Prostitution. Vad är det för slags fenomen i grunden, varför finns det, vad ska vi göra åt det, är sexköpsförbudet bra? Det kan vara svårt att ens diskutera prostitution. Det väcker ju så mycket känslor. Vi vet hur mycket lidande som är förknippat med det. Missbrukande, utnyttjade kvinnor som befinner sig längst ner i hackordningen, som dagligen sätter liv och hälsa på spel ute på gatan eller till och med hålls instängda av någon sjuk handelsresande i liv. Därutöver finns föreställningen om sexualiteten som något i likhet med kärleken hör hemma utanför de livsutrymmen som har med försörjning, konsumtion och olika ekonomiska transaktioner att göra (samtidigt som vi alla vet att inget säljer så bra som sex och kärlek). Den som överskrider de utstakade gränserna blir förstörd i själen. Här i Sverige, där prostitutionen även före det att sexköpsförbudet infördes var en ganska marginell företeelse och där den offentliga förekomsten av talföra sexarbetare med egna inomhusverksamheter och egna intresseorganisationer är obefintlig, är denna normativa syn på könslivet djupt och vitt utbredd.
Det uppstod en rätt livlig diskussion om detta hemma hos oss i lördags under spritdrickning med vänner. Som en av vännerna påpekade finns det två dimensioner av förbudsproblematiken, man kan se den utifrån ett praktiskt perspektiv eller ha ett rent principiellt synsätt på det hela, och det är fullt möjligt att tycka att prostitution principiellt sett inte borde finnas men ändå vara emot sexköpslagen eftersom den i praktiken bara gör tillvaron värre för de kvinnor som på grund av missbruk eller av andra skäl blir kvar i en allt farligare verksamhet. Faktum är att vi i vårt sällskap på sju personer var tämligen överens om att dissa lagen. Vi hade en socialarbetare ibland oss, hon kunde berätta om den effekt sexköpsförbudet haft på de gatuprostituerade hon har kontakt med -- de är fortfarande missbrukare, de kan fortfarande inte sluta med en verksamhet som helt ställer dem utanför pensions- och a-kassesystem etc och de är än mer utsatta för våld och förnedring eftersom det är de farliga, sjukaste torskarna som trotsar förbudet. I det perspektivet framstår Gudrun Schymans hån mot de tyska "kundbåsen" (Verrichtungsboxen... ), vilka är till för att göra livet lite enklare och tryggare för de gatuprostituerade, som cynism snarare än kvinnosolidaritet. (Tidskriften Arena hade för övrigt i sitt förra nummer en intressant artikel om skillnaden mellan Sverige och Tyskland vad gäller synen på prostitution, man kan läsa den här. Artikelförfattaren ifrågasätter den svenska självgoda övertygelsen om att vi ska exportera vår upplysta hållning gentemot sexköp till det övriga, "barbariska" Europa.)
Vad gäller grundläggande syn på själva fenomenet prostitution var vi dock inte överens i lördags. Av det första stycket i denna bloggpost framgår förstås hur jag ser på saken - jag ställer mig skeptisk till den syn på saken som säger att man helt enkelt inte kan eller bör arbeta med sex (i alla fall inte rent kroppsligen). En sådan syn gör sexarbetare till per definition förstörda människor man inte behöver lyssna på om de inte säger vad man själv vill höra (d v s att de egentligen vill sluta, behöver hjälp osv).
En intressant uppsats om prostitution i Sverige finns här. Författarna tar upp skillnaderna mellan orden "prostituerad" respektive "sexarbetare" eller "sexsäljare", och dessa skillnader uttrycker också skillnaden mellan en förmyndaraktig, förbjudande attityd och en (som jag vill se det) mer liberal eller tolerant och egalitär - "ordet prostituerad är stämplande och övertar alla andra roller en individ besitter. Genom att kalla någon prostituerad kan det därmed upplevas att man fråntar hennes/hans fria vilja och handlingsförmåga samt karaktäriserar hela individen med en negativ egenskap som är starkare än alla andra egenskaper och roller. Den som säljer sexuella tjänster anses bryta mot normer om hur människor bör handla och vara." Uppsatsförfattarna använder ordet sexsäljare för att understryka att verksamheten kan vara resultatet av ett aktivt val. För mig framstår "sexarbetare" som det mest sympatiska ordet - det normaliserar verksamheten och människan, vilket är vad jag (utan att vara någon expert i ämnet) tror behövs. Ta ut prostitutionen ur gråzonen, in i offentligheten. Men med det menar jag förstås inte att desperat heroinberoende kvinnors förnedrande gatuprostitution ska accepteras. Som min väninna sade i lördags, "de ska inte vara där överhuvudtaget", och de måste få fungerande hjälp med sitt missbruk.
Det finns mycket mer att säga om detta förstås. Jag som många andra har funderat en del över ämnet sedan vinterns diskussion om de horder av tvångsprostituerade slavar man trodde skulle importeras till fotbolls-vm. Det återkommer.
måndag, augusti 28, 2006
prostituerade eller sexarbetare del 1
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Någonting jag tycker är rätt absurt, apropå det här med att heroinisters prostitution är ett symptom på ett problem och inte det problem i sig som bör angripas är när man försöker utrota prostitution därför att "de inte har något annat val" (något som förekomsten av sexarbetares organisationer och bloggande sexsäljare borde visa inte alltid är fallet men som tydligen inte räknas eftersom deras röster inte är värda att lyssna på ...). Jag brukar inte direkt se folk som höjer sin röst för att det är en situation där man vill att folk skall vara, men tanken som alltid slår mig när jag ser det argumentet är "om de inte har något annat val, vad återstår då när man tar bort det?". För själva grundproblemet som gör att just den kategorin hamnar där lär knappast sluta existera ... så på vilket sätt förbättrar man det för folk genom att ta bort det enda alternativ de enligt den egna retoriken har?
//JJ
Just det, där satte du fingret på något.
Skicka en kommentar