Ännu en dröm krossad

Främlingslegionen. Smaka på ordet. Visst är det romantiskt? En legion av främlingar... patrullerande under ökensol i beduinliknande uniformsklädsel. En legion av fördömda, förlorade, en armé av människor som flytt undan världen, en öknens Bermudatriangel av förtvivlan... Ungefär så föreställde jag mig Främlingslegionen under min förpubertala tid. Nog förstod jag väl att jag som flicka/kvinna var utestängd från det där, men man kan ju alltid fantisera. Jag tänkte mig, tror jag, aldrig att Främlingslegionen deltog i några strider, i min fantasi gick de liksom bara runt där i öknen och bar på hemligheter. En slags meningslös men sublim tillvaro. Några tog sig brutna till själ och kropp tillbaka till världen, då var de för evigt märkta... främlingslegionärer, för evigt främmande.
Verkligheten har tyvärr nästan ingenting med den här föreställningsvärlden att göra, verkligheten är som vanligt mycket tråkigare, eller snarare i det här fallet mycket brutalare och framför allt inte ett jävla dugg romantisk. För det första håller de inte alls till i öknen längre (om de nu någonsin faktiskt gjort det). För det andra är ju Främlingslegionen ett elitförband som bland annat kan tjäna som förberedelse till en strålande karriär i den smutsiga privatarmén Blackwater. Det enda som litegrann stämmer med min gamla fantasi är att det faktiskt tycks ha varit och i viss mån fortfarande är en plats som vissa, närmare bestämt brottslingar i första hand, flyr undan världen till. På Wikipedia läser jag bland annat att före detta medlemmar i Waffen-SS under efterkrigstiden sökte sig till Främlingslegionen, att man (naturligtvis) regelbundet aktivt deltar i krig och även ägnar sig åt tortyr (nej, jag vet förstås inte om man fortfarande ägnar sig åt tortyr, men jag tvivlar faktiskt på att det finns några krigförande enheter som inte alls skulle göra det). Det är inte romantiskt - det är bara vidrigt.
Endast två av tio sökande antas av Legionen, läser jag i Göteborgsposten, där man intervjuat en kvinna, Elisabet Nord, som spelat in flera dokumentärfilmer om den. Och de som antas "är knappast några individualister". Det ska vara människor som låter sig formas. Tre av Elisabet Nords filmer ska visas på svensk tv under året. Jag tror inte jag kommer att se dem.