Andreas Baader - frälsare eller fjant?

Har jag sett samma film som Ann Heberlein? I en artikel i Sydsvenskan jämför hon Ola Salos Jesus i Jesus Christ Superstar med Andreas Baader i Baader Meinhof Complex:

Inne på Malmö Opera är det varmt och trångt och där framme på scenen strålar Ola Salo som Jesus. Han som fick människor att lämna vardagen, sina familjer, räkningarna och fiskpinnarna, för att han fick dem att tro att ett annat liv var möjligt.
Ungefär som Andreas Baader. Han fick också människor att lämna sina familjer, den trygga och invanda tillvaron, för att han fick dem att tro att det var möjligt att förändra världen. /.../
De som sitter i fåtöljerna i biosalongen och ser ”Der Baader-Meinhof Komplex” samtidigt som jag har ungefär samma uttryck i ansiktet som mina grannar hade på Malmö Opera några dagar tidigare: Hänryckning. Och jag tänker att om någon försökt värva dem till en terrororganisation eller sekt just nu, i detta ögonblick, kanske de inte varit så svåra att övertala.

Ja, det är förstås möjligt att Heberlein sett rätt. Outgrundliga är publikens vägar. Jag, som en av alla de som sett filmen, uppfattade dock mest Andreas Baader som en ganska fjantig figur. Inte precis terrororganisationens begåvningsreserv, om man säger så. Snarare ett koleriskt jättebarn som förvisso var RAF:s ledare utåt men i realiteten milt styrdes av Gudrun Ensslin som i sin tur var involverad i en ganska obehaglig mind game med faktiska begåvningsreserven Ulrike Meinhof, som i sin tur inte var i sitt naturliga element längre efter det att hon tagit språnget ut i olagligheternas mörker. Ingen annan i mitt sällskap såg heller någon annan egentlig hjältefigur än den något för idealiserade Horst Herold, spelad av Bruno Ganz.
Baader som Kristusfigur är förstås ingen ny tanke. Odd Nerdrums målning av Andreas Baaders död, där han naturligtvis blir mördad av staten istället för att begå självmord (den officiella och förmodligen sanna dödsorsaken) är ett exempel på det. Den andra officiella ledargestalten, Ulrike Meinhof, har som kvinna passat kanske ännu bättre in i martyrrollen men i gengäld något sämre som idealiserad härförare varför det psykologiska porträttet i stil med Steve Sem-Sandbergs roman Theres torde vara emblemiskt för hur hon framställs. Vad jag såg som nytt i Baader Meinhof Complex var omkastningen av rollerna mellan Ensslin och Baader - och den nakna sexism sistnämnde gav uttryck för, kanske betecknande för ett 2008 års Tyskland som leds av en kvinna och inte längre unisont hånskrattar bort allt som är feminism.
Vad gäller bilden av Gudrun Ensslin är Margaretha von Trottas Två tyska systrar den självklara referenspunkten, och där är Gudrun den mer osjälvständiga av de båda systrarna - den som reagerar känslomässigt och som vill låta sig brukas som ett instrument i det godas tjänst (och här passar det bra med en fotnot till Kiriras postning från i förrgår). Baader är i stort sett frånvarande från den filmen, men han dyker vid ett tillfälle upp hos systern mitt i natten tillsammans med Gudrun och några andra RAFare, och i den scenen är det tydligt att han är bossen och flickvännen hans vasall. I Baader Meinhof Complex är hon istället genomgående självständigt agerande, om än naturligtvis också hon färgad av den patriarkala ordning som säger att den virile Baader ska spela främste Führer.
Men anyway. Publiken ser i vanlig ordning filmen på lite olika sätt, ofta färgade av dess egna behov likväl som av filmens faktiska utformning. Och just denna film är en film som det finns många starka behov av att appropriera i enlighet med egna mer eller mindre tillfälliga intressen. Så jag hävdar egentligen inte att Ann Heberlein nödvändigtvis har fel i sin analys. Bara talar om att jag själv inte såg den på det sätt hon beskriver.