fredag, januari 18, 2008

Huset med de döda katterna

I min ungdom hände det sig att jag besökte en svartklubb i ett industriområde. Äsch, det hände alltså jämt, inte bara denna speciella gång. Den här speciella gången var jag på ett ställe som befann sig snett mittemot en mc-klubb av den sort som verkade otäck då men verkar rent livsfarlig nu. Bredvid mc-klubben låg ett stort, ödelagt och nedgånget fabrikshus. På väg hem den här speciella gryningen ville det sig att mitt sällskap tvunget skulle gå in och kolla det huset. Så där gick vi bland gammalt pyts på golv som verkade vara benäget att rasa närsomhelst och skämtade om den galning vi riskerade stöta på. Skämtet härsknade när vi började se dem. Kattliken. Allt det levrade blodet, de krossade skallarna, de små, platta kropparna. Säckarna som låg halvöppna med en del av fångsten halvt utanför, som om någon börjat hälla ut innehållet men låtit det stanna vid en grotesk visuell effekt.
Jag får fortfarande ångest när jag tänker på det. Och jag får ångest när jag tänker på den relativa kyla min vän visade upp. Visst, han tyckte också det var otäckt. Men när jag lite desperat föreslog att vi kanske borde kontakta polisen förstod han inte alls varför. Inget brott hade ju begåtts. Det är nödvändigt att samhället gör sig av med omkringströvande katter, annars förökar de sig okontrollerbart, blir en sanitär olägenhet osv osv, ungefär det försökte han väl förklara för mig. Rationella argument som var svåra att säga emot medan hela min kropp och mitt medvetande sade mig att detta var fel. Och jag anade väl dunkelt att detta inte var en galnings eller ett gäng finniga sadisttonåringars verk, utan samhällets. Att det handlade om en fullt ut sanktionerad verksamhet. Ett stycke samhälleligt sanktionerat barbari mitt ibland oss. Men jag orkade aldrig undersöka saken närmare, och vi talade heller aldrig närmare om det min vän och jag.
Det borde vi förstås ha gjort.
(Detta skrivet med anledning av en opinionsartikel på Brännpunkt.)
------------
Alltid händer det grejer på Agenda 2010+. Mikael Almén säger nej. Martin Tunström säger att det handlar om samhällsansvar också. Kaj Raving säger att vi ska fokusera på incitamenten. Men han är ironisk. Ilse-Marie säger däremot att svensk politik förvandlats till ett retoriskt spektakel. Och hon menar allvar.
Utanför Agenda 2010+ men inom bloggosfären skriver herr Palm klokt om förbudsanda och det där med den sexistiska reklamen. Utanför både Agenda 2010+ och bloggosfären finns Dagens Nyheter, tidningen man älskar att hata och hatar att ibland uppskatta. Där får vi bekräftat det vi egentligen alltid vetat: barn tycker inte om clowner. Vissa barn skräms till och med av dem. Manu Chao däremot måste man bara älska.

2 kommentarer:

jacobsteel sa...

wow... "huset med de döda katterna"... det där börjar ju som en spännande skräcknovell! :D

Vem som ligger bakom? --- Naturligtvis måste Cthulhu vara inblandat... det förstår ju vem som helst...

Charlotte sa...

Attans att jag inte tänkte på det! Gamle Cthulle...han sitter här i ljusgrön plysch i vår soffa och ser så oskyldig ut...men vi vet nog...