lögner och de lögnaktiga lögnare som far med dem

Få har väl missat historien med J T Leroy, den falske författarpersonan som egentligen var resultatet av ett samarbete mellan tre smarta amerikanska vänner. (Jag skriver "smarta" utan positiv värdering eftersom ordet inte har någon direkt positiv laddning för mig.) Att författare uppträder under pseudonym är inget nytt, inte heller att det kan dölja sig fler än en person bakom ett antaget namn. Det speciella med den här historien är de självbiografiska pretentionerna i ett författarskap som skildrar en speciell lidandeväg kantad av fattigdom, övergrepp och prostitution - och att det fanns en lättgenomskådad skygg fysisk gestalt som iförd solglasögon och med viskande röst utgav sig för att vara denne Leroy.
Nu vill jag inte utesluta att det möjligen låg i vårt väl inlärda heteronormativa perceptionsmönster att jag och min man där vi satt framför TV:n direkt slöt oss till att det var något fuffens med det hela. Visst fan såg det ut att vara en donna egentligen den här figuren. Och så solglasögonen, de smarsmakade framträdandena, den svaga rösten, hela den rådjursliknande framtoning som förklarades med "utsatthet" och "känslighet"....vi gick inte på det helt enkelt. När bubblan sprack kunde vi självbelåtet konstatera att det var väl det vi visste. Men vi hade förstås egentligen ingen större anledning att brösta oss. Om vi hade ingått i det sällskap av kritiker, kulturjournalister m fl som yrkesmässigt sysslade med Leroy hade vi förmodligen bräkt med skocken. Inte så att livet på det litterära fältet skulle vara mer fåraktigt än andra yrkesgruppers. Nej, men alla grupper har väl sina specifika skygglappar. Mer skrämmande blir sanningen dock om det är så att alla dessa människor som uppger sig ha blivit grundlurade innerst inne visste, att de anade men inte vågade yttra några tvivel. Ingen vågade säga högt att kejsaren är naken. Eller var det så att ingen ville vara den heteronormopat som skulle offentligen börja ställa krävande och kategoriserande frågor om Leroys uppenbarelse?
Den lustiga, märkliga, anmärkningsvärda eller vad man nu vill kalla det, knorren på historien är att en närmast total brist på indignation följde på avslöjandet. Jag har i alla fall inte sett eller hört någon här i Sverige som visat sig ilsken eller sårad över att ha lurats. Jag tänker exempelvis på det radioprogram som Carl Hamilton skrev om i Aftonbladet:

På radio hör jag tre svenska kulturarbetare (som det heter) kommentera avslöjandet. Alla är överförtjusta över att ha blivit lurade. Förläggaren mest nöjd av alla. Enligt deras mening har lurendrejeriet lagt en extra kvalitet till boken. Man hade inte bara uppfunnit texten. Man hade uppfunnit hela författaren.

För att verkligen förstå reaktionerna på avslöjandet av J T Leroybluffen måste man nog ha varit medarbetare till Pierre Bourdieau. Men till en del handlar det väl om något så enkelt som att ingen vill tappa ansiktet. Då döljer man kanske hellre pinsamhetens rodnad och den maktlösa ilskan bakom några smarta fraser och ett belåtet leende som placerar en på samma sida som den som lurar istället för på de lurade suckersernas. En slags identifikation med aggressorn alltså, i detta fall inom en miljö där den som med lätthet kan röra sig i det symboliska, i den föreställande tillvaron har plus på kontot medan den osofistikerade klumpeduns som är fast i bokstavligheter och realiteternas grå hopplöshet har - just det, minus, eller kanske snarare inget konto överhuvudtaget.
Historien upprepar sig som fars på något som heter Fängelsebloggen. Här finns det nu bara en sida med två postningar av någon som kallar sig "Din kompis i cellen". I det nästsista inlägget beskriver han(?) några gangstermusikvideos med artister vars frisyrer inspirerar honom i hans fängelsetillvaro, i det sista inlägget förklarar han att han aldrig egentligen suttit i fängelse och att bloggen upphör. Det intressanta är de trettioåtta kommentarerna till denna den sista postningen. Några stycken, fyra eller fem som alla är anonyma, beklagar sig, kallar bloggförfattaren för en mytoman. Blogginnehavaren själv kräver minst sagt defensivt att bli tackad för underhållningen istället för kritiserad. Det blir han också av de allra allra flesta kommentarerna som helt enkelt går ut på att "Din kompis i cellen" är en skön snubbe som skriver skönt och att det är larvigt, t o m skrattretande att bli upprörd. "Sedan när finns det garantier på att allt man läser är sant?" menar en. Och, som ett eko av Leroyhistorien, "Att allt var hittepå gör det bara bättre!".
Nu kan det ju inte sägas ha etablerats några konventioner för hur det autentiska ska skiljas från det falskt föreställande inom bloggosfären. Men eftersom "Din kompis i cellen" presenterar sig som fängelsekund i sin profiltext och tydligen ägnat något års bloggande åt att måla upp en fängelsetillvaro tycks det rimligt att anklaga honom för en J T Leroy minus gimmicken med den falska fysiska personan. Vad jag reagerar mot i båda fallen är att man stoltserar med fjädrar som lånats från en elända tillvaro, en tillvaro som i realiteternas värld befolkas av människor vilka i allmänhet inte skulle kunnat betala insatserna i det spel man här ägnat sig åt. Jag har helt enkelt ingen förståelse för den kallsinnighet inför verkligheten som man visar då man om Leroybluffen säger att "Om de lyckats dra igenom det här som en ren fejk är det bara ännu coolare".

Men hurdan är min relation till sanningen egentligen? Jag påstod ju faktiskt tidigare i min bloggprofil att jag arbetat som steppdansös på en nattklubb i Köpenhamn... Till mitt försvar får jag anföra att jag 1) utgått från att ingen trott på det där i vilket fall som helst - den tiden då steppdansöser efterfrågades på nattklubbar ligger, om den någonsin verkligen funnits, väl så långt tillbaka i tiden att jag hade behövt vara en mycket gammal dam för att det skulle kunna vara sant, och 2) inte ser steppdansöser som en utsatt kategori människor vars lidande jag eventuellt skulle kunna exploatera genom att utge mig för att ha varit en sådan. Anledningen till den lilla lögnen låg i ett behov av att låtsas lite, i en trötthet på min faktiska existens (nej, inga självmordstankar får jag väl för säkerhets skull tillägga så detta inte blir alltför melodramatiskt). Att vara steppdansös, vilken dröm, det låter så fritt, kreativt men samtidigt opretentiöst och så dessutom lite udda och exotiskt... Tanken på att det kanske ändå skulle kunna finnas någon troskyldig människa därute som faktiskt trodde på lögnen får mig dock att känna skam. Troskyldighet är en fin egenskap som bör värnas - visst kan man kalla den barnslig, men man kan också se den som en inlevelse- och fantasiförmåga som sträcker sig bortom kall cynism. Den godtrogne är också den som mest sannolikt griper in då någon är i nöd - inte cynikern.
Nå, nu är den beskrivning jag gör av mig själv i min bloggprofil i alla fall sann. Och vad gäller det som står i postningarna - jag har aldrig fått för mig att fara med osanning i någon av dem. Det är sant. Jag lovar. Jag svär.