fredag, december 21, 2007

Solidaritet över könsgränsen

Jag blir rörd när jag läser att "2400 anställda vid Lindøvarvet i Danmark lade på torsdagen ned arbetet och gick hem. Handlingen var en endags sympatistrejk till stöd för en kvinnlig målare på varvet som under en längre tid sextrakasserats av sin närmaste chef /.../ Fackklubbarna vid Lindøvarvet säger sig vara mycket missnöjda på det sätt som företagsledningen försökt lösa sextrakasserierna, bland annat omplacerades kvinnan och inte den manlige chefen." Det är fantastiskt. Sextrakasserier, det är något jag och säkert många med mig associerar med svårigheter för den utsatta att bli trodd, en omgivning som drar öronen åt sig och så vidare...och här går alltså tusentals varvsarbetare, av vilka med all sannolikhet en stor majoritet är män, till och med ut i strejk -- för en enskild kvinnas skull. Vilken markering. Vilken solidaritetsbetygelse. Det är nästan så att ett par tårar börjar smyga sig fram i mina ögonvrår. (Se även bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller angående detta.)
Även Östen Rosvall på Sydis kultursida visar på sitt sätt solidaritet med kvinnovarandet när han propagerar för att nästa chefredaktör på tyska veckotidningen Der Spiegel bör bli en kvinna. "
Det ligger i tiden. Hoppas hon överraskar med handlingskraft, ungefär som när Angela Merkel tog kontroll över det kristdemokratiska patriarkatet CDU", skriver Rosvall. Ja, i det sexistiska Tyskland -- där böcker som propagerar för att kvinnor ska vara hemma vid härden och är skrivna av en kvinna som hyllar nationalsocialismens familjepolitik blir bestsellers -- är det utan tvivel så att en kvinna måste överraska med handlingskraft för att bli accepterad. Det betyder att hon måste närma sig Wonderwomanidealet för att kunna ro i land sin uppgift. Men om hon nu inte skulle överraska, vad händer då? Ligger det i så fall inte längre i tiden med en kvinna nästa gång då? Jag bara undrar.
Nå, det rör på sig i alla fall. Hos Isabella blir jag uppmärksammad på en suverän krönika av Anja Gatu, som handlar om synen på horor och om en viss skiftning i den hackordning som uttrycks av fotbollsmatchernas glåpord från läktarhåll:

Idrotten är en spegel av samhället och läktarnas yttringar är samtidskommentarer, ekon från de diskussioner som förs i samhället. Därför gläder det mig när jag från vännen i Djurgårdsklacken får höra att domaren numera inte bara är en hora utan också kan vara Stureplansprofil.
Jag vet inte hur uppdaterade ni är på Stureplansprofilernas höst men den går i korta drag ut på att två killar dömdes till fyra års fängelse för grov våldtäkt. De är så kallade Stureplansprofiler, alltså personer som syns ofta på krogarna på Stureplan i Stockholm.
Att Stureplansprofil är ett skällsord på läktarna kan vara ett tecken på att fokus börjar flyttas, från att skambelägga offret till att rikta in sig på och sätta förövaren underst i hierarkin.
Intressant i bevakningen av rättegången mot Stureplansprofilerna var att mer mediefokus lades på att kartlägga förövarna än offret. Tidigare har den som anmält en våldtäkt fått sitt sexliv kartlagt och diskuterat offentligt. Den här gången var det tvärtom. Om det är rätt eller fel kan diskuteras men det var definitivt ett trendbrott.
Därför tar jag det inte som en tillfällighet att Djurgårdsklacken kallar domaren för Stureplansprofil.
Läktarkultur kan vara så fint men är det något som ger mig ont i hjärtat är det horramsorna. Inte så mycket för att det är synd om den som blir hånad som för att den som hånas allra mest är den riktiga horan. Ramsorna påminner om en samhällsordning jag hatar och i den ordningen finns en kategori människor som står allra längst ner. De prostituerade. När någon kallar någon annan för "hora" är det för att det är det mest nedsättande personen kan komma på. Föraktet för de prostituerade känns ofta gränslöst.
Det verkar alltid vara okej att driva med en hora, att spotta på henne (för det är oftast en kvinna, men inte alltid) verbalt och bokstavligt.
En hora väljer sällan sin roll i offentligheten. När horan omtalas är det som offer eller öknamn, om horan väljer någon annan roll (kräver rätt att organisera sig i fackföreningar, till exempel) ligger alltid omyndigförklarandet nära till hands. Horans eget ord är ingenting värt. På så sätt förnekas också horan sin rätt till självaktning. Alla ska se ner på horan.

/---/
Därför tar jag det som ett gott tecken när en klack kallar domaren "Stureplansprofil". Är horan på väg att få resning? Jag hoppas det. Och jag hoppas att vi sätter de som våldtagit nederst i hierarkierna istället.

Hon verkar vara en klok kvinna, Anja Gatu.
Det kanske är dags att börja läsa sportsidorna igen (jag la av med det bl a för att jag retade mig på gamle skribenten Åke Stolts sexism). Men vi har förstås en bra bit kvar till en jämställd sportvärld. Jag noterar att bara två av de tio kandidater till Skånebragden som listas är kvinnor. Den ena är boxaren Klara Svensson, den andra fotbollsspelaren Therese Sjögran. Den sistnämnda spelar för ett lag som tidigare hette Malmö FF Dam men som nu heter LDB FC Malmö. Vad det står för? Ja, laget är nu döpt efter sin huvudsponsor LdB, som ett resultat av att gamla moderklubben MFF satsat på att "renodla herrfotbollen". Där bestämde man sig för att inte visa någon solidaritet över könsgränsen.

LdB är ett av de bäst säljande hudvårdsmärkena i Sverige och har skapat sig en unik ställning på den skandinaviska marknaden med dess gula förpackning och milda, klassiska doft som de flesta svenska kvinnor direkt känner igen. De första produkterna lanserades 1945. Eftersom receptet hämtades från Paris fick LdB det franska namnet Lait de Beauté som betyder skönhetsmjölk.

2 kommentarer:

Anita Thomhave Simonsen sa...

Hej Charlotte !

Godt at læse lidt om hvad der sker i ens eget land.....ja egentlig er det usædvanligt...men det burde det ikke være...og sikkert en refleksbetonet handling hos ledelsen at ville omplacere kvinden....det er sikkert en mekanisme der ofte foregår, når der sker undertrykkelse af en eller anden art...ofte bliver det offeret, der bliver gjort til problemet og fjernet på en eller anden vis....så jeg er bare positiv overrasket og glad og som du skriver...evt. tæt på at få en tåre i øjenkrogen....og så bliver jeg stolt over at der er så meget sej handlekraft hos disse mennesker...det må være fedt for den kvinde på Lindøværket....tænker jeg nærmere over kønsmæssige opfattelser i samfundet i den tid, jeg kan huske.. så er der faktisk sket meget i en positiv retning, selvom der stadig er mange ting for både mænd og kvinder, der indsnævrer deres råderum.....mange flere mænd tager del i børnepasning og flere mænd interesserer sig for små børn er min fornemmelse, selvom mænds andel i pædagogkorpset i vuggestuer stadig er ret lav...men det er ligesom om, at det er mere okey idag end for ca. 15 år siden, at en mand går tur med en barnevogn.....en mand henter sit eget barn i daginstitution....m.m.

Men det er små skridt er jeg klar over...stadig ikke ligeløn...og stadig mange mennesker, der har en ret stereotyp opfattelse af kønnenes mulighedsfelt...

Men jeg blir´rigtig glad over at læse dit indlæg....

Anita fra Danmark

Charlotte sa...

Hej Anita!
Ja, det är så sant, det har hänt mycket under kort tid och det är lätt att glömma bort...När jag tänker på mina föräldrars förhållande under min barndom på 60-70-talet & jämför det med min relation till min egen man blir det väldigt tydligt. Även om vi förstås också har våra tillkortakommanden när det gäller jämställdhet ibland...