Chauvinistmaskineriet

Knappt hade man försvarat Marcus Birros rätt till känsloutbrott innan han gjorde sig skyldig till nya värderingsmässiga grumligheter.
Det ena har förstås inte direkt med det andra att göra. Att försvara människors rätt att visa upp sina sår, att reagera på det som vederfars dem, är en sak. Att sedan en specifik individs ständiga offentliga känsloutbrott alltför ofta involverar oacceptabla attityder mot andra, och att detta förstås ska kritiseras, är en annan. Tänker jag mig.
Vad gäller Birros utbrott mot förorterna är det väl att märka att målet för attacken inte bara är förorterna utan, förstås, också den där förkättrade kultureliten.

På internet läser jag om mördaren som utsatte henne för ett skoningslöst, barbariskt lidande, som krossade flera ben i hennes kropp, och jag tänker på alla sobra förbannade kulturdamer och -herrar som gärna vill förstå dessa förbannade ghetton, dessa stinkande avträdeshögar till bostadsområden. 

Det är alltså ett mord på en kvinna som utlöser känslorna och den första reflexen tycks vara att i sin tur vilja sparka in i det löjligt rosablommiga hullet på kulturdamer som "vill förstå". Jo, visserligen kommer kulturherrarna med på ett hörn. Men jag tror inte att det bara är av artighet som damerna nämns först. Kulturvärlden är kvinnligt kodad. Män som befinner sig inom den känner inte sällan ett behov av att distansera sig mot det suspekt mjukt feminina som redan tycks ligga i själva ordet, kultur.
I sin kommentar till Birros förortskrönika skriver Isobel Hadley-Kamptz träffsäkert att

I sin slagfärdiga machostil gör Birro /.../ kopplingen till hur militanta muslimer, "skäggiga män i klänningar" hotar världen på samma sätt som invandrargangsters och kvinnomördare hotar oss här i Sverige.
Den skojsiga klänningsformuleringen är nog ingen slump. Många av dem som ogillar främlingar har också svårt för det upplevt omanliga.

Visst är det så.
Men inte bara de som ogillar främlingar har detta problem.
Det är intressant att se hur det återfinns i en avskedstext till Birro av ett tidigare fan. Här blir det väldigt tydligt hur det tidigare idoldyrkandet hänger ihop med ett behov att markera distans till batikhäxor, korkade brudar som inte fattar den hårda maskulina arbetarklassverkligheten och "småtjejer från Askim i Gudrun Sjödén-uniform" (vilka genom en nästan omärklig turnering i den besvikna beundrarens ögon i efterhand framstår som lierade med Birro och inte de motpoler beundraren trott). Det första mötet med Birro, mötet med poeten som estradör, kännetecknas av att både den stjärnestungne tonåringens medföljande mamma och en okänd tjej i publiken görs besvärade. I egenskap av kvinnor/tjejer. Tonåringen själv, emellertid, kände "den där befrielsen som han hade längtat efter".
Den f d tonåringen heter Alexander Bengtsson, och visst skriver han sin Birro-uppgörelse utifrån en distans till sitt forna jag. Samtidigt saknas totalt en direkt problematisering av den egna (gamla?) sexismen. Trots att besvikelsen på Birro handlar om dennes ständige fördomsfullhet och generaliseringsiver.
Men - vi har förvisso alla våra blinda fläckar.

Uppdatering: Bengtsson har svarat på min kritik med ett nytt inlägg. Jag har inget vidare att säga om saken, förutom att det var trevligt att få respons.