den vägen vandrade

Året rinner ut...
...så vad har då hänt under året?
Ja, till att börja med ska de hädangångna minnas. Några av dem levde en gång i DDR, Landet som inte längre är. Döden tar både förföljare och förföljda, men oftast är både levande och döda gråmelerade snarare än svarta skurkar eller vita hjältar. Aldrig blir väl detta så tydligt som i ett totalitärt samhälle. Under året har bland andra Gerhard Behrend, Frank Beyer, Jenny Gröllmann och Marcus Wolf dött. Mest känd av dessa var förstås Wolf, spionchefen och den svartaste av dessa fyra. Märkligt nog betraktade han sig själv som en reforminriktad mjukis. Förvånad över att plötsligt riskera fängelsestraff i sitt hemland flydde Wolf till Moskva då muren föll - liksom hans far en gång gjort, men då under helt andra omständigheter. Att de båda sönerna till den judiske läkaren och författaren Friedrich Wolf, efter att i flykt undan nazismen tillbringat en del av sin barndom och ungdom i sovjetisk exil, kom att tillhöra den östtyska intelligentsian och inta höga poster i DDR:s politiska respektive kulturella landskap, det är en omständighet som blottar lite av den mänskliga själens bråddjup. Visserligen utbildades de till att tillhöra den kommunistiska eliten - men i trettiotalets Moskva med dess vågor av utrensningar levde de ju också i en skräckens och angiveriets atmosför. Yngre brodern Konrad Wolf blev filmregissör och kulturpolitruk. Men inte heller han gick fri från den otillåtande övervakningen av kulturprodukter. En av hans filmer, Sonnensucher, lades på hyllan och låg där i fjorton år innan den fick premiär. Konrad Wolf, som dog 1982, är kanske den enda östtyska regissör vars konstnärlighet åtnjuter internationell aktning. Jag för min del har dock svårt att se hans romantiska, godmodiga och allmänt överlägsna ryska rollfigurer utan att rysa litegrann invärtes.
Frank Beyer däremot tenderar mer betraktas som en skicklig hantverkare (vilket minsann inte är fy skam). Även han regisserade film och han stod bakom den enda östtyska film som nominerats till en Oscar, Jakob der Lügner från 1975. Det är en smärtsam historia och en av de filmer alla som tror att Förintelsen inte är ett ämne som förekommer i tysk film borde se. Beyer blev väldigt omilt behandlad av den östtyska regimen, ändå framhärdade han i att inte bara försöka leva och verka i sitt hemland utan dessutom i att behålla sitt partimedlemskap fram tills dess han blev utesluten under förödmjukande former. Berodde hans medlemskap på en uppriktigt känd övertygelse eller handlade det om anpassning och strategi - eller kanske om någon slags pliktkänsla? Gör det långvariga medlemskapet Beyer till en medlöpare?
Jenny Gröllmann arbetade också inom filmen, som skådespelerska. Hon var under åttiotalet gift med Ulrich Mühe, en kollega. Mühe spelar Stasi-officerare i De andras liv - en underrättelseagent med uppdraget att avlyssna ett känt skådespelarpar. I realiteten har Mühe anklagat sin förra fru, Gröllmann, för att ha tillhört Stasi. Gröllmann förnekade detta fram till sin död - hon har delvis rentvåtts genom ett domstolsbeslut som förbjöd Mühe att fortsätta sprida dylika rykten. Vem vet vad som verkligen utspelat sig mellan de båda makarna. Gröllmann medverkar i en av de enligt min mening bästa östtyska spelfilmer som gjorts - Dein unbekannter Bruder i regi av Ulrich Weiss från 1982. Filmen utspelar sig under Tredje riket men dess kallsvettiga paranoia säger en del om livet i DDR.
Om det fanns något sådant som en östtysk folksjäl...nä, det är ju en löjlig tanke. Men mer än någon annan av dessa lyckades Gerhard Behrend som en av skaparna till Das Sandmännchen, den animerade dockan John Blund, nå östtyskarnas hjärterötter. Man försökte men lyckades inte fimpa den lille gubben med sandsäcken från barntv-tablån vid tiden för återföreningen - lyckades inte eftersom det blev publikstorm. Åtminstone detta invanda och hemtama ville man ha kvar. Den östtyske John Blund blev nyligen föremål för en grov norsk dokumentär som visats i svensk tv (John Blund - en socialistisk hjälte) där figurens propagandistiska egenskaper lyftes fram på ett förenklat sätt; filmen visade egentligen inte mycket mer än att alla kulturella uttryck, och i synnerhet ett uttryck med så uppenbart pedagogiskt uppsåt, görs i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Samma fördömande attityd som filmens skapare uppvisade mot diktaturens Sandmännchen skulle man i princip kunna uppvisa mot allt och alla som fanns och levde i DDR och därmed skulle man egentligen bara demonstrera sin egen skenhelighet.