söndag, december 02, 2007

Mina politiska favvofilmer

Inspirerad av FLM, min egen föregående postning och min tvångsneurotiska läggning måste jag göra en lista på mina tio favoritpolitrukiska filmer, så som de just nu kommer för mig (och jag har naturligtvis tillfälligt glömt en del viktiga filmer, så är det ju jämt när man gör listor).

1. Den heliga oskulden (Mario Camus, Spanien 1984) Okunnig om spansk politik som jag var (och ärligt talat fortfarande är i hög grad) när jag som ung först såg den här filmen i svensk public service-tv (de allra flesta filmer jag verkligen tagit intryck av har jag lärt känna genom svensk public service-tv, faktiskt) begrep jag inte hur mycket den här filmen handlar om francoismen, utan såg den mer som en "ren" historia om klassförtryck. Vilket den också är.

2. Garage Olimpo (Marco Bechis, Argentina 1999) En film jag aldrig vill se om. Den är helt enkelt så fruktansvärt otäck. Den nakna terrorn och dess kompanjon, det egennyttiga utsugandet av motståndarens/offrets hela livssfär, kan knappast skildras tydligare och mer övertygande. Filmen om den argentinska militärdiktaturen visar dessutom fram offrets framtvingade tragiska beroende av sin plågoande.

3. Family Life (Ken Loach, England 1971) Som en anti-auktoritär psykiatrisk fallstudie influerad av R. D. Laing och Polanskis Repulsion. Hippieerans generationskonflikter må vara klichéartat gestaltade och bilden av den goda motarbetade psykiatern vs det onda etablissemanget må vara naiv, men filmens plädering för individens egenmakt och omgivningens tolerans hellre än paternalism och normopati går hem i allra högsta grad.

4. Time Out (Laurent Cantet, Frankrike 2001) Utifrån den otroliga sanna berättelsen om bedragaren Jean-Claude Romand har Cantet vävt ihop ett mästerverk med arbetslivets, det kapitalistiska systemets och den patriarkala familjens villkor som centrala motiv.

5. Little Dorrit (Christine Edzard, England 1988) "It's noboby's fault", mässar en entonig röst i the debtor's prison, "gäldstugan", där filmens lilla Dorrit växer upp. Som andra Dickensadaptörer men ovanligt skarpt sätter Edzard kapitalismens och den industriella revolutionens baksidor, eller själva essenser beroende på hur man ser det, i fokus.

6. Rosetta (Jean-Pierre & Luc Dardenne, Belgien 1999) Hon vill bara precis ha ett vanligt jobb för att kunna leva ett vanligt liv, men för vissa är detta en önskan som kräver knivskarp koncentration och umbäranden dygnet runt. Rosetta hade enligt Wikipedia en realpolitisk inverkan i Belgien, där med filmens hjälp en lag infördes som förbjuder arbetsgivare att betala löner som understiger överenskommen minimilön till tonåringar.

7. Skammen (Ingmar Bergman, Sverige 1968) Bergman blev ju utskälld av 68-generationen för att han inte tog politisk ställning, och hela tiden rörde sig i ett odefinierat tidlöst landskap snarare än en konkret historisk situation. Men, som en vän till mig uttryckte saken, såhär fyrtio år senare kan man lugnt konstatera att den tidlösa konsten vinner med knock out vs den politiska pamfletten. Filmen ter sig helt aktuell idag, med dess gestaltningar av medlöperi, mänskliga tillkortakommanden under press och, framför allt, framtvingad flykt.

8. Löjets skimmer (Patrice Leconte, Frankrike 1996) Etiken vinner över espriten.

9. Ceremonin (Claude Chabrol, Frankrike 1995) Han får verkligen till det ibland, Chabrol, och här lyckas han med en spännande studie över det franska klassamhället där vi får se underbara Isabelle Huppert som besvärlig postkassörska.

10. Blodets tron (Akira Kurosawa, Japan 1957) Kurosawas take på Shakespeares Macbeth. Blod och makt, makt och blod. Och den mest skräckinjagande lady Macbeth någonsin.

Min politiska läggning? Tja, nån slags allmänt frihetlig vänster om det inte skulle ha framgått redan. Men det har det förstås.
Vilka är era politrukiska favoritfilmer? Och framför allt, vilka feministiska filmklassiker har jag nu missat egentligen?

7 kommentarer:

Blogge Bloggelito sa...

Feministiska?

Jeanne d’Arc
卧虎藏龙 (Crouching tiger, hidden dragon)
Natural born killers

Charlotte sa...

JA Crouching Tiger är helt klart en feministisk klassiker jag glömde bort! Jeanne D'arc däremot, nja, Dreyers film är fin men det är nog för mycket martyrskap över det hela för min smak. Och Natural Born Killers, nae...ska det vara kvinnor med skjutvapen som har mycket sex väljer jag hellre Baise-moi.

Hynek Pallas sa...

Inte mycket att tillägga till en utmärkt lista. Men jag skall fundera lite.

Jag ville dock tacka för din artikel i FLM. Den är verkligen skitbra. Är allmänt intresserad av hur film förhåller sig till det historiska minnet. Sitter för tillfället och skriver på en artikel om hur film från olika länder på Balkan (i ett brett perspektiv: främst rumänien, men också albanien, bulagarien och ex-jugoslavien) förhåller sig till det politiska förflutna - och varför det i så hög grad sker intressanta uppgörelser i filmer därifrån men inte i filmer från andra postkommunistiska länder som Tjeckien. Din artikel var inspirerande.

Hynek Pallas sa...

Jo -
Den tjeckoslovakiska filmen Örat (Ucho) är den bästa film jag sett om paranoian i en socialistisk stat. Skriver om den här
http://hynek-pallas.blogspot.com/2007/05/den-okritiska-tjeckisk-filmen-efter.html

Och Slaget om Alger skulle nog komma med på min lista.

Charlotte sa...

Oh, tack för det Hynek. Va glad jag blir!
Och Örat, ja just det, jag minns faktiskt din bloggpost om den alldeles utmärkt när jag tänker efter. Ja, det är en fin film. Längesen jag såg den dock. Nånstans har jag den på ett videoband -- dags att leta upp den & se om den...

emptyflow sa...

Hej

Tack för en fin lista. Jag har inte sett alla filmerna, men de ser lovande ut. Rosetta har jag sett och den tyckte jag var en viktig och fin film.

En politisk film jag gillade är Michael Winterbottoms Out of this world. Filmens tema är människosmuggling. Ressources humaines av Laurent Cantet är en bra film om arbete, fackföreningar och "business-ifiering".

Charlotte sa...

Hej själv!
Winterbottoms film heter In this world, jag borde haft med den på listan. :-)
Cantet är alltid bra. Men bäst av hans filmer är Time Out tycker jag, den är subtilare och lyckas därför säga mer.