måndag, augusti 07, 2006

minnen från berlin

Tyskland är nu en gång för alla ett goetherövslickande land. Det är också landet där varje Herr eller Frau Prof. Dr. har en egen sekreterare och akademisk framgång tycks kunna mätas i notapparaternas längd. På fredagkvällarnas bästa sändningstid kunde man i (väst)tysk TV ända in i detta århundrade roa sig med att se och höra de lärda herrarna och damerna i Literarisches Quartett rappa varandra med käften medan de skilde agnarna från vetet i litteraturutbudet (och det var inte låga tittarsiffror som gjorde att programmet till slut upphörde). Struntviktigheten regerar i Berlinrepubliken.
Nej, riktigt så är det förstås inte. Det går inte att avfärda hela den tyska akademiska och kulturella världen på det sättet, där finns det tvärtom naturligtvis mycket att upptäcka, och dessutom är det väl inte så dumt med ett populärt TV-program om litteratur. Jag för min del skulle i alla fall bli glad om vi kunde få ett slags utvidgdat Röda rummet på fredag- eller lördagkvällar (gärna med Gunilla Kindstrand som programledare igen och inte nödvändigtvis inriktat enbart på skönlitteratur). Men jag slipper gärna dömandet och utdömandet.
Jag bodde i Berlin under nästan två år omkring millennieskiftet, och blev ganska ofta milt chockad av hur öppet man där kunde ge uttryck för socialt och kulturellt förakt. Egentligen är det inget att undra över i en miljö där titlar är något som faktiskt används till vardags, till skillnad från att bara vara nåt man kan välja att sätta ut i telefonkatalogen om man har lust. För den som kommer från ett land där klassförakt visserligen finns men sällan erkänns öppet blir det hursomhelst både skrämmande och förvånande att se hierarkierna skamlöst blotta sig. Jag minns till exempel hur min vänsterinriktade granne som försörjde sig med trädgårdsarbete åt de rika på sommaren skämdes för att hans händer började märkas av kroppsarbetet, och oroade sig för att han i sina studiekamraters ögon framstod som en Proll - en proletär. Han gick nån slags modern utbildning med kommunikation som nyckelord, och förmodligen hade han helt rätt i att det bland hans medstudenter rådde ett visst förakt mot "det proletära". (För den som kan tyska finns begreppen Prolet och Proll att läsa om på wikipedia.de) I DDR var arbetarklasskultur, eller kanske snarare en föreställning därom, tvärtom ideal och var och varannan människa utgav sig för att vara äkta proletär - fast den kulturella statusen motsvarades förstås inte alls av någon reell makt åt de arbetande massorna. Efter återföreningen blev arbetarklassidentiteten till ett stigmata i förhållande till den västtyska majoritetsbefolkningen. Den östtyska minoriteten, så var mitt intryck, är systematiskt utsatt för både politisk och kulturell diskriminering i BRD. Jag vet inte om det nya, glada och liberala Tyskland som symboliserades av en charmigt reläxed Jürgen Klinsmann under fotbolls-vm, som leds av en kvinnlig kansler (med förflutet i DDR) och tåler en öppet homosexuell partiledare (FDP:s Guido Westerwelle), faktiskt finns och betyder något i Hoyerswerda och Eisenhüttenstadt. Hoppet finns liksom tvivlet.
Ett annat och mer skrattretande minne utspelar sig i en tvättomat. Medan en maskin tvättar åt mig sitter jag och läser en biografi över Sissi, artonhundratalskejsarinnan som blivit en populärkulturell ikon, föremål för romantiska färgglada femtiotalsfilmer med Romy Schneider och Karlheinz Böhm. In kommer en störig kille med en öl i handen, och naturligtvis börjar han prata med mig. Är jag intresserad av Sissi? - överlägset flin. Jag förklarar att boken ingår i min språkkurs men han verkar inte tro mig. Det där är väl inget att läsa, ingen lämplig bok för Goethe(suck)institutets litteraturlistor. Han börjar prata om de dåliga filmerna med Romy Schneider - gillar jag dem kanske? - förväntansfullt försmädligt leende.. En liten kille med runda glasögon blandar sig i - de borde ha valt en annan, mer seriös biografi (han nämner en titel jag glömt) - och blir omedelbart tillrättavisad vilket han leende finner sig i. Jag försöker demonstrativt koncentrera mig på boken. Den störige killen sätter sig mittemot och tar lika deminstrativt fram sin bok, ett stycke Riktig Litteratur, har jag läst den kanske? Några minuter är han tyst sen börjar de hånfulla kommentarerna igen. Nu blir jag förbannad och kommer upp i varv, jag säger att jag inte valt den där boken själv utan måste läsa den (varför måste jag påpeka det, hans leende blir bredare) men att det inte borde spela någon roll eftersom jag har rätt att få mina kläder tvättade och läsa en bok utan att bli störd och förolämpad av honom. Eftersom jag var förbannad och inte talade så god tyska började jag dua honom, det var naturligtvis helt fel, till och med när de tyska nynazisterna formulerar sina hot används tilltalsformen Ni. Men till min stora förvåning blir killen plötsligt helt allvarlig, ber om ursäkt och börjar ägna sig helt åt sin bok. När jag är färdig och lämnar stället hejdar den lille med glasögonen mig. "Det finns en bättre Sissibiografi om Ni är intresserad", väser han.

2 kommentarer:

Aron sa...

hej hej, känner du jimmy nåt eller?
måste tacka för länken till sexradikal.nu! väldigt bra och intressant läsning!

charlotte sa...

Hej Aron! Jag har aldrig egentligen träffat Jimmy in the flesh, liksom, men vi har haft en del mailkontakt som Vägval Vänster-medlemmar. Han verkar vara en allmänt sympatisk o klok karl.
Kul att du gillade sexradikal-länken!