tisdag, januari 01, 2008

Reflektioner kring reflektioner

Jag har alltid haft svårt för artiklar i samtalsform. Ni vet, två skitnödiga typer som för en dialog kring något upphöjt ämne enligt principen every little word they say is magic. Eller en hel grupp med illustra människor, människor med espri, som samlas för ett bordssamtal vilket sedan återges i tryckt form. But hey, that's me. Och beror säkert till dels på ren och grön avundsjuka, på att ingen någonsin tar mina ord på så stort allvar och på att jag inte ens själv lyckas tillmäta mina ord denna vikt. Men ibland, ja det är helt enkelt så, ser jag min fördom totalt bekräftad. Som då jag läser Sydsvenskans "Kulturarbetarna vid runda bordet", en kulturårskrönika i form av ett samtal mellan sex kulturatleter, lustifikt återgivet som burleskt drama i sju akter. Redan inledningen ger mig klökreflexer:

AKT 1
Om regeringens platt-tv till kronprinsessan Victoria. Där Fredrik Reinfeldt kallas kulturanalfabet.

Regeringen fick en del skäll i somras för sitt val av födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria...

Per: Ja, med rätta!

Regeringen har till och med anklagats för att bestå av kulturanalfabeter, lite som att här kommer den golfspelande, grilltokiga Täbymaffian och tar över. Vad känner ni inför platt-tv:n?

Sigrid: De kan ge henne vad de vill. Men jag tycker att det vulgära är att de inte hittade på något roligare.


Oh my fucking god. "Det vulgära". Det vulgära.

Ordet vulgär (latin vulgaris ’alldaglig’, av vulgus ’gemene man’) innebar urpsrungligen att något var alldagligt, vanligt förekommande men har med tiden kommit att skifta betydelse till , oförfinad eller osmaklig. Utvecklingen kommer sig av att ordet i betydelsen folklig har använts i nedsättande bemärkelse.

Min mamma lärde mig när jag var nio att vissa tanter var vulgära. Tanter som var högljudda, som jobbade som städerskor, som spelade bingo och drack sprit på helgerna, som hade porslinsherdinnor i bokhyllan. Jag antar att det var min mammas egen klassångest som gjorde sig gällande, barndomen bland höns och kor som skulle förträngas i villakvarteret. What's your excuse Sigrid? Klassförakt är lika dumt som rasism.

Per: Det är inte så att säga Fredde från Täby som ger en present till den duktiga tjejen på försäljningsavdelningen. Det är statsministern och den blivande statschefen. Hon tar emot den i egenskap av blivande statschef och då måste hon låtsas vara intresserad av det som vi tycker är viktigt för att behålla nationens kulturarv, utveckla vårt kulturella kapital och så vidare. Det var samma sak på Nobelfesten. Man har aldrig sett en så plågad familj som när kungafamiljen måste lyssna på klassisk musik. De tittade dystert i programmet, Carl Philip stirrade tomt ut i fjärran och kungen sjönk genom stolen.

Men finns det ändå inget progressivt med presenten? Jag har sett listan över gåvor till statsministern och det är verkligen tråkiga saker. Är inte presenten ett sätt att visa att det är en mer modern politikerklass som styr?


Natik: När Reinfeldt blev tillfrågad om sina favoritböcker, sa han inte ”Harry Potter” eller ”Sagan om ringen”?

Daniel: Det låter som mästerverk jämfört med det som han verkligen tog upp. Nej, det var hans musiksmak som diskuterades, det var till exempel Magnus Uggla. Jag kan tänka mig att han i hemlighet sitter och läser Proust men att han inte vill framstå som en intellektuell person. Att vara intellektuell i offentligheten idag är något per definition rätt så farligt eller skadligt för din karriär.


Vad har de här människorna för självbild egentligen? Och var anser herr Sandström att de befinner sig i samhället, har inte de gjort karriärer (ja, det är ju vulgärt förstås, materiellt)? Befinner sig inte de i offentligheten enbart i kraft av sitt kulturella (och sociala) kapital? Här tvingas jag nästan till att känna solidaritet med Fredrik Reinfeldt med familj, och tro mig, det är inte en behaglig känsla för mig.

Efter konstaterandet att det är lågt och ur kulturell synvinkel ointressant att titta på TV (eller är det just platt-TV som är problemet, hade det varit bättre med en svartvit Grundig från 1966?) glider man otroligt nog över till frågan om SVT och public service i dagens splittrade medielandskap. Och naturligtvis ser man ett allmänt förfallssyndrom, allt blir sämre, man versteht die Welt nicht mehr. Efter lite mer gnällande, om det tomma malmöitiska konstlandskapet och om Facebook, kommer man sen in på Myggor och tigrar, literary event of the year:

Daniel: Är det en tillfällighet att Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” blir den mest diskuterade romanen 2007 samtidigt som Facebook är årets händelse...

Per: Det tror jag absolut är en tillfällighet, Daniel.

Daniel: Vem har bevisbördan här? Jag vet inte om det är jag eller du...

Per: När det gäller Maja Lundgren är den banala förklaringen till att vi diskuterar det att de som har möjlighet att bestämma vad som ska diskuteras är med i boken.

Daniel: Men det är väl ett nätverksfenomen?

Per: Nej...

Daniel: Men den romanen var ju som att ta ett nätverk och dra ut det i ljuset delvis. Det var ett nätverk som jag inte kände till särskilt väl.

Sigrid: Men det är ju tio år gammalt dessutom, det var urgammalt sladder.

Daniel: Jag vill inte diskutera det på kvalitativa grunder men jag funderar på att det dyker upp i ett läge... när romanen försvarades av utgivare och förlagschefer så menade de ändå att det här sa något om bloggsamhället.

Per: Det var en rätt svag hypotes.

Daniel: Det var kanske en svag argumentation men jag tror att de sociala medierna ändrar vår syn på vad det innebär att vara en social människa.

Här tycker jag Per har rätt och jag är så oerhört fascinerad, samtidigt, av den där projektionen från det litterära etablissemangets sida på bloggvärlden och andra nätfenomen. Det är den litterära världen Lundgren beskriver, och jag tycker att hon själv och hennes bok är mera av ett symptom på än ett avslöjande av densamma. Boken både visar fram och gestaltar i sig själv struntviktigheten tagen till sin yttersta spets. Vi, den läsande allmänheten, förutsätts sitta och gapa framför den scen där kotterierna begår sina fyllesamtal och sitt caféskvaller. Varje yttrande, var rörelse bär på ett budskap av yttersta vikt, var fjärt är en double entendre. Feminismen, som också trots allt finns i Lundgrens bok, är litegrann av utanpåverk, men också en modererande kraft som ändå skapar lite allmängiltighet mitt i uppblåstheten (här är jag inte alls ense med Thomas, som snarare tycker att boken är ett exempel på ett slags feministisk fanatism).
Men jag är i övrigt också väldigt fascinerad av Per Svensson själv, kulturchef på Expressen som han ju är. Av den förfinat ogillande hållning han intog i Lundgrendebatten och fortsätter att inta i liksom alla frågor i den här årsreflektionssamtalsartikeln. För jag minns så väl hur det lät ur hans skälla när han på sin sida låtit Linda Skugge recensera en roman av Björn Ranelid, med känt resultat. De anklagelser som då ljöd mot Expressen, om mobbningskulturens intåg på kultursidan osv, borstades med lätt hand bort från kavajkragen. I en gammal bärnnpunktsartikel i Svenskan åberopade han Linnélärjungen Forsskål, som fått en brännässleväxt uppkallad efter sig:

Prästsonen Forsskål - född i Helsingfors, skolad i Uppsala - var inte bara filosof och forskare, han var också en av pressfrihetens pionjärer.
Och så blir han ihågkommen med en oansenlig, obehaglig växt från ett släkte känt för att trivas och frodas i närheten av dynghögar och skithus.
/---/
Naturforskaren Linné visste väl om någon att också till synes motbjudande växter - liksom fjompiga och flärdfulla, liksom för övrigt också dynghögar - spelar en roll för helheten.
"Är verkligen det största problemet med svensk offentlighet i dag att det skrivs för mycket som är vulgärt och påträngande?" frågade tre av Svenska Dagbladets redaktörer på denna sida den 3 maj.
Jag känner mig rätt säker på att Peter Forsskål skulle ha svarat nej. Jag känner mig rätt säker på att han skulle ha sympatiserat med de tre redaktörernas oro över den smygande tvåfrontsoffensiv mot bullret och stöket och smaklösheten som nu iscensätts av å ena sidan sekretessugna makthavare, å andra sidan renhetslängtande moralister, krafter som legitimerar varandra och ibland går upp i varandra /.../


Jojo. Intressant, mycket intressangt, på min ära. Att jämföra detta med den de höga hästarnas ryttare som herr Svensson blivit idag.

Anyhow. Det vittra sällskapet fortsätter efter Myggor och tigrar med att beta av Lars Vilks och den svenska deckarvågen. Sen är det slut. Inte med ett ord tas situationen på film- och biograffronten upp. Trots att vi haft ett minst sagt turbulent år i Malmö med Triangelfilms konkurs och Spegelns, med Cinematekets, tillfälliga stängning. Det är uselt, riktigt uselt att en panel som ska yttra sig om kulturåret inte alls bryr sig om filmens område. Och förmodligen inte heller skäms för det. För bio, det är väl något vulgärt det. Något som inte ska låtsas som att det är nånting. Ingen riktig kultur. År 2008 liksom år 1908.

2 kommentarer:

Ia sa...

"Vad känner ni inför platt-TV:n?" Här ska det inte tyckas, här ska det kännas. Vi känner att det är vulgärt (att de inte hittade på något roligare). Stackars Sigrid, det var dumt sagt. Möjligen kan man känna ett visst omvänt förakt - ett förakt för de som föraktar det vulgära.

Charlotte sa...

Stackars Sigrid ja, ibland är hon ju så klok...