Modersupproret som feministisk nödvändighet och begränsning

Med feminismen är det närmast så att den tycks födas och dö med varje ny generation. Ett evigt kretslopp som saknar framåtskridande.
Nej, så är det förstås inte. Vi fortsätter ständigt att skörda frukterna av det som tidigare generationers feminister planterat. Och det finns väl ingen anledning att anta att dagens feminister inte skulle göra några avtryck så som tidigare generationer gjort. Men kommunikationen mellan samtidigt levande generationer är dålig. Och i det medierade landskapet är det de unga, de arga, de attraktiva kvinnorna som premieras och ges utrymme. Nya generationer feminister definierar sig med ständigt nya antologier (som bara innefattar de egna generationskamraterna) och utspel medan äldre drar nåt gammalt över sig, går i inre exil eller kämpar med sina individuella karriärer.
Naturligtvis finns det undantag. En rörelse som Fi (som jag själv inte är med i) tycks rymma kvinnor i olika åldrar (och, naturligtvis, en och annan man). Som man kan se på deras webbplats är styrelsen väl sammansatt av personer med varierande generationstillhörighet, och även om nuvarande talespersoner båda är mellan femtio och sextio så har de tidigare också haft yngre företrädare.
Samtidigt valsar en av Feministiskt initiativs förgrundsgestalter runt i media och förklarar sitt tidiga avhopp från rörelsen med yngre feministers förakt för henne som äldre. "De tycker vi är äckliga", förklarar hon för Annika Lantz i P1. I SVT-programmet Mötet talar hon om ett modersuppror som hon anser sig ha kommit i skottgluggen för. Och i tidningen Fokus är det ingen ände på anklagelserna mot yngre feminister och kvinnor:

I debatten hävdas att det finns ett utbrett mansförtryck i Sverige i dag. Vad tycker du om det?
– Det kan finnas ett korn av sanning i att det finns ett slags rättfärdighet bland unga kvinnor i dag, ett kontrollbehov som exempelvis hindrar mödrar från att lämna över sitt gamla kontrollområde »barnen« till sina män utan att lägga sig i. Det handlar nog mer om ointresse för män än om mansförtryck – och som mor till fyra söner gör det mig lite nervös. Jag tror på kärleksrelationer på lika villkor och inte på att män ska reduceras till en bit i livspusslet. Hela det här konfrontationstänkandet tycker jag är ovärdigt.
Är de här artiklarna ett uttryck för en backlash i jämställdhetsdebatten?
– Ja, det tror jag. Vi har i dag en feminist-debatt på en ideologisk och teoretisk nivå som är besvärlig eftersom den drivs av unga kvinnor som uppfattar kvinnlighet som ett slags slavmärke. De menar att kvinnlighet är en yta, en artificiell konstruktion av normer som påtvingas utifrån. Om det här kan leda vidare till en seriös debatt tycker jag att det är bra, för den fullkomligt abstrakta diskussion som förs i Bang eller på vissa kultursidor är bedrövlig – den har inget med verklighetens kvinnor att göra.
Uppfattar du att dagens unga generation är mer jämställd än tidigare?
– Det är svårt att säga. Jag uppfattar dem som naiva och instängda i sin egen generation. De är ointresserade av tidigare generationers erfarenheter.
Vilka viktiga landvinningar tycker du att feminismen har gjort de senaste tio åren?
– Jag tycker faktiskt inte att feminismen har gjort några framsteg alls på senare år. /.../
/---/
Hur ska jämställdheten kunna gå framåt nu?
– En ny feministisk våg kan bara bygga på den historiska erfarenhet som faktiskt finns. Det finns ett enormt förakt för kvinnlighet i alla läger – från feminister, från media, från mode- och porrindu­strin. Hela bloggkulturen som idealiserar en kvinnotyp som är fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad – rena parodin på en dålig mansmodell. Det handlar inte om att ta för sig och skita i andra, i miljön och global solidaritet. Jag är riktig gammal socialfeminist.

Det här är ju rena demoniseringen av den yngre generationen, delvis väldigt välbekant ("fräck i mun"), delvis bara egendomlig (skulle äldre generationer kvinnor varit mer benägna att "lämna över sitt gamla kontrollområde 'barnen' till sina män utan att lägga sig i"?). I Mötet talar Witt-Brattström med medfeminsten Susanna Alakoski om hur hon sett sig själv som en bärare av traditionen när hon gick in i Fi-projektet, och hur hon fick erfara att hennes historiska tillbakablickar på Grupp 8 istället för att tacksamt mottas av de yngre medlemmarna ansågs besvärliga, tjatiga, påträngande. "Alltså varje gång jag öppnade munnen till slut så blev det så, att så fick jag höra att jag tog för stor plats eller pratade för högt." Ja, men det kanske du gjorde, kan jag inte låta bli att tänka. För jag menar, Ebba W-B var/är inte precis den enda kvinnan i Fi som är gammal nog att ha upplevt Grupp 8-perioden. Vad tycker de andra, hur tycker de att kommunikationen över generationsgränserna går? undrar jag. För det är, trots allt, sant det hon säger - att feminismen ständigt måste bära med sig sin historiska medvetenhet. Annars är den dömd att ständigt börja om och börja om igen på nytt. Och att det måste finnas en beredskap till dialog (något Ebba W-B i rättvisans namn ska sägas åtminstone själv anser att hon, till skillnad från sina yngre kontrahenter, varit beredd till i Fi), och till att man lyssnar på varandra som människor - det är mycket viktigare än att vara nere med det senaste av korrekta teorier.
Men att det sker ett modersuppror med jämna mellanrum är kanske också en nödvändighet - både för de yngre kvinnornas personliga utvecklingsmöjligheter och för det feministiska tankegodsets framåtskridande? Vad som behövs är kanske en större inomfeministiskt utrymme, eller en särskild arena för generationsöverskridande dialoger och konfrontationer. Vem startar organisationen, seminarieserien, sommarlägret e dyl som är särskilt ägnat för detta? (Eller finns det redan sådana arenor - är det bara jag som är lite utanför och okunnig?)
---------------
Agenda 2010+ växer! Det är ett nätverk av bloggar som är intresserade av en bred feministisk och vänsterorienterad rörelse, en rörelse som kännetecknas av dialog och beredskap till samarbete över partigränser. Du kanske vill vara med du också?
Annars kan du förstås nöja dig med att läsa det som står till buds där. Exempelvis Claes Krantz postning om behovet av en statlig arbetsmarknadspolitik. Eller Björns om Jan Björklunds hårda ribba. Eller varför inte Anders om brottslighet och vänsterextremism.