fredag, januari 25, 2008

Välmenande chauvinism

"Du är en, och det finns tusentals där ute som inte får komma till tals här!" Så sade ETC-redaktören Andreas Gustavsson till Isabella Lund i tv-programmet Debatt i förrgår. I eftersnacket efter själva sändningen återkommer han till detta, han ifrågasatte att Isabella gör sig till talesperson för sexsäljare på det sätt hon gör (delvis, skulle jag vilja tillägga, av egen maskin men delvis också genom medielogiken som ligger utanför hennes kontroll och som bygger på att komplexa frågor reduceras till enkla berättelser med ett fåtal huvudpersoner). Men det ironiska med Andreas retorik är att den slår tillbaka mot honom själv - indirekt gör han sig själv till talesperson för dessa de maktlösa tusenden som han vill befria. Genom att söka reducera Isabellas åsikter och erfarenheter till något väldigt partikulärt och samtidigt hänvisa till en stor, tyst, majoritet (som han alltså ifrågasätter att hon skulle vara representativ för) gör han sig skyldig till en välmenande chauvinism, en oerhörd arrogans - för han saknar ju helt den personliga förankringen i den miljö han har så tvärsäkra åsikter om. "Det enda sättet som de sociala myndigheterna kan visa respekt för de prostituerade kvinnorna på, det är genom att förmå dem att lämna prostitutionen", säger han under eftersnacket (kanske inte ordagrant, men sådan är hans åsikt). Till hans försvar ska sägas att han är medveten om att han moraliserar, även om hans moralism inte handlar om "god" respektive "dålig" sexualitet utan om maktförhållanden. Men det förhindrar inte att han själv sätter sig över de kvinnor (för det är alltid kvinnornas prostitution som anses riktigt problematisk) han vill värna om. Han har intervjuat tyska prostituerade kvinnor, berättar han i sändningen. Visst, först verkade de må bra, vara fria och självständiga. Men vid fjärde eller femte samtalet hände det något. Fernissan föll av. Om man skrapar lite på ytan så... Ja det är så det brukar vara. Det är nästan alltid "skrapandet på ytan" som gäller i umgänget med prostituerade, man måste få dem att tappa masken. Med vilken rätt, undrar jag, med vilken rätt ska man närma sig just prostituerade - eller sexarbetare, som ju är ett bättre ord - med sikte på att blottlägga deras smärtpunkter. Indirekt säger Andreas också att den som säljer sex inte kan ha respekt för sig själv så länge hon är kvar i verksamheten. Bara samhällets frälsning kan åstadkomma respekten. Och Andreas tolkning av den sexsäljande kvinnans belägenhet är mer sann än den hon själv gör (innan han har "skrapat på ytan" alltså). Hon är inte tillförlitlig. Likadant säger kristdemokraten Désirée Pethrus på Brännpunkt idag: "Att köpa en annan människas kropp, oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte, kan aldrig vara acceptabelt i dagens Sverige." Oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte... hör ni det underliggande budskapet? "Tro dem inte på deras ord", viskar det.
Visst hade det varit bättre om Isabella hade kunnat uttala sig (under eget namn, utan maskering) i egenskap av vald representant för Sveriges sexarbetare, med ett tydligt mandat att tala för "de tusenden" även om hon naturligtvis inte heller då skulle kunna tala för varje enskild. Men om det ska kunna bli verklighet krävs att sexarbetare kan organisera sig på samma sätt som alla andra arbetare. Och för det krävs en annan lagstiftning - för det där med att den svenska sexköpslagen bara skulle slå mot den ena parten, torsken, är inget annat än en avancerad form av självbedrägeri. Verksamheten kräver liksom två parter. Om den ena parten är kriminaliserad, då innebär det att hela verksamheten, alltså även den andra parten, befinner sig under attack.
Till sist, jo, det är inte svårt att bli upprörd av det som Andreas i programmet och under eftersnacket berättar om tyska torskar och bordellägare. Nej, vare sig horstigma eller manschauvinism försvinner automagiskt med en avkriminalisering. Men de försvinner inte heller med kriminaliseringen. Och det Andreas själv uttrycker är också en form av chauvinism, en välviljans chauvinism som är mer försåtlig men som också den kan vara kränkande.
------------
Samma syndrom, att någon med goda intentioner på ett chauvinistiskt sätt uttalar sig för någon annan, kan man finna i den senaste fövecklingen av Mana-affären. Förutsatt att anklagelsen om att en av tidskriftens grundare och medverkande skulle vara en fiktiv person är sann, alltså (ord står mot ord, ändå väljer DN rubriken "Managrundare påhittad" till nyheten). Svensson menar att det inte spelar någon roll, att det är normalt att journalister skriver under annat namn och att det följdaktligen inte är något att uppröras över om nu Sharare Irani är ett påhittat namn och chefredaktör Babak Rahimi skulle vara den verklige författaren till alla artiklar som signerats med detta. Men jag tycker Svensson har fått ett och annat om bakfoten. Anledningen till att Irani skulle ha uppfunnits - inte bara som skribent utan också som en av tidningens tre grundare - är enligt avslöjaren Neos källor "att skaffa tidningen legitimitet i vissa frågor, genom att Irani påstås vara kvinna, kurd och feminist. Det gav också tidningen trovärdighet att ha en medarbetare som kunde rapportera direkt från Iran." Det handlar alltså om att Rahimi, om uppgifterna är sanna, skaffat falsk legitimitet, talat i kraft av en identitet och en erfarenhet han helt enkelt inte har. Dessutom, vilket Svensson inte bryr sig om att kommentera:

Vid ett tillfälle har dock Sharare Irani skrivit i Mana tillsammans med en annan kvinnlig skribent. När Neo når skribenten berättar hon att hon själv upptäckte sitt namn under artikeln ”när jag googlade mitt eget namn en fredagkväll”. Hon säger sig ha blivit väldigt förvånad, eftersom hon inte skrivit artikeln eller haft med den att göra. Däremot hade hon under en tid på 90-talet ett förhållande med Babak Rahimi.
Den kvinnliga skribenten vill inte kommentera uppgifterna om Sharare Irani, eftersom hon ”lämnat det där bakom sig och vill att det ska förbli så”. Samtidigt säger hon att hon ”väntat länge på att någon journalist skulle ringa och fråga om det här”.


Att skriva under pseudonym är en sak. Att felaktigt utge sig för att vara en person med visst kön och viss erfarenhet - en person som visar sig fiktiv - är en annan. Att skriva artiklar i en annan, existerande persons namn ytterligare en, och det är både moraliskt förkastligt och olagligt.
Kulturrådet fattade beslut om att Mana skulle få fortsatt bidrag, det var riktigt gjort. Men det hindrar inte att den här nya uppgiften, om den är sann, är graverande för tidningens anseende och trovärdighet - för att inte tala om Babak Rahimis personliga cred.

8 kommentarer:

Isabella Lund sa...

Tack för en bra analys av debatten Charlotte. Jag tror och hoppas jag satte igång lite nya tankar hos Andreas, vi kan väl alltid hoppas det. Jag fick känslan av att han i alla fall lyssnade på vad jag sa.

Charlotte sa...

Tack & det gjorde du säkert. Tyckte han gav ett rätt sympatiskt intryck i eftersnacket, han verkade lyssna trots att han samtidigt hade så starka åsikter om saken.

krigstid sa...

Vad tycker du om Josefin Brinks kommentarer? Såg reprisen av debatten idag och funderar på hur du förhåller dig till frågan om att man ständigt diskuterar sexsäljare och inte sexköpare samt Brinks påpekande om att kriminaliseringen av sexköp sygtade till att skifta perspektiv på "skuldfrågan" i prostitutionsdebatten.

Pesonligen tycker jag att det här är ett strålande exempel på när liberalismens grundläggande ideologiska koordinater blir en fälla och vi hamnar i metafysiska diskussioner om "det fria valet" istället för att konfrontera de omständigheter som omger friheten. Men så är ju jag knappast liberal heller.

Per Hagwall sa...

Varför skulle liberalismen ha speciella problem med köparna? Den liberala inställningen är att den enda rättigheten som finns i sammanhanget är att få sälja, när man vill och till vem man vill.
Att få köpa är ingen rättighet - däremot strider sexköpslagen mot säljarnas grundläggande rättighet att, om de vill, få sälja till den som vill köpa.

Charlotte sa...

Jag ser mig själv som vänsterliberal, och det innebär att jag är väl medveten om de begränsningar som omgärdar VAR människas valmöjligheter i samhället, inte bara sexsäljarens. Du bör betänka, "krigstid", att av alla de olika skäl för att sälja sex som finns så handlar en del om en ovilja att försöka anpassa sig till det gråa och trista livet som ex affärskassörska. Vill man verkligen rå på det som gör människor ofria så varför inte gå direkt på det monetära systemet? Kriminaliseringen, som alltså inte bara drabbar torsken utan också sexsäljaren, kanske bara gör livet ännu svårare för människor som redan har det svårt och trångt? Att kunna få större valmöjligheter trots allt tror jag bättre åstadkoms genom en "empowerment"-process, där sexsäljare alltså integreras och samhället och ges rättigheter som alla andra.
Vad gäller detta med den "omvända skuldbördan", som vi ju infört här i Sverige, ja jag tycker alltså det vore bättre att ta bort skuldbegreppet helt. Jag ifrågasätter att det skulle utgöra ett övergrepp i sig att köpa sex. De som har en chauvinistisk och nedvärderande attityd kanske sexsäljaren lättare kan hävda sig mot (Isabella skulle förstås förmodligen säga att hon kan det redan idag) om hon har samhällets uppbackning bakom sig, om hon alltså fullt ut respekteras som en medborgare med samma värde och rätt till respekt som alla andra - även i egenskap av sexarbetare.

krigstid sa...

charlotte: "Vill man verkligen rå på det som gör människor ofria så varför inte gå direkt på det monetära systemet?"

Ja, det är faktiskt något åt det hållet jag är ute efter. Däremot så ser jag inget i det som motsäger en utökad acceptans för kommersialiserandet av (och kapitaliserandet på) sexualiteten. Genom att uteslutande tala om individuella val tar man steget bort från att analysera de system (ekonomiska, sexuella, sociala) som dessa val görs inom och i relation till. ETC-redaktören var inne på det här i debatten, men gick vilse och blandade samman de ekonomiska realiteterna bakom bordellbranschen och enskilda bordellers sammansättning av utbud. Jag är skeptisk till liberalisering av lagen mot köp av sexuella tjänster av samma anledning som jag är för en restriktiv narkotikalagstiftning. För enskilda sexarbetare såväl som sexköpare kan det vara rationellt och säkert också njutbart att röra sig i branschen (precis som för brukare och säljare av droger). Riskerna för samhället, i form av utvecklandet av gråzoner kring de vita zoner man skapar, är för stort för att det ska vara ett lyckat alternativ. Men visst, sprututbytesprogram och bra möjligheter till avgiftning för narkomaner måste ju självklart vara ett komplement till en hård politik som även drabbar människor som inte är beroende av sina partydroger.

Sedan har jag inte grävt tillräckligt djupt i din blogg för att kolla om du redan svarat på om du tycker att "sexarbete" ska betraktas som vilket yrkeskategori som helst och därmed kunna finnas på platsbanken på Arbetsförmedlingen vid sidan av kassörska, undersköterska eller pizzabagare. Om inte - är det inte moraliserande att urskilja den kategorin från andra?

per: Jag menar inte att liberalismen har särskilda problem med köparna. Däremot är det ett grundläggande problem för liberalismen att förklara fenomenet med köp av sexuella tjänster öht eftersom det betraktar sexuella relationer av den typen som en transaktion mellan två individer, inte som delar av ett sexuellt och ekonomiskt system. Därför återvänder man hela tiden till en metafysisk diskussion om individers fria vilja. Visst, det kan säkert finnas individer som inte "lider" av sitt yrkesutövande. Men jag är inte så intresserad av individers föreställda fria val. Jag är intresserad av samhällets sammansättning och hur detta återverkar på produktionen av individer.

Charlotte sa...

Visst, man kan vara emot både det monetära systemet och prostitution på en och samma gång. Men vad jag ifrågasätter är att just sexarbete ska utpekas som en syssla nästan ingen rimligen kan välja, om det finns ett val. Utöver det så tycker jag det finns något dubbelbestraffande i att kriminalisera sexköp utifrån argumentet att "det är bara det mest utsatta som tvingas syssla med det". Att sälja sex är en av de få saker man kan göra i det här samhället för att snabbt få pengar, en av få verksamheter (den enda?) där det inte finns några "instegströsklar". De som nu väljer att sälja sex, vad skulle de göra istället?? Visst, jag vill också ha ett annat samhälle & jag kämpar gärna för ex medborgarlön eller varför inte rentav ett avskaffande av pengar. Men under tiden då? Man måste, menar jag, vara mer intresserad av faktiska individer och deras möjligheter att leva drägliga liv än av "systemränkande". En kamp som ständigt offrar folk på vägen är dömd att sluta på samma sätt som revolutioner brukar (barnen blir uppätna).
Jag förstår din jämförelse med droger även om jag tvivlar på att den håller fullt ut. Det är nämligen inte skadligt att ha sex på samma sätt som en drog kan vara skadlig för hjärnan. Jag är inte för att det ska vara legalt att sälja hasch, t ex, även om jag förstår dem som argumenterar för det. Men lagstiftningen kunde kanske ändå vara mjukare än vad den är idag. Du är rädd för gråzonerna, säger du. Men är det inte generellt sett bättre med grå än svarta zoner, där folk går helt förlorade?
Vad gäller din fråga om platsbanker osv, visst, jag kan inte inse varför inte sexarbete skulle kunna annonseras ut på samma sätt som annat arbete, förutsatt att arbetsvillkoren är godtagbara vad gäller lön, arbetsmiljö etc. Men man kan inte begära att arbetslösa som inte vill det ska tvingas söka dessa jobb för att få behålla sin ersättning - inte för att jag tror att det måste vara skadligt att jobba med sex utan för att attityderna till det nu är som de är - och det ÄR ju också en intim form av verksamhet som inte skulle passa alla. Men det finns många jobb som inte passar alla, och som inte alla arbetslösa måste söka. Det argumentet används ibland som skrämselpropaganda i debatten ("Ska jag som arbetslös tvingas ta ett jobb som prostituerad???") men det finns ingen som helst anledningen till att en avkriminalisering skulle innebära något sådant, det är inte heller så i de länder där man har valt att avkriminalisera eller legalisera.

C. L. K. Aqurette sa...

Krigstid:
Du skriver att du inte är "intresserad av individers föreställda fria val". Vad om inte individen själv ska bestämma över en människas kropp? Är det så att somliga individer (de med politisk makt) alltid vet bättre vad andra individer behöver? Eller tänker du dig kanske att viljan hos en högre makt ska avgöra?