Blottan

I de svenska minnestexterna till den på samma dag som herr Bergman avlidne Michelangelo Antonioni talas det tyst, eller inte alls, om dennes komprometterande förflutna som filmkritiker i den fascistiska italienska tidskriften Cinema. DN tar visserligen upp det faktum att Antonioni var verksam där, men nämner i övrigt inget om hur hans verksamhet närmare bestämt såg ut. Såvitt jag har sett -- och jag kan ha missat något, jag har inte tittat i pappersupplagorna utan bara på nätet -- är det ingen av de fyra svenska största (DN, SvD, GP & SDS) som gör det.
Och kanske gör de rätt. Det finns kanske ingen anledning att börja hojta om de värsta blottorna i en människas liv när denne precis har avlidit. Bättre då att visa respekt för de vördnadsvärda gärningarna. Så möjligtvis borde jag inte komma dragande med detta.
Men nog ska vi väl tåla att se det motsägelsefulla hos människan, det fula vid sidan av det vackra, det dumma och fega vid sidan av det djärva och radikalt kreativa? Det kan, till yttermera visso, dessutom vara nyttigt, lärorikt, att lyfta fram människans förmåga att utvecklas, och att vara flera gestalter i en och samma hud. Att någon kan stå för avskyvärda åsikter, ge stöd åt en politisk rörelse som gjort obotlig skada, men ändå några årtionden senare kunna skapa nydanande filmiska mästerverk. För nej, jag tror inte att den direkt fascistoida hållning som Antonioni en gång uttryckte i sin filmkritik behöver ha någon direkt förbindelse med en film som Äventyret, annat än den att samma biografiska person stått bakom bådadera.
Tyska dödsrunor förtiger inte lika envist Antonionis dans med det tyska nationalsocialistiska propagandamaskineriet. Så tar också tyska wikipedia upp hans hyllningar av filmer som Hitlerjunge Quex och Jud Süss -- men med tillägget att detta senare kom att ge upphov till "en mängd ilskna (böse) kommentarer", som om det vore fråga om ett lämpligt svepskäl för vissa taskiga typer att ge sig på Konstnären snarare än något verkligt klandervärt. Ett stycke ur Antonionis överväldigat positiva utlåtande om Jud Süss citeras också, men inte följande mening: "Vi tvekar inte att säga att om detta är propaganda, då välkomnar vi propaganda" (citat taget ut Erik Rentschlers The Ministry of Illusion -- Nazi Cinema and its Afterlife, s. 153f). Det är annars en mening som gör att man måste ifrågasätta det påstående som görs på nätsidan Fünf Filmfreunde -- där sägs nämligen att Antonioni "lösgjorde filmerna från deras politiska budskap för att betrakta dem enbart ur en rent filmisk synvinkel". Rent löjlig blir viljan att rentvå den Store Mannen när Bayerische Rundfunk online rätt och slätt skriver att "under Mussolini arbetade Antonioni på tidningar där det antifascistiska motståndet samlades".
Ingen är perfekt. Även Bergman hade ju, för övrigt, sin tid som nazi-anstruken ungdom. Men då handlade det om en tonårsförvillelse, och dessutom om något mannen vid flera tillfällen talat öppet om (vilket hedrade honom). Dagens Nyheter förtäljer att regissörskollegan och vännen Stig Björkman precis färdigställt en bok om Antonioni. Det ska bli spännande att se hur, eller om, författaren valt att behandla den här sidan av historien.

En annan sida av Antonioni jag personligen har lite svårt för, när jag nu ändå är inne och klampar runt med leriga stövlar i helgedomen, är hans kvinnobilder. Jag uppfattar både Identifikation av en kvinna och Blow-Up som lätt misogyna filmer. Däremot är jag helt med i hyllningskören när det gäller det tidiga sextiotalets filmer. Äventyret är verkligen en av mina all-time favourites. Att låta filmens protagonist försvinna efter halva filmen för att ersättas av en i sin tur utbytbar rollfigur, och sedan låta allting plana ut i ett typiskt antonioniskt icke-slut, det är bara så....befriande. Antonionis filmer är som regel långsamma -- till skillnad från Bergmans, trots en utbredd uppfattning -- och fyllda av tomhet, samtidigt som de är precist komponerade. Ingen har uttryckt det så snyggt som lundaprofessorn Erik Hedling gör i skriftsamlingen Mannen med filmkameran: "Michelangelo Antonioni: Filmer om ingenting -- med precision!" Det är med viss nostalgi, fast också viss förhoppning och tillförsikt, jag tänker på att dessa filmer en gång ändå kunde fylla biografer runtom i världen. Nostalgi för att den situationen känns så fjärran idag när de biografer och filmhandlare som erbjuder film med tuggmotstånd bara går och kursar till höger och vänster. Förhoppning och tillförsikt för att det faktum att filmer som Antonionis en gång kunnat vara hyfsat populära faktiskt visar på att de kan bli det igen -- det finns inte någon naturlag som säger att bara det s. k. lättsmälta kan gå hem hos publiken.