måndag, april 14, 2008

Mäns sårbarhet

Anne Swärd skriver i Sydsvenskan om män som offer och sköra varelser. I tidskriften Forskning och framsteg "presenteras ett aktuellt mexikanskt fynd som ger en ny bild av mayariket och dess offerseder. Tidigare har det antagits att mayafolket offrade en del av sina jungfrur för att blidka gudarna. Nu har benrester efter 127 kroppar hittats på botten av en vattenfylld grotta på Yucatánhalvön. 80 procent av kvarlevorna kommer från unga pojkar. Resten från vuxna män." I magasinet Euroman presenteras mäns dödlighetsstatistik. Vi är alla dödliga. Men män är ännu dödligare än kvinnor.

"Exempel på risker i en modern mans liv är hjärtsjukdom, självmord, prostatabesvär, våldsamma olyckor, testikelcancer, andropaus, sociopati och sist men inte minst 'rejsningsproblemer' – vilken alltså inte innebär att det är lite jobbigt att resa sig ur tv-fåtöljen, utan det betydligt mer besvärande impotensproblemet.
Det är farligt att vara man. Danska Sundhetsstyrelsens dödsorsaksregister är dyster läsning för män, oavsett ålder. Det dör tre gånger så många män som kvinnor i tjugoårsåldern. Först när danskarna kommit över åttioårsstrecket dör ett större antal kvinnor, vilket beror på att vid det laget finns det inte så många män kvar.
Kvinnor lider, män dör – om läget ska summeras krasst. Denna olikhet mellan könen gör också avtryck i självmordsstatistiken: nästan tre gånger så många män som kvinnor tar sitt liv, trots att kvinnor står för de flesta självmordsförsöken.
Paradoxen att män lever farligare men mår bättre uttrycker en dansk epidemiolog på följande vis: 'Om du frågar en man hur han har det, svarar han oftast att han har det jättebra. Men nästa gång du kommer för att fråga, är han kanske död.' Möjligen betalar män ett högt pris för att vara överordnade i samhället. Betydligt oftare än kvinnor förtränger de tecken på allvarlig sjukdom, eftersom sjukdom innebär kontrollförlust och ökat beroende av andra."

Pär Ström & co skyller gärna det hävdvunna blundandet för mäns problem på feminismen, men slår åt helt fel håll. I själva verket torde naturligtvis problemet vara både äldre och mer komplicerat än så. J
ag skulle gissa att Swärd har rätt i sina spekulationer. Och som filmvetare kan jag intyga att feministisk analys ofta gått ut på att ifrågasätta berättelsestrukturer som konstruerar män som kontrollerande subjekt och kvinnor som sårbara objekt. Samtidigt ska det inte förnekas att feminismen i populariserad form paradoxalt nog kan hjälpa till att upprätthålla en sådan struktur i själva samhället, eftersom den inte i tillräckligt hög grad varit/är inriktad på att gå ut ur berättelsernas värld för att lyfta fram de områden där män i realiteten är sårbara.
Så är det också i princip bara Bert Karlssons missnöje vi hör när det fattas beslut om att potenshöjande medel inte ska subventioneras utan bekostas av den enskilde man som drabbats av
'rejsningsproblemer' - vilket i viss mån gör männens sexliv till en klassfråga.
Så är det också så att vi (i Sverige, i alla fall) tydligen saknar de stora övergripande undersökningarna av hur vanligt det är att män utsätts för våld i nära relationer, och hur detta våld ser ut. Det tycks utgöra tämligen obekant terräng. Vi är så vana vid att placera in en kvinna i rollen av den som blir misshandlad och en man i rollen av den som slår att vi ibland inte ens förmår riktigt ta in redogörelser för det motsatta förhållandet. En av de fåtal passager i Pär Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde som faktiskt var lite givande handlade om tendensen att förvandla exempelvis nyheter om män som kastreras av kvinnliga partners till roliga historier. Medan en nyhet om en kvinna som exempelvis fått ett bröst avskuret av sin man självklart skulle återberättas med fasa.
Ett exempel på hur vi tenderar att glida förbi mäns lidande och göra det till en bisak kan en bloggpostning jag stötte på i januari och inte riktigt lyckats få ut ur skallen utgöra. Den handlar om hur bloggaren råkar i samtal med en uteliggare, som berättar:

"Jag har ju lägenhet, och allt det där va, men det är bara det att min fru slår mig, och då pallar jag inte att vara där. Så när det är så, att hon slår mig, så flyttar jag ut hit ett tag tills hon lugnar ner sig. Du förstår, vi är konstnärer, båda två. Och det fattar du ju själv att det inte är så lätt med två konstnärer under samma tak. Hon målar ju figurativt, fattar du. Troll, djur och skit. Tavlor som ser ut precis som det de föreställer. Jag är mer abstrakt. Mondrian, Pollock och så där, du vet. Fattar ju vem som helst att det inte alltid går ihop sig. Hon kan bli helt vansinnig på det där. Kolla på mina tavlor och inte fatta ett skit av det. För hon tycker ju konst måste vara figurativ, realistisk så där va. Så då blir hon förbannad på mig, och så slår hon mig. Men efter ett par dar, när jag kommer hem igen, så är det helt lugnt igen. Fattar du?"

Och bloggaren fattade. "Fattade att de två konstnärssjälarna då och då behövde vara ifrån varandra. Att han då och då behövde tillbringa lite tid på varmluftsutblåset på Norrtullsgatan." Titeln på bloggposten är också "Konstnärens liv är hårt". Och jag vill alltså inte anklaga specifikt denne bloggare för att han vände bort ögat från själva misshandeln. Inte försökte uppmana mannen att polisanmäla sin partner. Inte gav honom adressen till ett manscenter han kunnat gömma sig i några dagar (och något sådant finns väl helt enkelt inte ändå). Den misshandlade mannen uppfattade ju tydligen inte heller sig själv som ett offer. Och jag själv insåg inte heller först vad det var som skavde hos mig med den här historien.
Men jag kom på det till sist.

6 kommentarer:

Johan sa...

Få män råkar väl så illa ut för normen som säger att en man definitivt inte kan vara underställd en kvinna i ett förhållande och att tanken är just skrattretande som de som misshandlas eller på andra sätt hamnar i liknande situationer. Inte nog med vad de genomlider; försöker de göra omgivningen uppmärksam på situationen finns alltid risken att den inte tar dem på allvar eller i värsta fall rentav tycker att det är en smula underhållande ("hah, kan han inte ens hålla pli på frugan?").

Jag hamnade, när jag gick i gymnasiet, i ett upprörd diskussion med en klasskamrat som inte kunde förstå min inställning att det alltid var lika hemskt vem som än råkade ut för den situationen, eftersom lidandet till slut är någonting den enskilda individen genomlider och strukturer och normer som säger att det inte borde vara så knappast är någonting som dämpar vare sig den fysiska eller psykiska smärtan. För henne var det alltid värre när det var en kvinna som råkade ut för det.

//JJ

Charlotte sa...

Den attityden har jag svårt att förstå. Däremot kan jag tänka mig att kvinnomisshandel av män ofta ser annorlunda ut än mäns misshandel av kvinnor - det sägs ju ofta att många kvinnor misshandlas till döds, det kan knappast vara ett okänt samhällsproblem att män lika ofta misshandlas systematiskt till döds. Men vi vet väl inte riktigt hur det ser ut, problemet är vad jag vet inte riktigt kartlagt. Och hursomhelst är det som du säger - individens helvete är just individens, mannens som kvinnans.

Mårthen sa...

Du har förstås rätt, och efter att ha läst din text ser jag på min egen, den du citerar, i ett delvis annat ljus. Problemet ligger ju väldigt djupt rotat i många av oss. Själv växte jag upp med mantrat "man slår inte en tjej". Den logiska fortsättningen är förstås att det är okej att slå en kille, annars skulle mantrat vara ett annat.

Men jag blir väldigt äcklad när Per Ström och andra använder enstaka exempel på misshandlade män, eller för all del systematiska problem med män som far illa, som ett argument mot feministiskt tänkande. Det finns inga motsägelser i att agera feministiskt och samtidigt göra det bättre för män, snarare tvärtom.

Charlotte sa...

Håller med om Pär Ström. De få poänger han har hade lika gärna, och förmodligen bättre, kunnat framföras av en pro-feminist.

Alexander sa...

"[...]vilket i viss mån gör männens sexliv till en klassfråga."

Bara männens? ;)

Bra inlägg!

Charlotte sa...

Tack, Alexander! Och nej, du har förstås rätt: det var kanske ett väl atomistiskt sätt att se saken.