringsställning). Reclaim the streets, "konstnärer", kultursidesskribenter och Yvonne Ruwaida m fl utgör i den hägglundska världen en förtryckande överhet som bara precis inte vill lämna den vanliga människan ifred.
Alltså, säga vad man vill om Reclaim the streets. Jag kan nog hålla med om att i just deras fall, liksom när det gäller en del konstnärer som inkluderar omgivningen i sin konst, kan man verkligen tala om att de inte lämnar folk ifred (fast varför detta icke-ifred-lämnade folk nödvändigtvis skulle vara att betrakta som "vanligt" och absolut inte kunna inkludera ex människor som tillhör "kulturvänstern" är ju s a s lite märkligt tänkt). Men nej, de tillhör verkligen inte "överheten". Konstnärer, kultursidesskribenter, forskare inom humaniora och annat löst normifrågasättande folk kan ha hög kulturell status (men inte i allas ögon), de kan ha en offentlig plattform att verka ifrån och en viss form av (begränsad) makt, men ska man verkligen kalla dem för "överheten"? Och är de verkligen en förtryckande kraft i samhället? Hägglund skulle minst sagt behöva skärpa sina analytiska verktyg.
Men i alla fall. Det är lustigt att Hägglund åberopar sig av köksbordet som den verklighetens arena där det viktiga i tillvaron dryftas:

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

Lustigt därför att Gudrun Schyman, denna gamla vänsterdrake i kulturtantdräkt, på sin tid också alltid brukade hänvisa till köksborden som viktiga politiska platser. Även hon brukade ge plånboksfrågorna en särskild plats i köksbordsdiskussionerna; i övrigt var hon mer inne på att försöka lyssna av (nej, inte avlyssna) än att förutsätta sig veta vad de där "vanliga" talar om. Själv sitter jag inte sällan vid mitt köksbord och ondgör mig över just sådana som Göran Hägglund. Men jag antar att jag är exkluderad från "verklighetens" skara och att mitt köksbord därför är att betrakta som overkligt.
Många har säkert inte tid att förhålla sig till alla konstigheter som Hägglund kommer med. Men många har tagit sig tid och ska man säga något positivt om herr Hägglund får man ge honom det att han tycks locka fram det bästa hos en hel del bloggare: t ex Huvudrubrik, Cold Lazarus, Badlands Hyena, Latexnuckan, Dvärghundspossens dagbok, Maria Jinx Larsson, awickedone's Blog m fl.

Försäkringskasseblues

(Fortfarande har inte Malmö/Lund City-tidningen nån fungerande nätsida, så jag fortsätter lägga ut mina krönikor här. Detta är den senaste.)

Allt fler förlorar sin sjukpeng. Vi har läst rubrikerna och artiklarna. Många är drabbade av det nya regelverket, ännu fler känner någon som drabbats. Själv har jag en god vän med diabetes, epilepsi och depression – och numer också njursvikt. Han anses inte kvalificera för att få stadigvarande sjukersättning. Man har gjort bedömningen att han ”befinner sig i rehabilitering” och alltså kan förväntas bli tillräckligt bra för att inom en snar framtid inte längre behöva någon ersättning alls.

Det är bara det att min vän egentligen inte befinner sig i någon behandling. Han befinner sig i ett limboland där han är för sjuk för att orka mer än sitt halvtidsarbete, men bara precis snäppet för frisk för att påbörja en dialysbehandling. I den stund som hans värden har sjunkit ännu lite något kommer han att börja med dialys, och då kommer han också att sättas upp på väntelista för en njurtransplantation. Väntan på en ny njure beräknas ta omkring tre år. Under tiden kommer dialysbehandlingen att fungera rent livsuppehållande och inte innebära någon förbättring av min väns allmäntillstånd. Hoppet står alltså till den där transplantationen, som han för närvarande inte ens står i kö till.

Ändå kan han teoretiskt sett bli utförsäkrad inom mindre än ett år. ”Så sadistiska kan de inte vara”, tänker man förstås – och visst verkar det osannolikt att en så sjuk person bara precis, med sina många medicinkostnader och allt, skulle lämnas att försöka klara sig på ett halvtidsarbete som han i nuläget bara nätt och jämt orkar utföra. Men även om risken i praktiken kanske är liten måste han alltså leva med den. En redan djupt deprimerad människa måste leva med denna ovisshet för att vår nya försäkringskassa glömt sitt ursprungliga uppdrag och nu fungerar efter spara-pengar-principen, nödtorftigt maskerad till en klämkäck ta-sig-i-kragen-filosofi som låtsas vara till för de sjukas eget bästa.

Detta var en berättelse från min vänkrets. Jag tvivlar inte på att många av er därute har egna, liknande berättelser. Tragiska, upprörande, och dessvärre alldeles sanna.

Några snabba söndagstips

- Jonathan Leman bevakar Donald Boströms fortsatta försvar av sin organstöldsartikel, och tar också upp hur Boström ljugit i Al Jazeera. (Själv undrar jag f ö över Boströms upprepade - i Svt Debatt och i Godmorgon Sverige - påståenden om hur annorlunda "resten av världen" reagerat på artikeln jämfört med Sverige. Jag har kollat runt på bl a CNN:s och BBC:s hemsidor och inte hittat något som ligger i linje med vad Boström hävdar. Om någon läsare sett något annat så kommentera gärna.)

- Jonathan rapporterar också om hur vi riskerar få ett "antisionistiskt" parti i Sverige, likt det som finns i Frankrike.

- Läs också Louise Perssons text om "kvinnojournalistik" på Second Opinion.

Det handlar (inte) alltid om något annat...

Jag läser i Göteborgsposten att R W Fassbinders pjäs Soporna, staden och döden nu planeras få premiär i Tyskland, efter år av diskussioner och ett uppsättningsförsök som förhindrades av arga judiska demonstranter som ockuperat scenen (Frankfurt am Main, 1985).
Kontroversen gäller den antisemitism som framför allt tyska judar funnit i rollfiguren "Den rike juden". Jag satte mig in rätt ordentligt i diskussionerna runt pjäsen under sjuttio- till mitten av nittiotalet i samband med att jag skrev en akademisk uppsats om mottagandet av den, och trots att jag inte kan tycka det var rätt att förhindra framförandet av pjäsen så har jag full förståelse för frustrationen hos de som riktade kritik men fann sig avfärdade av pjäsförespråkare som menade att antisemitismanklagelsen bara var ett svepskäl; ett villospår utlagt av de som inte ville diskutera det som pjäsen enligt dess försvarare egentligen handlade om, nämligen bostadsspekulation (något pjäsens "rike jude" sysslar med).
Och nu sådär femton år efteråt, efter att själv ha varit involverad i diskussioner om antisemitism i helt andra sammanhang tycker jag mig se ett klart mönster. Ständigt, tycks det, finns det de som vill styra in diskussionen på något annat, som avfärdar påvisanden av antisemitism med att de som påvisar i själva verket har en annan agenda, en dunkel och förkastlig sådan. Handlar diskussionen om förekomsten av antisemitism inom vänstern, ja då avfärdas den gärna med att de som vill diskutera sådant i själva verket är mer intresserade av att smutskasta vänstern än att motverka antisemitism. Handlar den om antisemitism som uttrycks i "antisionistisk" språkdräkt, eller som triggas av händelser i Mellanöstern, ja då vill förstås de som fokuserar på antisemitismen i själva verket förhindra "kritik av Israel". And so it goes. Högst märkligt, det hela.

50-listan, 12: Örat

Ytterligare en av de östeuropeiska filmer som inte fått den uppmärksamhet den hade förtjänat.
Eftersom jag är lat idag tänker jag inte skriva något om filmen utan hänvisar istället till en postning av Hynek.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11.

Dvd-recension: Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö

Inte få av Henrik Möllers filmer slutar med döden som förlösare. Eller med vansinnet som förlösare. Eller med både vansinne och död som förlösare. Slutar de inte på så sätt mynnar de gärna ut i en allmän hopplöshet. Därför är det med viss klentrogenhet jag tar del av det "lyckans klimax" som avslutar den sista filmen i den bortre nederdelen av den triangel med ämnesspetsarna ångesten-hatet-kärleken som utgör kortfilmsamlingen Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö. Men också med viss lättnad. För den ocensurerade svärta som kännetecknar Möllers anarkistiska och hemmagjorda filmkonst kan faktiskt vara svår att värja sig mot. Den är en värld där till och med kramdjur kan ta till orda och vräka ut hat och förakt mot sin nästa. Där fyllon i trista lägenheter bara avstår från att ta livet av sig genom utsikterna till en återförening av Ultima Thule eller en möjlighet att ge någon så totalt på käften att han dör. Eller där man stänger in sig på toaletten och hör Roy Orbison sjunga i vattentanken när klivet in i galenskapen till slut har tagits. Och så vidare, jag skulle kunna fortsätta länge.
Kaninhoran.... består av 23 filmer (varav en naturligtvis heter just Kaninhoran). De flesta är tecknade, d v s att de består av teckningar som kameran fångar in i hel-, halv- eller närbilder och någon enstaka gång rör sig över. Tekniken är, berättar Möller i bonusmaterialet, en hommage till sjuttiotalets barnprogram, och det inflytandet kan man också spåra i Möllers lek med olika berättarröster. Då och då finns det en synlig bakgrund bakom teckningarna, då och då blandas det in vanliga fysiska filmade miljöer i det tecknade. Det handlar om barnsligt enkla bilder, men något mer sofistikerat behövs verkligen inte. Den "primitiva" tekniken fungerar alldeles utmärkt väl. Några gånger byts den ut mot "vanlig" film, och även då handlar det om enkelhet - som i den briljanta Misantropi, till exempel, där bilden under femtio procent av tiden bara består av en svart ruta.
Ni har fattat att jag gillar det här. De finns mycket som är bra på den här disken, väldigt bra till och med. Somligt ligger mer åt det tjatigt repetativa hållet, någon enstaka grej är bara fånig. Men i det stora hela säger jag "ja" till Henrik Möllers kaninhore-dvd. Och här är ett smakprov:



Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö släpps den 30:e september, men man kan förhandsboka den här. (Nej, jag har inte fått betalt för att göra denna skamlösa reklam.)

50-listan, 11: Dubbelgångaren

Det är en trist svensk titel denna Fassbinderfilm har fått. Despair - eine Reise ins Licht ska den heta, där ljuset förstås symboliserar vansinnet.
Filmen är från 1978 och en europeisk samproduktion där alla talar engelska med olika typer av brytning. "Europudding" brukade man nedsättande kalla sådant, men detta är det strålande beviset på att även den här typen av film kan vara fruktansvärt bra. Här har vi Dirk Bogarde (igen!) som den alienerade Hermann Hermann, en rysk emigrant och chokladfabrikör i Weimarrepublikens Berlin. Hermanns ökande främlingskap inför tillvaron innebär total verklighetsflykt och identitetsförlust. Han är helt blind för det som är uppenbart för åskådaren - som att hustrun Lydia kopulerar med sin kusin Ardalion praktiskt taget framför näsan på honom, eller att den luffare Hermann uppfattar som sin dubbelgångare och vill byta plats i tillvaron med i själva verket inte ens är lik honom. Det är inte bara tragiskt, det är också och framför allt väldigt komiskt. Och Bogardes fiolsträngsspända spelstil förhöjer absurditeten sublimt.
Den lille mannens identitetsproblematik i ett massrörelsernas sekel, då vissa typer av identitet var lika omöjliga att leva med som fly ifrån medan andra kunde bytas ut som olikfärgade skjortor, kommer fint fram i det lilla tal som Hermann håller för en annan chokladfabrikör, vars fabrik han önskar förvärva, i klippet nedan. Fassbinder hade onekligen sina problem med den tysk-judiska historien, och det kommer fram på sina ställen också i Despair, men i det stora hela är filmen mer avslöjande än symptomatisk för hela den här problematiken.
Despair bygger på en roman av Vladimir Nabokov och Tom Stoppard har arbetat med manus.
Klippet nedan är textat på serbo-kroatiska - det var det enda som fanns att tillgå på YouTube.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

De förhoppningsvis sista orden....

...om Aftonbladetsoppan.
Jag antar att många upplever detta som väldigt tjatigt nu. Men det finns några punkter som ännu förtjänar att petas på.

Boström och hans apologeter hävdar om och om igen, med emfas, att det inte egentligen görs några påståenden om organstölder i artikeln "Våra söner plundras på sina organ". Den "ställer frågor", heter det, och tar egentligen inte ställning... Under en debatt mellan chefredaktör Helin och Roland Poirer-Martinsson, arrangerad av Timbro och utlagd på nätet, ställdes följande publikfråga till herr Helin:

Jag tycker att det känns både som att du hukar bakom yttrandefriheten och det här med att den skulle vara faktamässigt korrekt. Alla som har skrivit artiklar eller debatterat vet ju att det spelar inte så stor roll vad man säger om fakta om man antyder tillräckligt mycket så att läsaren eller mottagaren tror att man faktiskt säger någonting rakt ut. Och det är precis det den här artikeln lyckas göra. Den lyckas framställa för många läsare att det här är mer eller mindre ett faktum trots att det inte finns någon bas för att hävda något sådant. Visst, det är ok inom yttrandefrihetens ramar men du hukar ju mot den när du frånsäger dig ditt ansvar. Kommer läsaren här tro något som den inte har grund att hävda?

Ja, hur har artikeln fungerat i praktiken, kan man fråga sig? Tyvärr finns inte längre hänvisningen till Bloggportalens olika länkande blogginlägg kvar i anslutning till artikeln längre. Men man kan kolla på Knuff, som åtminstone listar de 200 senaste blogginläggen om saken. Där hittar man naturligtvis sådana som tar artikelns insinuationer för sanning. Krönikören Anna Ekelund till exempel:

Precis som det finns onda katoliker, protestanter, humanister, muslimer, ateister, nihilister, utilitarister, aleviter, buddhister, hinduer så finns det även - hör och häpna - onda judar. Fotograf Donald Boström har fått sina fiskar varma för den här artikeln om palestiniers ofrivilliga organdonation /.../
/---/
Boströms text får mig att dra paralleller till den svenska dokumentären Necrobusiness som handlade om polska ambulansförare i Lodz som av två konkurrerande begravningsbyråer blev mutade att mörda patienter och sedan tipsa.

I kommentarerna till inlägget "rättar" sig Ekelund och talar om anklagelser snarare än ett faktum. Men i själva postningen uttrycker hon sig alltså som om det handlade om något bevisat (och fnysningen om de där judarna som minsann inte ska tro att de är bättre än andra folk talar sitt eget lätt illaluktande språk). En annan bloggare som tagit till sig artikelns undermening är personen bakom Nattportierens liv, som skriver:

Så fort någon säger något negativt om Israel eller kritiserar Israel så är man antingen nazist eller antisemit. Att ens försöka att diskutera med israeler är totalt lönlöst! Tro mig jag har försökt!
Aftonbladet skrev i måndags en artikel om transplantationsskandalen /.../ och berättar också om hur han själv blev vittne till hur den Israeliska armen sköt ihjäl en palestinier och sen drog iväg med hans kropp. Efter 5 dagar fick man kroppen tillbaks. Den hade då blivit "obducerad". Man menar på att alla palestinier som blir dödade blir rutinmässigt obducerade av israeler...

Jojo... ingen rök utan eld, liksom. Det menar också bloggen Livet framför allt:

Ja, jag vet inte, men jag måste säga att det osar dåligt samvete om hela Israels reaktion. Ingen rök utan eld, eller hur är det man brukar säga?

Samma sentens tjänar som rubrik till ett inlägg av den i Israelfrågor synnerligen aktive Jinge, som lyckas bekräfta och dementera anklagelsen på en och samma gång - samt komma med ett nytt synnerligen märkligt och lika osubstantierat hävdande, och benämna den i New Jersey arresterade Rosenbaum "rabbinmaffia", in the process:

Igår skrev signaturen Ingrid i en kommentar här att hon tror att Israels våldsamma reaktion på kulturartikeln i Aftonbladet är ett tecken på att författaren Donald Boström gjort det som är allra farligast för landet, han beskrev sanningen.
Och det är inte utan att man undrar.
/---/
Israel anklagas ständigt och jämt för brott mot folkrätten, Genèvekonventionerna, de Mänskliga rättigheterna, krigets alla lagar och en mängd av FN:s resolutioner. Visst ropar de antisemitism då också som svar på anklagelserna, men först och främst är det ”liberaler” som ylar på sina bloggar, påhejade av suspekta organisationer som SKMA. Efter överfallet på civila i Gaza så har bloggosfären dessutom fått ett antal nya bloggar, skribenter som anonymt och på heltid förklarar hur antisemitiska alla är som överhuvudtaget andas kritik mot Israel.
/---/
Jag kände en viss tvekan själv inför Donald Boströms artikel. Mest beroende på formen, för anklagelserna har jag hört många gånger förut. Jag har också sett bilder på palestinier som skjutits ihjäl men trots detta ”obducerats” innan de lämnats ut till de anhöriga, något som jag inte förstod då och inte förstår idag. Och Israel svarar som bekant inte på frågan om varför man gör på det sättet. Något som givetvis ger en förstärkt grogrund för spekulationer. Utan svar så går det knappast att bli av med diverse konspirationsteorier. Min första tanke när jag hörde talas om den kriminella rabbinmaffian och det faktum att de sålde organ till medborgarna i USA var förstås hur de kunde komma över dessa organ, men min första tanke var definitivt inte att de togs från mördade palestinier, och det är den inte nu heller. Skulle en stat sanktionera den typen av brottslighet så skulle varenda politiker omedelbart behöva gripas och föras inför Haagtribunalen. Och israeliska politiker oroar sig för just detta redan idag, för när en israelisk ledande politiker ska åka till Europa så måste mottagande länder i förväg lova att vederbörande inte ska gripas. Så var det t.ex. när Tzipi Livni besökte EU förra gången.
Men som sagt, signaturen Ingrid har en klar poäng i sitt resonemang.

Konsten att tyckas behandla ämnet på ett nyktert sätt men samtidigt i själva verket både bekräfta anklagelsen och rentav förstärka demoniseringen tas dock till oanade höjder av det här inslaget på Al Jazeera, där en till synes allsidig diskussion om artikeln åtföljs av textskyltar (ca 4 1/2 minut in i inslaget och framåt) som inte bara återupprepar utan rejält spär på den beskyllning Boström oskyldigt hävdar att han inte alls för fram:



Nå. Nog om det.
En annan punkt att peta på är den syn på vad antisemitism är som kom till uttryck av Jan Helin både i Svt Debatt och i Timbrodebatten. Men det bemöter Jonathan Leman strålande i en debattartikel på Svt:s hemsida, så jag slipper peta vidare själv.

Naivitet, cynism eller båda delarna?

Fortfarande finns det ingen Malmö/Lund City att läsa på nätet, så jag lägger ut även denna min senaste krönika här på bloggen. Det har ju den fördelen, dessutom, att man kan länka direkt till artiklar och hemsidor som man berör. Här är den:

Knappast någon kan väl ha missat historien med Aftonbladets olycksaliga artikel om israeliska organstölder. Den som på inga grunder alls kopplade ihop arresteringen av en judisk man i New Jersey med den israeliska arméns hanterande av palestinska dödsoffer under tidigt nittiotal. Och kom att användas av israeliska regeringsföreträdare i ett politiskt maktspel – men också att ådra tidningen Aftonbladet häftig och legitim kritik.
Nå, jag ska inte älta själva innehållet artikeln vidare, inte heller frågan om pressfrihet. Det har liksom gjorts. Men jag vill peka på en slags aningslöshet, eller naivitet, som man kan se på sina håll i debatten.
Det är nämligen inte ovanligt att judars – och för den delen även icke-judars – reaktioner mot artikeln viftas bort med hänvisning till att antisemitism idag skulle vara ett icke-problem, i synnerhet i fina Sverige. ”Jag vågar påstå att Sverige av i dag är ett av Europas absolut minst antisemitiska länder. Några svenska förintelseförnekare är inte lätta att hitta”, skrev till exempel Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (”Också om Palestina må vi berätta”, 29/8). Han kan ju verkligen inte ha letat. Han hade bara precis behövt googla på ordet ”förintelseförnekare”. Eller så hade han kunnat gå in på Mohamed Omars hemsida med tillhörande blogg, där samsas en hel klase av dem – Lars Adelskogh, Ahmed Rami, Israel Shamir med flera. Herr Omar tillhör för övrigt själv förnekarnas skara.
Visst, det är möjligt, till och med troligt, att Sverige idag är ett av Europas minst antisemitiska länder. Men det betyder inte att antisemitismen inte finns. Att den gör det och att judar i Sverige också märker av den är väl känt inte minst i Malmö. Ann Heberlein pekar på detta i en krönika i Sydsvenskan (”Förtal föregår förföljelse”, 30/8). Heberlein ser cynism i sättet som vissa debattörer närmar sig Aftonbladetgate – judar ses som överkänsliga, självmedlidsamma och förblindade av det förflutna. Ja, kanske handlar det egentligen mer om cynism än om om naivitet och aningslöshet. Eller så bor kanske cynismen och naiviteten i själva verket granne med varandra.

Okunskapen som dygd

Det vimlar av absurditeter i organsoppehistorien, och de blir bara fler. Igår avslöjade Jonathan Leman hur Aftonbladet i sin ursprungliga översättning av artikeln till engelska silat bort vissa inslag för att göra det hela lite mer aptitligt. Detta togs sedan också upp i SvT Debatt där Aftonbladets chefredaktör avslöjade sin totala okunskap om vad antisemitism är och brist på förståelse av vad som gjorde artikeln problematisk. Nu har emellertid översättningen ändrats så att originalingredienserna ingår (vilket man naturligtvis inte behövt göra om Helin haft rätt i att översättningen i sin ursprungliga form var helt okej).
Tv-debatten i sig bjöd på en hel del andra absurditeter, men allt det där överträffas nog av Åsa Linderborgs slå-vilt-omkring-sig-försvar i dagens Aftonbladet. För det första åberopar hon sig av Gideon Levy i sitt självförsvar/sin attack mot de motståndare hon menar omöjliggör en bevakning av mellanösternkonflikten (som om vi alla befann oss helt i mörker angående den...). Valet av Levy är liksom lätt absurt eftersom detta är en person som varit hård i sin kritik mot Aftonbladets publicering av Boströmartikeln, såväl på Brännpunkt i SvD som i israeliska Haaretz. För det andra - och detta är väl det mest absurda av allt - intygar Linderborg återigen sin okunskap om den antijudiska ritualmordsmyt som många med rätta påpekat att artikelns dunkla associativa banor leder tankarna till, och hon förstår alltså inte att den egna kunskapsbristen är ytterligare en omständighet som gör att hon borde lyssna på kritiken snarare än vifta bort den.
Linderborg har luftat sin okunnighet en gång tidigare, i ett uttalande i Expressen. Hon har haft tid på sig att tänka efter, och råda bot på denna okunnighet, sedan dess, men detta verkar inte vara vad hon ägnat veckan åt. Som så många andra dessvärre gör i den här soppan kallar hon myten rätt och slätt "uråldrig", som om den saknade förankring i vår tid. Det gör den inte. Jag skulle vilja föreslå Linderborg att noga läsa den här diskussionstråden, den här bloggkommentaren och sidorna 13-15 samt 45-46 i skriften Om antisemitism som finns att ladda ner i pdf-form via Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida.

Uppdatering: Mikael Tossavainen inne på samma spår.

50-listan, 10: Döden i Venedig

Luchino Visconti gjorde sin filmatisering av Thomas Manns roman 10-15 år innan det att pedofilhysterin började gripa omkring sig. Och frågan är om dess skamlösa romantisering av en angelisk pubertetspojke, som hämningslöst och omedvetet grymt lockar och frestar filmens åldrade professor Aschenbach ("askbäck"), hade varit möjlig i en film gjord under de senaste trettio åren eller så.
Trots det psykologiska dramat rör det sig inte om någon psykologisk realism här direkt. Parterna faller in i sina tragiska roller med ett slags sömngångaraktigt nödtvång, alltmedan en koleraepidemi breder ut sig i Venedig. Den unge Tadzio måste uppmuntra den äldre mannens intresse; den gamle Aschenbach (Dirk Bogarde!) måste följa efter pojken trots att han inser sin egen förnedring. Jag grät när jag som tonåring såg den här filmen för första gången och jag har gråtit varje gång jag sett den sedan dess.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.

Läsvärt i Aftonbladetdebatten

Några av alla de inlägg som gjorts, och som jag inte redan tagit upp:

- Johan Wennström på SvD:s ledarblogg (en av få som berör det faktum att öppna ritualmordsanklagelser mot judar förekommer även idag)

- Henrik Bachner i DN

- Cordelia Edvardsson i SvD

- Blogginlägg av Jonathan Leman angående alltför vanlig begreppsförvirring

- Björn Wiman på Expressen kultur

- Blogginlägg av Magnus Sandelin

- Mats Eriksson på Brännpunkt om hur organdonationer går till

- Blogginlägg av Magnus Betnér

- Blogginlägg av Anna Veeder

- Dilsa Demirbag-Sten i Expressen om Avigdor Lieberman

Uppdatering: Jonathan Leman om Aftonbladets översättning av artikeln till engelska.

Män runkar, kvinnor onanerar

Jag får förstås skylla mig själv. Om man ställer frågan "Vad gör en kvinna som onanerar?" (se högermarginalen) och har med "Hon onanerar" som alternativ, då kommer folk naturligtvis att välja det alternativet. "Duh!" liksom.
Men ändå. Det är ju lite trist. Mest besviken är jag över att hela 26 personer av 108 valde alternativet "Hon pullar". Jag ber att få hänvisa till den här bloggkommentaren:

Ordet pulla har för många kommit att betyda nästan uteslutande (någon annans) ”fingrar i fittan”. Få kvinnor torde se några större paralleller mellan detta och den självtillfredsställelse som ryms i ordet runka…

...och den här:

Alltså, pulla för mig är mer att föra in fingrar än att smeka klittan?

Ja, oavsett om det är ens egna eller någon annans fingrar så...
Nu var det iofs faktiskt en man som skrev den där översta kommentaren, men jag är ändå frestad att göra saken till en könstillhörighetsfråga rätt & slätt. Kan det ha varit 26 män som föll för pulla-alternativet?

Rätt svar var naturligtvis "You tell me - det finns ju inget bra ord".

Man ska inte vara sån, men....

Linus Thörnblads 2,23 i en VM-final ligger faktiskt närmare damernas världsrekord (Stefka Kostadinov, 2,09) än herrarnas (Javier Sotomayor, 2,45).

Förnedra en man - gör honom till kvinna.

50-listan, 9: Dawn of the Dead

Det finns något så ovanligt som en bra remake på den här filmen, Zack Snyders från 2004. Men George Romeros original från 1978 forever holds a special place in my heart.
Numer springer zombies omkring, de låter också allt mer och högre. Med sina knappnålspupiller liknar de mer desperata monkey-backpackande heroinister (se inte minst brittiska tv-serien Dead Set från häromåret) än de allmänt apatiska metaforer för depressiv innehållslöshet som de är hos Romero. Snyders film verkar vara central i den här utvecklingen. En artikel om saken finns här, "The Running Dead" av Josh Levin på nättidningen Slate. Levin ser ett slags allmänt förfallssyndrom i denna förändrade zombiebild, själv skulle jag inte vilja gå så långt. Men Romeros omkringvacklande levande döda är utan tvivel mina favoritzombies.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.

50-listan, 8: Darkman

Sam Raimi, 1990. Jag förstår egentligen inte varför inte detta är allas favoritfilm.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.

Ständigt dessa jobbiga judar

Det är ju inte klokt vad de håller på.
Dödar folk och stjäl deras organ.*
Utövar åsiktskontroll och vill krossa den svenska demokratin.
Tvingar alla att dansa efter deras pipa.*
Som tur är finns det rättrådiga riddare som Donald Boström, Mohamed Omar och Ahmed Rami, som vågar sätta sig upp mot deras perverterade maktvälde. Eller...eh...

Nä, allvarligt talat. Kanske har Anna en poäng när hon skriver att det är Boströms (anti)journalistiska metoder som framför allt bör belysas, samt det redaktionella (o)ansvaret för att en artikel som "Våra söner plundras på organ" (Aftonbladet, 17/8) - en artikel som innehåller rätt horribla anklagelser vilka inte understöds av någonting överhuvudtaget, såvida man inte ska kalla ryktesspridning och suggestioner för bevisföring - släpps igenom. Så fort man talar om antisemitism kommer den pistolskottssnabba motreaktionen - "Vadå, man måste väl få kritisera Israel?" Men samtidigt - vadå, man måste väl kunna få tala om antisemitism? Särskilt som vissa tror att antisemitism, det är när man vill "döda alla judar". Okunskapen är fortfarande stor.

*Vettiga reaktioner på Aftonbladets artikel: Ape reft of his tail, Mats Skogkär, SKMA, Aron Flam, A Blog of Two Cities.

*Jag menar inte att DN-artikeln nödvändigtvis är antisemitisk. Men rubriken är ju konstig - på vilket sätt böjer sig Sverige för "israeliskt myndighetspåhopp"? Att den svenska ambassadören i Israel instämmer i den israeliska kritiken mot Aftonbladet är väl inte liktydigt med att "Sverige böjer sig" precis? Och varför skriver man (liksom Boström) om organhandlande rabbiner i plural, när det av allt att döma bara är Rosenbaum som anklagats för detta? (Rosenbaum betecknas f ö ibland som rabbin, ibland inte.)
Tycker också att beskrivningen av den israeliska reaktionen är lite... tendentiös, kanske?

Uppdatering: Fantastiskt nog så har twinglylänken till detta blogginlägg plockats bort på DN.se, medan följande ligger kvar - Guds utvalda folk får inte kritiseras, Styra världen med hjälp av sitt eget folks lidande och Israel, den ofelbara nationen?

Uppdatering 2: Läsvärt på Newsmill - Niklas Ekdal, Anna Veeder. Angående Per Gahrtons inlägg, se detta.
Lite åt det bisarra hållet ligger Cecilia Gyllenhammar, som frågar sig om Sverige är "det nya nazityskland" och menar att "De tunga vågorna av antisemitism från 30-talets arbetarkultur är tillbaka." Ja kära nån. Inte fanns/finns det väl nån antisemitism i den klass Gyllenhammar själv tillhör? Att uppmärksamma antisemitism i all ära, men gärna utan den typen av överdrifter och egenartade vinklingar.

Kulturföraktet

Första Citykrönikan efter sommaruppehållet - sedan Stockholm City försvann som företag har också Malmö Lund Citys hemsida försvunnit (det kommer en ny så småningom), så texten finns inte att läsa på nätet, men jag kom på att jag kan ju faktiskt lägga upp den här på bloggen i alla fall. Såhär ser den ut i mitt eget skick, före eventuella redigeringar:

Det sparkas gärna på kulturen i tider av ekonomisk kris. Under sommaren har välbekanta idéer om att dra in på stödet till kulturella verksamheter fått ny luft under vingarna. Men inte bara med ekonomin som svepskäl rackas det ner på kulturen. Under Almedalsveckan höll KD-ledaren ett salvelsefullt tal där konstutövande och kulturskribenter beskrevs som fiender till den s k ”verklighetens folk”. För Göran Hägglunds befinner sig kulturfolket i en slags egen sfär, ovanför de vanliga människor de tittar ner på och hånar, medan de där nere gör sådana vanliga saker som att arbeta hårt, bilda familjer och bekymra sig för sin ekonomi.

När Hägglund talar om familjebildningar lär det vara heterosexuella, tvåsamhetsbaserade sådana han tänker på. Som vi vet ogillar kristdemokraterna andra former. Och mycket riktigt är också ”dekonstruktionen av könen” en av de fördärvliga idéer han menar förfäktas av kultureliten i dess overkliga reservat. Bakom bilden av den lilla vanliga och förföljda människan finns ett normtänkande där vissa andra människor definieras ut. Människor som inte har några riktiga familjer. Människor som inte arbetar på riktigt. Människor som knappt ens verkar vara några riktiga människor.

I en kolumn i lördagens Expressen (”Varning för smakdomarna”, 15/8) lyckas Sakine Madon kombinera bilden av den tärande kultursektorn med en liknande utdefinieringsretorik. Under förevändning att vilja kritisera alla möjliga former av översitteri, såväl kristdemokraters moralism som elitistiska smakdomare på kulturarenan, passar Madon på att liksom Hägglund sätta sig själv i den ”vanliga människans” högsäte gentemot de där kulturtyperna. Av någon anledning ses det, skriver hon förtrytet, ”som en oantastlig rättighet att somliga kulturarbetare får lön för sådant de flesta av oss ser som en hobby”. De flesta av oss, vi, de vanliga, ”verklighetens folk”... Och bakom beklädnaden av hyvens vanlighet: vilket enormt förakt och vilken tanklös nonchalans måste inte ligga till grund för ett sådant avfärdande av just kulturellt/konstnärligt, till skillnad från allt annat, arbete. Vem är egentligen översittaren?

50-listan, 7: Sedmikrásky

Ännu ett förbisett mästerverk: Věra Chytilovás Sedmikrásky (Tusenskönorna/Daisies) från 1966. Jag slipper skriva något om den eftersom det finns en utmärkt text av Hynek Pallas på Weird Science att hänvisa till.
Tidigare fanns hela filmen på YouTube men nu är bara småbitar kvar.



Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5. Och här.

50-listan, 6: Frihetens vindar & Avlyssningen

Den ungerske regissören Miklós Jancsó är sorgligt förbisedd i Sverige. Man ser sig förgäves om efter cinemateksretrospektiv (eller har jag missat nåt i Stockholm?), tv-visningar, artikelserier och andra specialare på temat Jancsó. Ändå har han gjort viktiga, formellt djärva och skarpt maktkritiska filmer sedan sextiotalet. Såhär beskrivs hans 60- och 70-talsverk helt kort i inledningen till Kinoeyes specialnummer om Jancsó:

In his most famous works from the 1960s and 70s /.../ Jancsó used events from Hungarian history and worked them into incisive portraits of the nature of power and its abuse. In terms of his cinematic language, he created (with first Tamás Somló and then János Kende as cinematographers) a distinctive visual style with stunning use of widescreen composition and zoom lenses, long takes with elaborately choreographed camera movements and a backdrop of the open skies and seemingly infinite space of the Hungarian puszta (plain).
Recurrent motifs include water, horses, nudity, uniforms, humiliation, ritualistic sadism met with passive compliance and, later, candles and fire. Narratively, these films are composed of sparse dialogue, unravel elliptically and made no attempt to identify with their protagonists (who are frequently unnamed).

Frihetens vindar (Fényes szelek/The Confrontation) från 1968 finns, vad jag kan se, tyvärr inte på YouTube. Den är en formellt intrikat gestaltning av hur en klosterskola intas av ungkommunister, och spelet mellan de båda kollektiven gestaltas inte minst med hjälp av sång och dans - ungkommunisternas förkärlek för att använda ungerska folkvisor och -danser i syfte att dominera och ringa in sina "offer" bildar stommen i en slags rituellt koreograferade, symboliska stridsscener.
Kanske var Jancsó helt enkelt, liksom Bergman med Skammen, "fel i tiden" med sin kyliga blick på kollektiva rörelser och deras tendenser att lätt perverteras. Kanske är det därför han kommit att bli så förbisedd; någon som filmstudenten i bästa fall känner till namnet på men inte har något levande förhållande till. Jag vet inte, men det skulle kanske kunna vara en förklaring.

Det finns flera filmer av Francis Ford Coppola som skulle kunna platsa på en "50 Greatest Films"-lista: Rumble Fish, Gudfadern, Apocalypse Now. Jag valde Avlyssningen från 1974 inte minst p g a Walter Murchs fantastiska ljudarbete. Gene Hackman spelar en avlyssningsexpert som får allt svårare att leva upp till sitt motto att det är inspelningens kvalitet, inte innehållet i det som avlyssnas, som ska räknas för den gode medlemmen av hans yrkeskår. Här är de inledande tio minuterna av filmen:



Hela 50-listan finns här, och jag har plöjt igenom delar av den här1, här2, här3, här4 & här5.