borgström, sabuni och de särade låren

själens säte?

I söndags visades dokumentärfilmen Feministerna på Sveriges Television. Jag såg inte hela filmen, men att döma av det jag såg måste jag säga att det var en märklig skapelse. Ett antal mer eller mindre bekanta feminister höll tal, upplästa direkt från handhållet manus, rakt in i kameran. De fick alltså utrymme att tala för sin sak, att förklara vad deras feminism handlar om, samtidigt visades hur de stakade sig vilket stundvis gav dem ett osäkert intryck. De visades också, med några undantag, i halv- eller helfigur snarare än i närbild. Man kan säga att de desarmerades och deras budskap oskadliggjordes i vad som tycks ha varit ett försök att ge en motbild till Könskriget. Ett par av de medverkande var också noga med att distansera sig från vissa andra feminister, som på nytt försågs med manshatarstämpeln eller allmänt pekades ut som översittaraktiga och intoleranta. Några rocktjejer och ett gäng subversiva cheerleaders skulle stå för den rena ilskan mot mansväldet, men det är svårt att visa vrede på kommando, särskilt när man vet att man är ett demonstrationsobjekt och att man hur man än gör kanske snarare ser gullig ut i betraktarens öga. Det är i alla fall så jag tänker mig att de här tjejerna kan ha upplevt situationen - bara glimtvis tycktes några av dem vara bekväma i den. Nej, tacka vet jag den kanadensiska dokumentären My Feminism (Cardona/Colbert, 1997), som också bygger på att låta olika feminister komma till tals men gör så på ett betydligt mer kraftfullt, intresseväckande och djupgående vis.
En som stack ut litegrann var dock Karolina Ramqvist. Hon pratade om den mytiska konstruktionen av en viss typ av identitet utefter kön, och om systerskapet som en falsk, destruktiv föreställning feminismen måste göra sig av med. Välkända tongångar från diverse genusorienterade akademiska seminarier. Bloggaren Syrran har klokt bemött detta med systerskapet - det är om inte annat en feministisk strategi. Utan solidaritet kvinnor emellan kan det visserligen fortfarande finnas en slags feminism (som då främst måste handla om teoretiska reflektioner och om fokusering på det egna jaget) men det kan förstås inte finnas någon kvinnorörelse. Att jag ändå hajade till för Karolina Ramqvist berodde dels helt enkelt på att hon formulerade sig på ett drastiskt och utmanande sätt (de flesta kommentarer om filmen jag sett har också fokuserat på just Ramqvist), dels på att hon gjorde en intressant koppling mellan bräcklighet, kön och kvinnans jag. Jag minns inte exakt hur hon formulerade sig, och inget tillfälle till fördjupning gavs, men poängen var att Kvinnans jag sitter i hennes av bräcklighet och utsatthet kännetecknade kön, att hon går under om detta kön invaderas och att upplevelsen av en gemensam ömtålighet är det som invaggar Kvinnor i en falsk systerskapsupplevelse. Den våldtagna kvinnan, sade Ramqvist ungefär, anses ha förlorat sig själv. Ja, det är förstås föreställningar alltihop handlar om och inte om kvinnors natur.
Detta med tanken om jaget i könet, ett jag som måste skyddas, väckte mitt intresse och fick mig att tänka på något jag förundrats över: de starka reaktionerna på Nyamko Sabunis förslag om obligatorisk gynekologundersökning för tonårsflickor. De har ju återigen yttrats sedan Sabuni utsågs till integrationsminister. Delvis handlar det om ett missförstånd - en del, så till exempel Masoud Kamali i DN igår (13/10), har uppfattat förslaget så att det bara skulle handla om invandrarflickor, och då blir ju upprördheten förståelig. Missförståndet är i sin tur förståeligt eftersom förslaget presenterades som del av ett paket åtgärder med syfte att motverka hedersförtryck, i detta fall som det manifesterar sig i form av könsstympning. Den debattartikel i Expressen där Sabuni presenterade paketet ackompanjerades av ett foto med bildtexten "Genom obligatoriska gynekologbesök för flickor som kommer ur hederskulturer kan samhället angripa könsstympning, anser Nyamko Sabuni (fp)". Bilden föreställde en mörkhårig flicka liggande med särade ben på en gynstol och en ljushårig kvinna framför henne med händerna i högsta beredskap att hugga in. Samtidigt lydde artikeltiteln i fetstil precis under bilden "Kontrollera underlivet på alla högstadieflickor". Jag antar att de båda utsagorna var och en för sig fungerat som ett rött skynke. Vissa har tagit fasta på den etnicitetsbetonande bilden & bildtexten, andra har gått igång på orden "kontrollera underlivet". Allt sammantaget blir hur som helst till en explosiv kombination. Vad jag tycker är anmärkningsvärt är hur de upprörda kommentarerna karaktäriserar idén om obligatorisk gynundersökning i termer av övergrepp, rentav våldtäkt. I en föga konstruktiv men intressant lång debatt hos louisep hittar man, försåvitt att man står ut att plöja igenom alla invektiv och mobbarliknande utfall från blogginnehavarens sida, två kommentatorer som öppet jämställer idén om obligatorisk gynekologundersökning med våldtäkt, en som talar om "totalitärt vanvett på porrtidningsnivå" (en man - kvinnor vet ju i allmänhet att det inte finns något pornografiskt med ett gynekologbesök), och så återkommande formuleringar av stilen "bända upp lår", "rota i underliv", "vaginapoliser", "ultimat integritetskränkning". Det är som att Sabuni gett sig på det allra heligaste. Det som man inte kan förhålla sig sansat till utan antingen upphöjer eller degraderar. Idén om att ingenting skulle kunna vara mer integritetskränkande uttrycker en föreställning om att vaginan rymmer själva själen, det innersta.
Föreställningen går igen i svensk myndighetssyn på prostitution, eller sexarbete som man skulle kunna kalla det om det rådde bättre villkor. Claes Borgström skrev på DN-debatt 9/10 att "ett samhälle där det finns prostitution når aldrig jämställda löner. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås så länge vi har ett samhälle som säger att män har rätt till kvinnors kroppar." Den prostituerade kvinnan, vars underliv är en inkomstkälla och alltså ständigt penetreras av främlingar, får bära hela kvinnoförtrycket på sina axlar. Så är hon också ute på gatan i sin numera olagliga verksamhet helt oskyddad mot kvinnoförakt i sexualiserad form. Ironiskt nog är varken Borgström eller de mest hänsynslösa torskarna intresserade av att de prostituerade kvinnornas egna röster ska höras och att de utifrån sina egna villkor ska ges större möjligheter till egenmakt över sina liv. Men det är också en logisk konsekvens av synen på underlivet som kvinnosjälens säte - en syn som gör horan till en förstörd människa, någon som sålt och degraderat sin själ, lämnat människovärdet bakom sig. Prostituerade män blir hos Jämo som så ofta annars till en ointressant minoritet.