onsdag, april 16, 2008

Avsides?

Det är ganska lättande att se att mediechefer inte riktigt sväljer Stig Hadenius bete på DN Debatt igår. Bästa kommentarerna till den har f ö kommit från Liv Beckström på Kommunalarbetaren och Ia på Kvalitetsbloggen. Däremot är jag inte säker på att jag håller med Ia när hon avfärdar Peter Kadhammar på Aftonbladet, som tycker att Englas mördare någon gång under sin tidigare brottskarriär borde ha tilldömts vård. Hon skriver: "Om man ska tänka så får man rucka på en av de mer grundläggande principerna i svensk rättstradition; att fången är fri när straffet är avtjänat. /---/ Hur skulle domstolen agera? Jaha, nu är Eklund här igen, denna gång för ofredande. Ska vi straffa honom för mer än ofredande? Visst kan man tvinga återfallsförbrytare att gå i terapi men huvudprincipen måste vara att brottslingar är människor som begått brott, inte människor som är och förblir brottslingar och ska dömas för evigt." Jag undrar om inte Ia blandar ihop två saker här. Hon likställer fullständigt vård och straff. En helhetssyn som skulle kunna ta hänsyn till vilka brott som föregått det där ofredandet behöver emellertid inte nödvändigtvis vara antihumanistiskt och dömande - medan ett atomistiskt synsätt där varje handling ses som isolerad i sig inte nödvändigtvis måste borga för respekt för individen utan kan leda till likgiltighet, ett samhälle som inte tar ansvar.
Ann Heberlein är inne på detta spår i dagens Sydsvenska:

Anders Eklund har fått odla och vårda sitt hat mot kvinnor och sin förvridna verklighetsuppfattning i lugn och ro. Han har varken blivit störd eller hjälpt. Ingen har brytt sig om honom. Ingen har brytt sig om att försöka rädda de flickor och kvinnor som blivit hans offer.
Det är för sent nu, men om någon ingripit och tvingat Eklund till vård hade kanske varken Pernilla eller Engla bragts om livet.
Sven Å Christianson, professor i psykologi har haft bråda dagar sedan 42-åringen häktades. Christianson intresserar sig för hur gärningsmän till grova våldsbrott tänker, agerar och utvecklas. Han arbetar också med profilering av seriemördare och serievåldtäktsmän. Christianson har i flera tidningar förklarat att Eklunds agerande följer ett välkänt mönster, en utveckling från mindre allvarliga brott till den värsta förbrytelsen av alla. "Det finns tidiga tecken", sade han i gårdagens Sydsvenskan, "man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt."
Anders Eklunds grannar och familj säger sig vara chockade. Trots att de alla hört rykten och i många fall känt till att Eklund fällts för flera brott kan de inte förstå att han mördat en kvinna och en flicka. "Han var en bra grabb", säger en av grannarna. "Jag lyssnar inte på rykten", säger en annan. "Hur kunde han ljuga?" frågar sig Eklunds bror. Chockade, förfärade, lurade – ändå fanns alla tecken där, varenda en av de varningssignaler Sven Å Christianson anger. Utan tvekan borde vi, alla, ta varningssignaler på större allvar.
Kanske kan utökad DNA-registrering hjälpa till att lösa fler brott, vilket flera debattörer hävdar, kanske borde namn och bild på fällda och dömda brottslingar publiceras, vilket pressforskaren Stig Hadenius hävdar på DN Debatt. Utan tvekan borde polisen vara noggrannare med att följa upp tips.
Framförallt måste det rehabiliterande arbetet med män som hatar kvinnor prioriteras. Ingen man dömd för sex- och våldsbrott mot kvinnor och barn skall få lämna kriminalvården utan att ha fått sin världsbild och sina värderingar ifrågasatta. Män som våldtar, misshandlar och dödar skall inte lämnas åt sitt eget bristfälliga omdöme. Den som en gång missbrukat sin frihet till att allvarligt kränka andras fri- och trygghet har inte längre rätt till en obegränsad frihet.

Nu tycker jag nog att Heberleins artikel andas lite väl mycket av "stundens indignation", så att säga. Och jag undrar verkligen varför hon anser sig ha rätt att döma ut hela mannens omgivning på det där sättet, hur hon enbart utifrån de senaste dagarnas pressrapportering kan tycka sig veta att ingen har brytt sig om Eklund, ingen försökt rucka hans världsbild. (OBS! Jag tycker egentligen inte det är rätt att namnge personer som är gripna men ännu icke dömda; i det här fallet hade det dock blivit direkt löjligt om jag tagit bort mannens namn från citat och själv unvikit att nämna det - som om det inte valsar runt överallt ändå, både i artiklar jag länkar till och annorstädes.) Det där med att "den som en gång missbrukat sin frihet osv har inte längre rätt till obegränsad frihet" undrar jag också över - kan en förövare aldrig någonsin anses vara rehabiliterad och få lov att åtnjuta ett liv i frihet? Men nog finns det i övrigt en poäng, nog borde väl just det rehabiliterande arbetet prioriteras. Det håller i alla fall jag med Heberlein om.

Fast egentligen var det inte detta jag ville ta upp. Det var det där som professor Christiansson sade: "
Det finns tidiga tecken, man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt." Man blottar sig.
När jag var yngre sades det ofta att blottare är helt ofarliga. Dem skulle man inte vara rädd för. Under den period då jag hade det dåliga omdömet att gå i freudiansk analys hos en manlig psykoanalytiker hände det sig att jag stötte på en blottare i parken på vägen dit. Han, blottaren, tycktes mig inte vara ofarlig. Han såg hotfull ut. Han rörde sig hotfullt mot mig. Jag började springa, och förklarade sedan andfådd för analytikern vad som hade hänt.
Hans reaktion var att han i princip skällde ut mig. Han fnös. "Blottare är helt ofarliga", sade han, "det vet man". Jahaja. Jo, det hade jag ju också hört men...jaha, jag var alltså en idiot som påstod mig vara skrämd av blottaren, typ (senare diagnosticerade f ö denne analytiker mig som en kvinna med penisavund, och när jag sade emot så "ville jag kastrera honom").
Nå, det kanske helt enkelt är så att vissa blottare är fullständigt ofarliga medan andra blottare är väldigt farliga. Jag menar inte att vi alla ska gå runt och känna panikskräck för alla blottare, nödvändigtvis. Men jag hoppas att det inte fortfarande är så att flickor och pojkar och kvinnor (och män?) invaggas i en falsk trygghet med avseende på eventuella blottarmöten. Och att kvinnor, flickor, pojkar och män i högre grad tas på allvar vad gäller den egna instinkten inför vad som utgör en hotfull situation och vad som inte gör det.

10 kommentarer:

Fredrik Stangel sa...

Att blotta sig kan visserligen vara första steget mot barnamord, men det betyder inte att det behöver vara det. Det är lätt att vara efterklok i sina analyser. Visst vore det fantastiskt om resurserna (inberäknat vilja och ork) fanns att ge alla blottare och liknande adekvat vård för att undvika att de någonsin når "nästa steg", men jag tror att det vore farligt om alla blottare av denna anledning betraktades som potentiella barnamördare.

Jag tror f.ö. (utan att någon bett om min åsikt) inte ditt problem essentiellt var att du gick i freudiansk analys hos en manlig psykoanalytiker, snarare att du gick i freudiansk analys hos en dålig psykoanalytiker (vars oförmåga att sköta sitt yrke på ett för alla parter tillfredsställande vis iofs säkert kan härledas till en avsaknad av empati för "såna som inte är män", patriarkat och yadda yadda).

Charlotte sa...

Och var i min postning står det att jag anser att alla blottare är att betraktas som potentiella barnamördare?
Men du har ju rätt i att ingen bett om din åsikt om vad som essentiellt var "mitt problem".

Fredrik Stangel sa...

Jag råkade radera ett stycke ur kommentaren, det skulle inte verka som att jag tyckte det var du som var efterklok i analyser, utan Peter Kadhammar när han skriver "Det ser varje människa med domarna framför sig". Nu blev min förra kommentar istället väldigt bufflig, det var inte alls meningen.

Charlotte sa...

Ja, ursäkta min sura respons.
Jag förstår din poäng men Kadhammars var väl att man skulle kunnat se ett mönster tidigare, alltså inte bara utifrån en enskild handling som blottandet utan genom att lägga ihop det med de olika incidenter som föregått det. Och då inte nödvändigtvis komma fram till att "här har vi en blivande barnamördare" kanske, men i alla fall att "här har vi en kille med uppenbara problem som han behöver hjälp med, och som omgivningen skulle vinna på att han blir hjälpt med".

Fredrik Stangel sa...

Problemet är ju att det förutsätter att det finns resurser att behandla alla fall av kille-med-uppenbara-problem. Som det ser ut idag är man tvungen att sålla bland alla dessa fall, och därigenom riskera att missa personer som i framtiden eventuellt kommer gå helt "över styr".

Charlotte sa...

Ja, det är sant. Men man kanske får prioritera om? Satsa lite mer? Även om man aldrig kommer att kunna fånga upp alla. Måste man motivera i ekonomiska termer kan man ju tänka på möjligheten att spara in ev större kostnader i framtiden genom att agera i tid.

Anonym sa...

Jag ångrade mig efteråt, jag likställer inte straff och vård, men orkade inte lägga in en brasklapp. Det blir ofta så. Man (läs jag) tänker lite oklart.

Ia sa...

Anonym skulle vara jag.

Ia sa...

På Skogomeanstalten använder de någonting som kallas för ROS-metoden, jag läste om den och tyckte att det kan vi väl prova: problemet är bara att det inte finns resurser, anstalten får göra en bedömning av vilka fångar som löper störst risk att återfalla i brott. I den bästa av världar skulle alla få denna behandling. Det måste vara bättre att göra någonting än ingenting:

http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=637&module_instance=12

Charlotte sa...

Ia, hittade artikeln om ROS efter lite letande (tyvärr klipps länkar ofta av i de här kommentarsutrymmena) & tycker också det verkar bra. Tack för info.