söndag, januari 06, 2008

Det där med feminism, del etthundrafemtioelva: guilt by hallucination

Landade framför en deckare igårkväll: den andra av de två Kommissarie Lynley-filmer som SVT visat under jul och nyår. Jag gillade den inget vidare, gillar överhuvudtaget inte Lynley något vidare, men blev sittande på grund av den blodtörstiga del av mig som uppmuntras och göds med dussintals lik varje vecka i mina ca 15 olika TV-kanaler och i vissa av de biblioteksböcker jag regelbundet kånkar hem. Och lite intressant var den också, ur ett könsperspektiv. Det fall som presenterades byggde på verkliga fallet Karla Homolka, en kanadensisk seriemördare eller möjligen snarare hjälpreda åt en seriemördare -- eller möjligen snarast bådadera. Homolka är bland annat skyldig till att ha drogat ner sin egen syster och "gett" henne -- en "oskuld" -- till sin pojkvän/make, som våldtog presenten i de båda systrarnas föräldrahem. Övergreppet hade dödlig utgång -- offret kvävdes av sina spyor till följd av förgiftningen.
Fallet Homolka är gefundenes fressen för det populärkulturella medvetandet. Flera filmer och avsnitt av deckarserier bygger på det, liksom förmodligen flera deckarromaner. Jag har i alla fall läst en sådan -- Peter Robinsons I ondskans spår. Det finns en intressant likhet mellan berättelsestrukturen i Robinsons bok och den i Lynleyfilmen. Nämligen den att det i båda fallen finns en kvinna som av naivitet och/eller missriktad feministisk "systerskapssolidaritet" agerar hjälpare åt berättelsens Homolkafigur. Och i båda berättelser är Homolkafiguren en i högsta grad aktiv och ond förövare, en som dessutom är i fokus för berättelsen medan hennes manlige partner, den som till att börja med ser ut att vara Det Onda, så småningom glider ur sikte.
Den kvinnliga hjälparen -- polisen Barbara Havers i Lynleyhistorien, en hjälpsam granne med egna erfarenheter av att ha blivit utsatt för misshandel i Robinsons deckare -- blir i båda fall föremål för en manlig kommissaries frustration. Havers blir i vanlig ordning satt på plats av Sir Thomas Lynley, men hennes kamratskap med Homolkafiguren resulterar både i att hon kan rädda en flickas liv och till sist också har desto lättare för att gillra en fälla åt densamma, så hennes insats blir ändå godkänd. Så inte kvinnans i Robinsondeckaren -- där kan vi med överkommissarie Alan Banks ge fritt blås åt vår frustration över den dumma dumma kvinnan.
Åh. Vi älskar att hata henne. Som vi älskar att hata de dumma dumma kvinnojourskvinnorna, de där hemska häxorna som tror att män är djur och som håller kvinnor gömda år efter år trots att kvinnorna kanske inte ens har tilldömts vårdnaden om barnen som de har med sig. Vi behöver inte veta hur det var och vad som ligger bakom medierapporteringen -- vi känner att det är ena riktigt dumma dumma självrättfärdiga kossor det här, och det känns skönt när de kläms åt, av Rättvisan, av Mediasagorna. I Karla Homolkafallet var en kvinnlig statsåklagare den ursprungliga dumkvinnliga hjälparen åt odjuret. En känd feminist som jobbat med misshandlade kvinnor och som lät Homolka komma undan med ett tolvårigt fängelsestraff mot att hon vittnade mot sin man. Vi behöver inte veta så mycket mer om Marion Boyd. Vi behöver inte heller veta något mer om vad som utspelat sig i Karla Homolkas medvetande och i förhållandet mellan henne och hennes man. Vi fattar ändå. Här fanns det Ondska, och en dum dum kvinna som hjälpte den.
Det spelar ingen roll hur många gånger man (sic!) som feminist påpekar att det finns andra typer av feminism än den systerskapliga "nu krokar vi arm, för alla kvinnor är starka och goda och fredliga"-feminismen. Att den feminismen kanske rentav utgör en minoritet inom den stora Feminism som i sig rymmer ett antal olika feminismer, och att kanske inte ens denna minoritet helt motsvarar klichébilden om man börjar skrapa lite på ytan. Det spelar ingen roll, Pär Ström, att man påpekar att sådant som den manliga värnplikten inte sällan brukar ifrågasättas just från feministiskt håll eller att det är feminister som brukar vilja införa sånt som individualiserad föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag eller andra reformer som skulle hjälpa män att kunna tillbringa mer tid med sina barn. För ni lyssnar ju inte ändå, ni som tar upp värnplikten och bristen på kontakt med barnen som exempel på kvävt manligt martyrskap under feminismens ok.
Och det spelar ingen roll att man gång på gång försöker förklara att det där med att tala om könsmaktsordning inte handlar om att skuldbelägga enskilda män eftersom det sällan handlar om en medveten strävan från mäns håll att hålla kvinnor nere. De män och kvinnor som bara precis instinktivt känner att nu får det vara nog med det feministiska oket, den förtryckande likriktningen eller vad det nu är de känner, de lyssnar ju inte ändå. De tror att det finns ett könskrig som tämligen ensidigt utkämpas av feminister, när något sådant krig egentligen aldrig inletts av feminismen.
Det är inte jag som skapat uttrycket guilt by hallucination, det har någon annan inom bloggosfären gjort, jag minns inte vem. I alla fall så innebär det att till skillnad i fallet guilt by association, där det finns en rejäl skuld någonstans som den beskyllda anses ha smutsat ned sig med, så finns det här egentligen ingen reell skuld överhuvudtaget, bara en inbillad sådan, som den beskyllda anses ha smutsat ned sig med. Och jag tycker att det är så i detta fallet, guilt by hallucination, det är vad Pär Ström och Gunnila Masreliez-Steen sysslat med att pytsa ut på Svenskans Brännpunkt den här veckan. De drar ner debatten till så låg nivå att det nu skulle kunna riskera utbryta ett slags könskrig på riktigt -- ett krig som de i så fall har initierat. Men nu är ju feministisk medvetenhet inte något som nödvändigtvis är kopplat till innehavet av en slida -- vilket på ett negativt sätt demonstreras av Masreliez-Steen, och på ett positivt sätt av Inti Chavez Perez eller herr Svensson. Eller av min man. "Han är ju så dum så att klockorna stannar", kläckte min make ur sig sådär en kvart in i lyssningen på Pär Ströms bok (den finns för nedladdning här, för den som orkar med nära fem timmars märkliga påståenden (själv har jag bara lyckats kämpa igenom en halvtimme hittills, blodtrycket klarar inte hur mycket som helst på en gång)).

Ps. En fin kommentar till omslagsbilden på Ströms bok finns här.
Pps. Jag har tidigare bemött en av Pärs hallucinationer här.

10 kommentarer:

Karin sa...

Amen!

Har inte ens orkat kommentera Ströms artikel - den är för kass helt enkelt. De måste haft rejäl torka på Brännpunktredaktionen, som jag annars gillar.

Anna sa...

Bra sammanfattning.

Det mest frustrerande i den här debatten är alla antifeminister som slänger sig med begrepp som könsmaktordning, radikalfeminism och objektifiering utan att orka ta reda på vad de betyder. Om man sen försöker försvara sina åsikter (eller förklara att inte alla feminister tycker likadant) så säger de: Det tycker du bara för att du är hjärntvättad.

Arvid sa...

Kanske det bästa någon skrivit under denna debattens gång. Du har fått mig att tänka efter lite i alla fall.

Tack!

Charlotte sa...

Tack för beröm, alla!
Karin: jag förstår dig, ville heller inte skriva nåt om det först, men bägaren började rinna över när jag såg att Ström dessutom skrivit ett blogginlägg med titeln "99,32% sade nej till feminismen i valet".... Som om du & jag, t ex, skulle ha sagt nej till feminismen då vi röstade på mp istället för Fi! (För jag utgår av lätt förstådda skäl från att du röstade på mp :))Det kommer ofta den här typen av provokationer på Brännpunkt tycker jag, anti-abortartiklar eller anti-homoäktenskap e dyl...och det är väl bra på sätt & vis, det är högt i tak på sidan.

Veronica Svärd sa...

Halleluja!
Den där landade fint efter att jag debatterat ett dygn med skygglapps-antifeminister på min blogg...

Charlotte sa...

Jag är glad att jag inte råkat ut för den typen av attacker...hade nästan förväntat mig det...

Karin sa...

Kort bara om Brännpunkt - de har haft några lågvattenmärken (vågar man hoppas att det är någon vikarie?) och när jag skriver att jag tycker att de är bra så jämför jag väl främst med DN debatt, som är betydligt mer likriktad och tråkig.

Charlotte sa...

Håller med om DN!

Veronica Svärd sa...

Angående Brännpunkt och Pär Ström så har han ju angripit Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ, men de har inte tagit in hennes svar.

Inte första gången Brännpunkt agerar på liknande sätt. Och jag tror inte det är en vikarie tyvärr.

Charlotte sa...

Det är ju riktigt illa. Feministeliten, som Ström påstår skulle ha klippkort till alla större medier, får i själva verket inte komma till tals! Kan inte fatta att man tar in en sådan artikel som hans med ett sådant påstående om Fi & sen inte låter dem/er svara. En tämligen odemokratisk hållning.