måndag, april 07, 2008

För en gångs skull.....

är jag helt enig med Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt. Den stora tystnaden omkring självmord och psykiska åkommor är ämnet för hennes krönika idag. Vår bristfälliga förmåga att handskas med de där sakerna.

"Omkring 1500 personer tar sitt liv varje år i vårt land. Det är tre gånger så många som omkommer i trafiken. Ändå är det något man sällan pratar om eller som samhället lägger speciellt mycket resurser på att förhindra. I alla fall inte om man till exempel jämför med hur mycket pengar som spenderas på att människor inte skall krocka med bilen. /---/ Det intressanta är att mycket av skammen, skulden och oförståelsen runt att må dåligt skulle försvinna om vi bara pratade lite mer öppet om depression. För sanningen är att många av oss med all säkerhet känner både en eller flera människor som någon gång tappat fotfästet och behövt hjälp. Det är bara det att man inte talar om det ens för sina närmaste vänner. Cancerbehandlingar kan man berätta om, och hjärtoperationer, men sällan panikångestattacker. /---/ Det finns dock hopp inför framtiden. För en kort tid sedan presenterade folkhälsominister Maria Larsson (kd) en nollvision mot självmord. Bland annat får Socialstyrelsen i uppdrag att sprida information såväl till hälso- och sjukvården som till befolkningen om depressioner, ångest och självmord och om vart man ska vända sig för att få hjälp. Det är bra att regeringen insett att det behövs en rejäl satsning på det här området. Men allra viktigast är att vi alla som lever i det här samhället vågar tala öppet om depression. Att vi förstår att det inte är något konstigt och att vi vågar räcka ut handen till den medmänniska som känner att livet blivit outhärdligt. Innan det är för sent."

Jodå, som gammal panikångestsyndromiker kan jag intyga att panikångestattacker inte precis är något man skyltar med. Behöver man under en panikperiod t ex träffa någon i en viktig angelägenhet stoppar man hellre i sig en Oxascand eller Sobril, eller ser till att som av en tillfällighet komma i sällskap med någon, än förklarar att man har lite svårt att röra sig fritt utanför hemmet p g a panikångest och därför föreslår att människan ifråga kommer till ens hem. Så funkar i alla fall jag. För en som saknar egen erfarenhet verkar det förstås obegripligt, rentav löjligt att en vuxen människa som inte lider av något rörelsehinder har svårt att för egen maskin ta sig från punkt A till punkt B inom en överskådlig geografisk radie. Och jag vill i en risksituation gärna slippa dessutom riskera konfronteras med omgivningens löje och bristande förståelse ovanpå den enorma påfrestning som själva ångesten innebär.
Jag gissar att den som är självmordsbenägen på motsvarande sätt låter bli att t ex tacka nej till en festinbjudan med motiveringen "Jag ska nog vara hemma och ta livet av mig på fredag istället".

Lernfelt har helt rätt i att vi måste komma över beröringsskräcken inför det här. Och nog kan det vara bra med en upplysningskampanj. Men jag vill tillägga att det vore ännu bättre med rejält ökade resurser till de delar inom den offentliga sektorn som sysslar med de här sakerna. För när man informerats om att det är den psykiatriska öppenvården man ska vända sig till så gäller det att det finns någon där som har tid och kompetens att ta sig an en. Det kan vara förödande att av stressad personal och övearbetade psykiatriker bli bemött som ytterligare en belastning istället för välkomnad (jag har själv erfarenhet av detta).
Och nej, mantrat "fler privata vårdgivare!" löser inte problemet om det i grunden uppstått i en ogenerös politik och samhällsordning som i allt väsentligt håller materiella värden högre än mänskliga.


Detta vill du läsa på Agenda 2010+: Anna ber Lipton hålla käft, Andreas deklarerar att något har hänt honom, Koldioxidskattbloggen undrar retoriskt vilket som är viktigast att satsa skattepengar på om alternativen är vård eller vägar (my point exactly) och Alliansfritt Sverige har läst KDU-ordförande Ella Bohlins blogg.

Oh, and by the way: jag har långt om länge vårdat min länklista litegrann. Nytillskott bland blogglänkarna är Björn, Greta Garbo (tänk att hon bloggar, det är ju fantastiskt!), Jonathan och Kirira.

4 kommentarer:

jimpan sa...

Håller också med Malin Lernfelt, vilket inte händer ofta. En nära släkting till mig tog sitt liv för en dryg månad sedan och på det privata planet är det viktigt att kunna prata om det och inte lägga locket på. Jag tror att det skulle vara bra också i ett samhällsperspektiv. Det finns mycket att prata om när det gäller självmord.

jimpan sa...

Psykvården är för övrigt helt sorglig i sitt sätt att (inte) fungera.

Charlotte sa...

Oj, jobbigt, tungt.
Hoppas det inte var någon du var väldigt nära på ett personligt plan (för det önskar jag ingen). Ja, det finns så mycket att prata om i samband med självmord. Man lämnas inte bara med sorg utan med skuld och ilska också. Och ofta ser det så onödigt ut från utsidan. Så svårt att förstå.
Tre gånger har någon jag känt tagit livet av sig. Men tack och lov (rent egoistiskt sett) har det inte varit någon nära vän eller någon närstående på annat vis någon av gångerna. Tre döda p g a självmord i en & samma människas bekantskapskrets är ju dock väldigt många, ändå. Jag vet däremot ingen som avlidit p g a trafikolycka, som en jämförelse. (Alla har varit män f ö. Det handlar ju oftast om män.)

jimpan sa...

Tack för omtanken! En av de tankar som dykt upp är att jag önskar att vi stått varandra närmare under de senaste åren. Men det hjälper ju inte att tänka så i efterhand.