lördag, december 29, 2007

Vittnen

Mycket intressant understreckare i Svenskan igår tar sig an en ny bok om nittonhundratalets vittnesskildringar. Minneslitteratur och ögonvittnesskildringar av förra århundradets mänskliga haverier -- förintelselägren, Gulag, Hiroshima, röda khmerernas Kambodja... Texten inleds med följande citat, återgivet i poeten och översättaren Pierre Mouchards oöversatta Qui si je criais…? Œuvres-témoignages dans les tourmentes du XXe siècle (Vem, om jag ropade…? Vittneslitteratur i 1900-talets oroligheter, Laurence Teper, 507 s): "Här förändras alla värden. Varje mänskligt begrepp, som fortfarande skrivs och uttalas som vanligt och har kvar sin vanliga uppsättning bokstäver och ljud, innehåller här något annat, som ingen där hemma på fastlandet har behov av att namnge: här gäller andra mått, här gäller andra seder, och varje ord har en annan betydelse.”
Citatet är taget ur ryske Varlam Sjalamovs skildring av arbetslägret Kolyma, dit han tvångskommenderats under Stalintiden. Men det skulle, slår det mig, nästan ordagrant kunna vara taget ur en ögonvittnesskildring av Auschwitz eller något annat av nazismens dödsläger. Just denna upplevelse av att ha anlänt till alltings antipod, där inget av det man fram tills dess lärt sig om världen längre gäller är ett tämligen genomgående motiv i förintelselitteraturen. Jeana Jarlsbo skriver om Mouchards bok:

Oavsett vilken traumatisk erfarenhet olika vittneslitterära verk refererar till kan de ibland genomkorsas av en och samma bild. ”En grav i skyn”, ”en grav i luften”, ”en grav av luft”, ”en grav i molnen” – denna bild återfinns både i Mandelstams ”Rader om en okänd soldat”, Celans ”Dödsfuga” och Kertész ”Kaddish för ett ofött barn” (eller Nelly Sachs ”Gravskrifter skrivna i luften”).
Mouchard uppmärksammar att en del av såväl nazismens som kommunismens våld hade till syfte att systematiskt bryta ner miljoner människors existens och tillintetgöra offrens mänskliga värdighet, genom att fastnagla dem i ett förnedrande, hotfullt ”här och nu”. Vittneslitteratur ska följaktligen betraktas inte bara som ett sätt att överföra information om massdeporteringarna, koncentrationslägren eller Förintelsen, utan också som en form av ”motstånd mot förödelsen”: genom litterära vittnesbörd rekonstrueras, om än i skör eller riskabel form, livets och ordets dimensioner.


Detta ska, antar jag, inte i första hand tolkas som att "Hitler och Stalin var samma skrot och korn", att kommunismen är närbesläktad med nazismen osv (och minns att även Hiroshima är en av de erfarenheter som blottläggs). Kanske snarare som att vittneslitteraturen, trots att den först och främst ska tas för vad den är -- d v s vittnesmål om tillstånd som aldrig borde erfarits och gärningar som aldrig borde utförts, också kan säga något mer allmängiltigt om vad vi anser vara mänsklig identitet och hur denna kan negeras.
Jag har lagt märke till att ett genomgående motiv i de vittnesskildringar jag tagit del av är den framträdande plats som exkrementerna intar. Det har då handlat om skildringar av förintelsen. Anus mundi, världens rövhål, är ett av de namn som givits Auschwitz. Det är även titeln på en av böckerna om tillvaron där (författare: Wieslar Kielar). Och skiten, både i form av avföring och annan skit, flödar i den samling med Auschwitzdikter som jag köpte i en av lägermuseets bokhandlar under mitt besök för några år sedan. Det är inte att undra på. Möjligheten att sköta något liknande en med våra mått mätt normal hygien var i princip icke-existerande för Auschwitz fångar, och för många inleddes dekonstrueringen av den mänskliga värdigheten redan under tågresan dit, instängd i en överfull boskapsvagn med i bästa fall en hink att skita i. Skithinkarna flödade sedan över under nätterna i lägerbarackerna, då diarréer ingick tillsammans med ohyra, fläcktyfus och de andra epidemiska hemsökelserna av fångens kropp. Ofta är förintelseskildringarna intensivt fysiska snarare än esoteriskt dunkla:

Nästan varje fånge led av kronisk diarré – och ingen fick lämna ledet under appellen. Där stod man, med de mest fruktansvärda magkramper, och – javisst, skiten rann längs benen. Vi hade löss, vi var alltid törstiga men hade aldrig tillräckligt att dricka. Våra kroppar var översållade med skabb och öppna sår eftersom vi inte fick några vitaminer. /---/ [M]an var täckt av fekalier, man stank, man äcklades av sig själv och de andra, aldrig kunde man göra sig riktigt ren. Man såg inte längre de högar med lik som tornade upp sig framför barackerna var morgon, lik efter människor som kreperat under natten som hundar. Detta var koncentrationslägrens vardag /.../

Så sade Auschwitz-överlevaren, skribenten och TV-medarbetaren Renate Lasker-Harprecht under ett av de studiosamtal som sändes i anslutning till visandet av serien Holocaust på västtysk TV 1979. (Återgivet i textsamlingen Im Kreuzfeuer: Der Fernsehfilm ‚Holocaust’. Eine Nation ist betroffen, min översättning.)
Men det finns förstås också en annan dimension av fekaliemotivet, och det är att människor i sig själva förvandlades till skit, till avfall, i den nazistiska förintelseekonomin. Som en slags omvända alkemister sög nationalsocialismen ut allt de såg som värde ur ett värdefullt material för att söka göra om det till värdelöst avfall, dödsfabrikernas slutprodukt.
Innan Auschwitz förvandlades till ett regelrätt förintelseläger, under dess första år då fångarna främst bestod av polacker som var eller kunde förväntas vara motståndare till den tyska ockupationsmakten, togs det fotografier av fångarna som på ett vanligt fängelse. Bilderna finns nu utställda i ett av lägermuseets lokaler. Jag erfor som besökare vid betraktandet av de här fotografierna en viss lättnad i min vanmäktiga ilska och sorg. Eftersom flera av de avfotograferade gör motstånd genom sina trotsiga blickar mot plågoandarna. Eftersom deras motstånd och de själva hålls fast, bevaras, genom bilderna. På samma sätt uttrycker vittnesmålen, de överlevandes berättelser och allt annat som vittnar om deras och de andra offrens existens och öde, ett motstånd bara genom att finnas till. Eftersom de vägrade förvandlas till intet, eftersom de aldrig egentligen blev till värdelöst skit, inte heller de som klev in i gaskamrarna.
En stereotypisk bild av den nationalsocialistiske förövaren är den av skrivbordsmördaren, med Eichmann och Höss som emblematiska förebilder. Men i skildringar av lägertillvaron är den nakna brutaliteten och den kalla blicken sällan helt frånvarande. Det krävs, och detta är viktigt att minnas, också ett öga som ser något annat än skit för att de överlevandes och de dödas vittnesmål ska kunna nå fram.

Inga kommentarer: