fredag, december 07, 2007

Fotgängare!

Jag kommer hela tiden tillbaka till Heimat, en tv-serie jag är totalt kluven inför. Den är så vacker, den lockar skickligt fram känslor av längtan efter en stabil hemhörighet, efter kontinuitet och ett liv i samklang med det organiska växandet som kontrast mot det individualistiska konsumtionssamhället. Men den är å andra sidan så krass i sitt "objektiva" återgivande av sina huvudpersoners likgiltighet och dubbelmoral inför förintelsen av judar och romer under tredje riket. På ett sätt är detta genialiskt -- det försätter åskådaren i samma situation som om hon i trevnaden inom en krets människor hon är väl förtrogen med, står på intim fot med, plötsligt erfar hur samtalet på ett självklart sätt glider in exempelvis på möjligheten att ta över grannens lägenhet eftersom "judarna inte har det så bra här just nu", och tvingas till ett eget ställningstagande eftersom ingen annan agerar som moralisk ledstjärna. Men på några ställen övergår den ofullständiga bilden av Tyskland under hitlertiden till att bli direkt förljugen -- som när "halvjuden" Otto, den enda rollfigur som kommer i närheten av att utgöra ett direkt eller synligt judiskt inslag i serien, år 1944 talar om att han ska försöka få tillbaka sitt gamla jobb inom organisationen Todt för "nu är det ingen som bryr sig om ifall man har den rätta näsan eller inte". På sätt och vis blir det en bekväm lösning att Otto strax därpå dör i sitt arbete med att desarmera blindgångare (bomber som inte detonerat), en tjänst han anmält sig som frivillig till.
Och det är med viss lättnad man sedan ser de avsnitt som utspelar sig under tiden efter andra världskriget. En lättnad man (jag) samtidigt skäms för.
En lustig detalj i dessa efterkrigsavsnitt är hur ordet Fussgänger, fotgängare, används synonymt med loser, och kan fungera som skällsord. "Fotgängare!" skriker mellanbrodern till den äldste då det går rykten om att denne är på obestånd. I avsnittet dessförinnan är det mellanbrodern själv som bittert konstaterar att han förlorat allt och plötsligt kommit att höra till livets fotgängare. Jag antar att det finns en historisk sanning bakom det här eftersom seriens manus bygger på rätt ordentliga efterforskningar i det tidstypiska för de perioder som återges (dessutom är regissören och medmanusförfattaren Reitz gammal nog att själv minnas femtio- och sextiotalets Västtyskland). Det är lätt att tänka sig hur fotgängare kan ha haft en pejorativ klang under Wirtschaftswunder-tiden. Jag kollade runt lite på Google och har inte riktigt fått klarhet i tidsaspekten, men ordet finns i alla fall med i en tysk förteckning över lustiga skällsord där man i och för sig också kan hitta knappast använda skojigheter som Ganztagssonnenbrillenträger ("heldagssolglasögonbärare") eller Beim-Oralsex-Erwischtwerder ("oralsexexhibitionist"). Tyska Wikipedia gav inte heller besked men i gengäld en vacker liten sammanställning av mänsklighetens historia sett genom fotgängeriets glasögon. Ett blogginlägg av för mig okänd tysk bloggare gav dock ytterligare lite inblick i hur väl uppdelningen fotgängare-cyklister-bilister funkar som metafor för de olika samhällsskikten, och hur laddad den är i den tyska kontexten. Bloggaren ifråga låter emellertid cyklisten inta underdogpositionen. Och han (jag tror det är en han) manar till klasskrig mellan cyklister och bilister:

Två parter står mot varandra. Välorganiserade bilister, som i sitt begär efter bensinförbrukning, med statens goda vilja i ryggen och i kommersens namn, rattar mördarmaskiner vilka kräver betydligt fler dödsoffer än drogen heroin. På andra sidan cyklisten, i singular eftersom det mestadels rör sig om individualister. Människan vid ratten hatar människan vid styret. Så måste det vara, eftersom pedaltramparen förkroppsligar allt bensinförbrännaren avskyr. I Tyskland tillkommer dessutom den historiska belastningen, eftersom beteckningen "cyklist" under långa årtionden användes som förolämpning /..../ (min översättning).


Jag för min del tycker det verkar finnas goda skäl att låta cyklister och fotgängare göra gemensam sak mot bilister. I dessa klimatångestens dagar borde väl förresten ord som "bensinförbrännare!" eller "stadsjeepförare!" tjäna bra som skällsord. Eller varför inte rätt och slätt "bilist". Fast med andra konnotationer än det tyska bruket av orden "fotgängare" och "cyklist" i nedsättande syfte. Om dessa ord på tyska kanske signalerar sådant som förlorarskap eller slashaseri torde de ord som förknippas med bilism snarare signalera hänsynslöshet, bufflighet, egoism. Medan de tidigare tyska skällsorden i denna historiska tid borde kunna transformeras till att bli något helgjutet positivt. Såsom i Tyskland så ock i Sverige, och tvärtom.

4 kommentarer:

Thomas Svensson sa...

Jag noterade för några år sedan, när jag promenerade i en huvudstad i öst, kanske var det Budapest, att man var nedvärderad som fotgängare. Det var självklart att bilisten skulle ha företräde. På samma sätt var det när jag reste i Asien för två år sedan. Min omedelbara slutsats är att det i länder där en minoritet har råd att ha bil är självklart att en fotgängare är av lägre rang, medan det hos oss finns en stor grupp av frivilliga välbeställda fotgängare, speciellt i storstäderna. Och vi frivilliga icke-bilister betraktar oss lika självklart att ha gatans företräde.

Jag noterar, för övrigt, att jag som kommentator här(och på andra blogger-bloggar) nu blivit nerklassad då jag saknar googleidentitet. Allt jag får ange som avsändare är ett "nickname"

Charlotte sa...

Jaha, jag trodde blogger hade fixat till det där. Trist.
I övrigt: ja, i en stad som New York är det svårt att tänka sig att fotgängare är lågstatus. Men i övrigt undrar jag om du har rätt, om det är så att fotgängare har lägre status där de bilburna är i minoritet. I Wirtschaftswunder-Tyskland på 50- & 60-talet blev det mer regel än undantag att man hade bil. Det var väl förmodligen ett tecken på att man hängde med i utvecklingen. Tänker också på andra städer i USA, Los Angeles t ex, där det är trasproletariatet som håller till på trottoarerna medan alla andra kör bil.
Det kanske förhåller sig olika på olika platser helt enkelt. Här i Malmö f ö, där vi ändå är en hel del fotgängare, känner jag mig inte särskilt högstatus gentemot bilister som bara precis lämnar företräde när de är så illa tvungna. Och då visar de gärna på olika sätt hur besvärade de är av att tvingas bromsa in...

Thomas Svensson sa...

Nej, min teori är nog inte så välgrundad, det var bara något som slog mig när jag kände mig så osedd i den där östliga staden. Och i USA är det förstås annorlunda, där är det vad jag förstår ingen som frivilligt går på gatan, motionen sköter man väl mer på gym. Men detta är väl kanske mest fördomar, jag har bara varit i Boston en gång och aldrig upplevt New York eller Los Angeles.

Vi kan nog inte hoppas på att bilister med automatik blir mer hänsynsfulla, utan uppfostra dem genom att alltid hävda fotgängares och cyklisters företräde i stadsmiljön.

Charlotte sa...

Jepp, vi måste uppfostra bilisterna! :-)