Jag är glad att jag inte är galen

För om jag hade varit det hade jag kanske blivit ännu galnare av Sveriges televisions gigantiska rollspelsprojekt Sanningen om Marika. Ärligt talat, jag kan inte fatta hur public service kan agera så oansvarigt att de blandar tydligt markerad fiktion med fiktiva debatter som saknar tydliga markörer vilka anger att de är fiktiva och har deltagare som spelar ett slags avancerat realityspel vi i publiken förväntas genomskåda och glatt metaspela med i. Tänker inte SVT på att Sveriges befolkning inte bara utgörs av intermedialt verserade kidz utan också gamla psykotiker, paranoida rättshaverister och andra sköra människor av vilka några faktiskt kan ha råkat ut för att någon dem närstående försvunnit på riktigt? Jag fattar inte heller att de lyckats hitta en sociolog -- för Magnus Karlsson är sociolog -- som har så dåligt omdöme att han ställer upp på det här spelet.
TV-recensenten Ulf Clarén på Sydsvenskan tycker att den tydligt markerade dramafiktionen klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, utan den mystifierande kringapparaten. Det tycker inte jag, jag tycker inte satsningen håller måttet vare sig med eller utan rollspelsleken.

Ett p s till Publicerat

Jag tog ju, för några veckor sedan, upp hur radioprogrammet Publicerat lät Johanna Parikka Altenstedt oemotsagd ge en ganska märklig bild av hela JPA-vs-Isabelladebaclet, och hur bloggosfären, sedd ur negativ synvinkel, kom att ryckas i centrum för diskussionen. Sedan har jag undlåtit att följa upp med Publicerats uppföljning 13/10. Fy på mig!
Den som följt historien är hursomhelst säkert väl medveten om att Publicerat i påföljande program lät Isabella komma till tals och även läste upp några lyssnarmejl om saken samt idkade viss självkritik. Programledare Åke Pettersson medgav att han möjligen gjort ett misstag i det att han försökte koppla bort hela frågan om rätten till anonymitet för att endast fokusera på "nätaspekten" -- bloggmobbningsfenomenet och det faktum att ens blogg kan kapas av någon annan om man inte skyddar sig ordentligt. Åke Pettersson, som tidigare var en av programledarna för numera nedlagda Vår grundade mening, är, tycker jag, en skicklig och balanserad journalist för det mesta och vad mig anbelangar rättades "misstaget" genom denna uppföljning till. Samtidigt gav Pettersson återigen uttryck för den förbittring och/eller skepsis gentemot bloggosfären som man ofta återfinner inom det vi brukar kalla gammalmedia (ett ord jag hädanefter kommer att försöka undvika, eftersom det har en onödigt pejorativ klang). Han hade en väldigt raljant attityd när han lite småskrattande pratade om hur "det händer saker på nätet, det är väl det minsta man kan säga" och om detta med uttrycket "gammelmedia" (vilket f ö även JPA använt veckan innan, då utan någon reaktion från Petterssons sida) och hur det underförstått står i motsättning till det "unga och hippa". Och det är klart, visst ligger en del i att det lätt förloras fattningen inom månget kommentarsfält på bloggosfären. Att språket inte alltid är så nyanserat. Att det finns mycket ilska som ventileras och ogenomtänkta spontana tankar som förs fram på ett onyanserat sätt. För att, som Isabella påpekade, nätet utgörs av människor -- och människor är som människor är. Som Teflonminnet uttryckt saken: "internet är den nya effektiviserade, megainterkonnektiva och ofta ansiktslösa versionen av den lokala skvallerkärringens kaffebord, där det doppades mandelkubb i slaskkaffe och snackades oändligt med skit om precis allt och alla med egoboost som följd". Och även om det finns en hel del journalister som bloggar är bloggandet ändock en slags "privat", personlig verksamhet, något som i allmänhet ligger utanför yrkesliv varför bristen på professionalism i bloggosfären faktiskt inte är särskilt konstig. Det är dessutom i de allra flesta fall inte något som genererar pengar -- den springande punkten och den avgörande skillnaden mot etablerade medier.
Att man lite nedsättande talar om gammelmedia handlar nog inte sällan om en upplevd maktlöshet och ett underläge gentemot dem som har stora organisationer bakom sig, stora kanaler att nå ut via och dessutom belöning i form av pengar mot sina uttrycksalster. De allra flesta bloggare har förmodligen ett starkt uttrycksbehov, och/eller något de/vi ser som viktigt att förmedla till omvärlden vare sig det handlar om hur det är att lida av en psykisk sjukdom och vara beroende av en inte alltid perfekt vårdapparat eller om hur det är att sälja sex i ett land där sexköp är förbjudet eller bara precis om betraktelser över världen, livet, politiken, modet eller osv. Och jag är säkert inte den enda som tänkt tanken att "vilken dröm det vore att få betalt för sitt bloggande!" Den genomsnittliga bloggaren når ju inte heller ut till särskilt många människor jämfört med den mängd man kan nå via, exempelvis, en rikstäckande radiokanal. Själv har jag, om Bloggtoppens besökssiffror är något att gå efter, mellan 350 och 700 läsare i veckan (fast det övre spektrat når jag bara om jag twinglyhorar riktigt rejält). Och även om jag tycker det är rörande att så pass, för mig, många människor bryr sig om att gå in på just min sida så är det ändå såpass få att det knappast kan löna sig för mig att exempelvis försöka få in kulor genom att lägga upp annonser via adSense eller vad det nu heter.
Den enskilde bloggaren upplever sig, med andra ord, förmodligen inte som särskilt mäktig. Ibland kanske hon uttrycker sin maktlöshet, sitt underläge, på ett obalanserat sätt. När jag hör indignationen över nätets känslosvall kommer jag att tänka på en gammal kolumn i tidningen Flamman, vars inledning blivit till en klassiker för mig: "FÖR ÖVRIGT...… blir jag rasande när folk hindras från att vara rasande. Alla som någon gång befunnit sig i en underlägsen position (dotter gentemot familjefar, demonstrant gentemot polis, ensamstående mamma gentemot socialtjänst, etcetera) vet att det värsta av värsta är när den överordnade säger: 'Inte den tonen, tack'. Alternativt: 'Nu tycker jag att vi lugnar ner oss och beter oss som vuxna'." Jag vill också påpeka att de ironiska slängar, skenbart fria från skitiga känslor, som man kan få sig i högkulturella salonger och på högvälborna tidningssidor -- som den högdragne klassikern "XX:s resonemang är möjligen underhållande" -- kan vara precis lika kränkande, kanske mer kränkande till och med, än de utskällningar eller maktlösa tirader människor i affekt ger ifrån sig.
Slutligen har man (detta har jag skrivit förr) ingen redaktör som bloggare, det finns alltså inget dämpande eller bearbetande filter mellan en själv och publiceringen på nätet, och detta gör det än lättare att gå över gränsen. För jo, det finns och det ska finnas gränser -- men låt det få växa fram en "högre utvecklad" eller mer respektfull bloggkultur efter hand, utan att irritera bloggosfären genom ständiga förolämpningar och förminskningar -- som då P1-morgon 25/10 helt arrogant satte titeln "Bloggare vs. kvalitetsmedia" på sitt ljudklipp med en diskussion om medieutvecklingen.

Du lilla människa

Blev lite uppfriskad av Annika Flynners irritation mot Roy Anderssons Du levande. Inte för att hon skulle ha rätt i sin kritik mot filmen -- precis som Hynek Pallas påpekar är det helt poänglöst att kritisera den med realismen som måttstock, och nej, fotot i filmen är allt annat än "anonymt" -- det bär regissörens signatur med osedvanlig skärpa och utgör dessutom hans främsta styrka: Roy Andersson borde, tycker jag, istället syssla med konstfoto, där skulle hans stela tablåer komma fullständigt till sin rätt.
Vad som piggar upp mig med Flynners kommentar är att någon överhuvudtaget, och det på en nivå som ligger snäppet över "äsch sån trist skit vill man väl inte se", uttrycker irritation över filmen. Jag blev också irriterad över den. Samtidigt som just de fyra scener Annika tycker höjer sig över den övriga filmen är de scener också jag skulle vilja lyfta fram som de bästa (två drömscener, en maniskt bedjande kvinna i en frikyrkolokal och en vardaglig bild av två gnolande makar). The rest is, som Annika påpekar men på fel sätt, tämligen platt. Dialogen är en orealistisk konstprodukt och ska så vara, men den är en dålig sådan, den pekar ofta inte ut ur sig själv utan blir trivial på ett icke-sublimt sätt. Det finns inte mycket bakom pappskyltarna, liksom. Dessutom saknas, utöver bildspråkets konsekvens, en tydlig linje och enhetlighet i uttryck samt budskap. Och den svenska kritikerkårens allmänna knäfall inför herr Andersson är i det perspektivet vad som irriterar mig allra mest, mer än själva filmen vilken trots allt var bättre än Sånger från andra våningen -- att man t ex, som Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna, gör så mycket av en förutsägbar liten lågstadieslapstickscen där en man i ett hoptryckt kontorslandskap i vilket alla ändå är isolerade från varandra går ut ur sin kub för att fråga om kontorsgrannen ropat på honom, vilket får näste man att fråga näste om han ropat på den förste, varefter denne i sin tur frågar etc. Än sen då? liksom. Vi fattade poängen redan efter en kort blick på den rastlöst frustrerade mannen i sitt hoptryckta men kontaktlöhetsbetecknade kontorslandskap.
Att tala om ett knäfall inför Roy Andersson är faktiskt totalt påkallat. Förra gången, i samband med Sånger..., framställdes han som en mild kristusgestalt, en storsint och stor varelse som hör den lilla människans klagan. "Roy Andersson hör, lyssnar, bryr sig om och är bekymrad" skrev Monika Tunbäck-Hansson i GP, och hon var inte den enda som gav regissören frälsarlika drag. Carl-Johan Malmberg i SvD såg mänsklighetens värdighet återupprättas genom filmen och beskrev den öppet som något "nästan sakralt". Nu, med Du levande, finns den milde Kristus visserligen fortfarande med i spelet men mest framträdande är den stränge och krävande Herren. "Ansvaret är vårt i all evighet, amen", avslutar Patrik Andersson sin recension i GP. För nu bannar Herren oss för att vi är så självmedlidsamma och elaka, att vi inte förmår ta ansvar för våra egna liv och vara tacksamma för det vi har istället för att bara klaga och gnälla tills bomberna faller ner i huvudet på oss (är det bara jag som tänkt tanken att Roy själv sitter bakom spakarna på ett av avslutningsscenens bombplan? De bär på samma örnblick över den lilla människan i sin lilla dumma värld som herr Andersson, och de är i färd med att bestraffa henne för hennes lättsinnighet -- eller snarare tungsinthet (förresten påminner bomplanen om inledningen till Fyra nyanser av brunt, en annan film med ett uppifrånperspektiv på de som skildras)).
I en intervju i DN beskrivs regissören på välbekant sätt som "De förtrycktas försvarare". Samtidigt "avslöjar" han här vad jag tycker borde stå klart för alla: att han egentligen inte alls tycker om människorna. Jo, han tycker väl synd om dem kanske, han känner medlidande, men det är ju en annan sak. I en av scenerna i Du levande får vi se och höra en uppgiven, förhärdad psykiater beklaga sig över de hopplösa patienter som kommer till honom för att kräva att få bli lyckliga, men är så elaka och hopplösa att de varken förtjänar eller förmår fånga lyckan. Det här är, berättar Roy Andersson, hans eget språkrör. Ja, han föraktar ju sina patienter, doktorn. Är det verkligen bara jag som tycker att det hela inte riktigt går ihop, som undrar lite över helgonglorian?
Man kan förstås också tolka uttalandet som att Roy Andersson är trött på att få bära helgonglorian/törnekronan. Han tycker att vi ska växa upp och sluta kräva tröst och frälsning av andra/honom. I hear you i så fall Roy -- men jag föredrar en regissör som tilltalar mig frontalt, som en jämlike, framför en som antingen sätter sig till doms över mig eller "ser till mig som liten är".

Det är inte Tony jag kommer att sakna

Inför slutavsnittet av Sopranos hade DN inne ett gäng artiklar om serien, en av dem betitlad "Därför kommer vi att sakna dig, Tony". Skribenten Markus Wilhelmsson konstaterar att serien är en av TV-historiens mest hyllade, och fortsätter:
"Men hur kan man älska Tony Soprano? En rasist, en mödare, en lögnhals, en homofob, en otrogen make, en psykopat med panikångest.
Är det egentligen inte vi som borde gå i terapi?"
Jag ber att få invända! Själv kommer jag inte att sakna Tony Soprano alls. Jag älskar honom inte och har aldrig älskat honom. Att jag till slut kommit att gilla serien, efter att till att börja med funnit den alltför publikfriande, det är en helt annan sak. Man måste inte gilla huvudpersonen för att kunna uppskatta en film/roman/serie etc. En som förstått det var Stanley Kubrick -- vi är många som älskar filmen Barry Lyndon, men knappast någon av oss lär älska rollfiguren med samma namn.
Som jag ser det, och med visst förbehåll för att jag fram till sista säsongen bara följt serien sporadiskt, har dr Jennifer Melfi, Tonys terapeut, mer än någon annan fungerat som åskådarens stand-in i serien. Förenklat: så länge hon hade en romantiserad och hoppfull bild av Tony Soprano, maffiabossen som kom till henne på grund av panikångest och depression, så länge genomsyrades själva serien av tendenser till romantisering av maffialivet (och så länge var den rätt ointressant för mig, även om jag kunde se en allt större komplexitet och konstnärlig frihet i själva berättarformen ju längre den gick); när hon sedan slutligen, under sista säsongen, insåg att hon hade att göra med en obotligt manipulativ narcissist och tog sin hand ifrån honom, då föll också täckelsen från mafioson som nu (och nu blev serien intressant för mig) stod naken i all sin vidriga ynkedom. Självfallet framstod Tony Soprano trots detta alltjämt som mänsklig. Men mänsklig var ju också, trots allt, Adolf Hitler. Alla människor är på något sätt mänskliga -- det är trivialt. Och om herr Soprano inte framstått som mänsklig hade det inneburit manusförfattandets misslyckande -- medan motsatsen inte automatiskt innebär dess triumf.
Jag har aldrig varit den som fallit för ledarhannar, i synnerhet inte så konventionella och förutsägbara sådana som T Soprano. Men som de flesta andra -- och i detta, att "vi har alltid dragits till de laglösa" som en av DN-artikelns förklaringar till "vår" förkärlek för Sopranos lyder, har förstås herr Wilhelmsson rätt -- kan jag drabbas av den fascination för en fetischerad maffiakultur som är en av orsakerna till seriens framgång. Vem har inte någon gång fantiserat om att tillhöra en allsmäktig grupp, en familj så inflytelserik att ingen skulle våga jävlas med en och man aldrig skulle riskera att bli fattig, misslyckad och utblottad eftersom man alltid skulle bli "taken care of"? Och ett stort antal ofta välgjorda amerikanska filmproduktioner har hjälpt till att koppla den här typen av allmaktsfantasier till den italiensk-amerikanska mobsterkulturen, vars språkbruk, matvanor, kläd-, inrednings- och musiksmak många av oss tar del av med glupskhet och skräckblandad förtjusning. Den rollfigur i Sopranos som för mig tydligast förkroppsligar mobsterfetischismen, men som samtidigt befinner lite vid sidan av fokus vilket gör att han kan bibehålla ett fantasins skimmer, en slags lockelseaura som samtidigt är anti-romantisk, är Silvio "Sil" Dante. Med denna rollfigur är fulheten i maffiamodet tagen till sin spets men buren med idiosynkratisk absurdism. Sil är den som, med sin fantastiska pompadourfrilla och stilenliga klädsel, hela tiden, med ett kroppsspråk vagt påminnande om Pingvinens i Batman 2 - återkomsten, flaxar runt vid Tonys högra sida som en ängslig hönsmamma och som, också det hönsmammelikt, hamnar på sjukhuset på grund av stress då han för ett tag tvingas ta på sig ledarrollen. Han tycks nästan bo på kontoret på Bada Bing, och man blir närmast förvånad över informationen att han faktiskt har både (en förvånansvärt snygg) fru och barn. Det vilar alltså något overkligt över Sil, så som det ofta gör över undanskymda människor också i verkligheten, och detta gör det -- eller rationaliserar jag bara min förtjusning i den här rollfiguren nu? -- lättare att tycka om honom samtidigt som man med öppna ögon ser det vedervärdiga i den hantering också han är djupt involverad i. Överhuvudtaget är det, som jag ser det, lättare att tycka om de konstfullt utmejslade bifigurerna i serien än mr T himself. En annan bloggare som kanske skulle hålla med mig om det är den som bär det osmakliga bloggnamnet Snaskefar, och som i en rolig postning redogör för sin förtjusning i den osmaklige sidekicken Paulie Walnuts. Ytterligare en rollfigur som är minnesvärd, och för mig betydligt med attraktiv än svinet Soprano, är förstås den tragiske gestalten Christopher Moltisanti. Han är den motsägelsefulle, veke antihjälte av shakespearska mått så många andra maffiafilmer är uppbyggda kring, medan Tony Soprano egentligen aldrig växer till något utöver sitt värv. Det är rätt passande, och ett manusförfattarens genidrag, att Tony blir den som till slut gör slut på den "veka länken" Christopher.
Serien gjorde det så länge den fortgick allt mer tydligt att värvet i fråga, trots den högstämda familje- och samhörighetsretoriken, i grunden främst bygger på materialism, dominans och brutalitet. Vore jag medlem i en maffiafamilj skulle jag som kvinna förmodligen vara relativt, alltså relativt, trygg för egen del, men jag skulle få räkna med att se min man, far, bror eller son död vilken dag som helst. Jag skulle dock kunna räkna med att bli materiellt kompenserad för detta -- alla (män) är utbytbara; huvudsaken är att de överlevande kan upprätthålla sin levnadsstandard. Oavsett om den bygger på handel med gifter, vapen, kvinnor, våld, avfall eller något annat.
---------------

Ps. Kolla in Agenda 2010+! Läs Martin Tunström om religiösa friskolor, se Kaj Raving göra reklam för årets vegomässa, kolla in Jimmys förhoppningar om att tanken på medborgarlön ska slå fastare rot och fundera med Ilse-Marie över om det är okunskap eller egoism som får högerpolitiker att mot allt förnuft nedmontera välfärdssamhället.

Sånt som händer i Europa -- och således också här

Här händer det grejor. Man beslutar om en ny konstitution, och jag önskar att det vore självklart att alla EU-medborgare skulle få lov att säga sitt om saken i en enda stor folkomröstning. Jo, jag för min del är EU-positiv, men när jag hör Fredrik Reinfeldt säga att "Det skulle bli fel diskussion" och ange det som skäl att inte folkomrösta i Sverige, då undrar jag om diskussionen någonsin kommer att kunna bli "rätt". Sålänge den gemene medborgaren lämnas utanför viktiga beslut kommer den gemene medborgaren inte heller att känna sig som en del av EU på rikigt gissar jag.
Två andra anmärkningsvärda beslut på europanivå ska nämnas: för det första har en resolution om att stärka sexarbetares ställning i samhället antagits i Europarådet -- vilken, som man kan läsa hos Isabella, motarbetades av svenska politiker -- för det andra antog EU:s ministerråd ett beslut om stärkta sanktioner mot Burma i måndags -- vilket recenseras här.
När får vi vår se/hörvärda Europakanal eller läsvärda Europatidning -- utan de skräddarsydda positiva beställningsartiklar Margot Wallström förespråkat?

Konsten att pervertera innebörden av en mening genom att rycka loss den ur sitt sammanhang

Samtidigt med den feministiska antologin Könskrig kommer författaren Per Ström med pamfletten Mansförtryck och kvinnovälde. Hell, det är ju nästan könskrig out there. Jag har inte läst Ströms bok och den verkar i olikhet med Lefflers och Alvemarks antologi inte kvala in på kultursidorna. Vilket kanske säger en del, men Mansförtryck... dyker i gengäld upp på åtminstone en ledarsida och har diskuterats i P1-morgon, så den har inte helt tigits ihjäl.
I radion var det tidningen Arbetarens chefredaktör Rebecka Bohlin som hade den otacksamma uppgiften att debattera mot Ströms tes att "feminismen egentligen inte alls handlar om likaberättigande, utan om att kvinnan ska härska över mannen". Per Ström drog som stöd för sitt påstående till med ett för Bohlin okänt citat från Feministiskt Initiativs valmanifest;
Samhällsbyggandet måste ske utifrån kvinnors villkor!

Bohlin, som inte kände till citatet, var ju tvungen att "erkänna" att det där låter ju inte så bra, men naturligtvis ville hon inte gå med på att detta är ett bevis på feminismens dolda agenda: inrättandet av ett matriarkat. Hade hon känt till det sammanhang citatet egentligen ingår i hade hon haft ännu lättare att tala emot Ström. För när man ser vilket sammanhang det egentligen ska läsas i blir det tydligt att detta handlar om en lite olycklig formulering med egentlig anknytning framför allt till något så prosaiskt som stadsplanering: "Kvinnor har rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk trygghet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Samhället måste organiseras och byggas för att underlätta livets alla delar. Bostad till rimlig kostnad och samhällsservice inom rimligt avstånd är två grundläggande villkor för detta." Det här ska alltså ses i sammanhang med sådant som att kvinnors lägre löner ger dem ett sämre utgångsläge på bostadsmarknaden, och med den ökade risken att bli våldtagen i gångtunnlar eller andra avskilda platser som på grund av dålig stadsplanering kan vara svåra att undvika ibland, inte med några grandiosa planer på uppbyggandet av ett matriarkat. Naturligtvis kan man tycka att de borde ha formulerat denna punkt på sitt program som att samhällsbyggandet måste ske utifrån såväl kvinnors som mäns villkor, men bara den som läser Feministiskt Initiativs valmanifest utifrån ett ogrundat konspirationstänkande kan tolka det så som Ström gör. Ärligt talat, jag gillade aldrig Feministiskt Iniativ som politiskt parti (och Ström borde också fundera över detta att det finns så otroligt många fler feminister än vad det fanns personer som röstade på Fi istället för att gå ut och utmåla Fi som representanter för "mainstreamfeminismen") men den här behandlingen förtjänar de inte. När jag sedan ser Heidi Avellan i Sydsvenskan peka på att Ström gör kardinalfelet att tillskriva Nina Lekander boken Under det rosa täcket, då undrar jag varför någon skriver en bok om svensk feminism inte bara utan att begripa utan också utan att veta något om ämnet -- men framför allt varför någon ger ut en sådan bok. Jag är närmast frestad att göra så som män "alltid" gjort mot kvinnor: skylla på hysteri, paranoia eller annan känslomässig obalans.
Avellan menar dock att Ström har en del viktiga poänger. Nå, jag har som sagt inte läst boken men tillåt mig tvivla. En sak är jag emellertid böjd att åtminstone vara benägen att hålla med om: "Det är som om mäns maktställning är så självklar att de helt enkelt får finna sig i allt från gliringar till att kallas 'gubbslem'". Ja, kan vi inte sluta använda det vedervärdiga, egendomliga och nedsättande ordet gubbslem?

Vad är det för veckonummer egentligen? Äsch, nu skiter jag i detta

Jag har ju i ungefär en månads tid försökt samla mina medieexkursioner till veckovis uppdykande företeelser, för att inte fastna i det bloggträsk som handlar om att ständigt reagera på mediainslag istället för uttrycka sina egna hugskott osv, och om att ständigt falla för frestelsen att twinglyhora sig i syfte att vinna fler läsare. Men det blir röriga och konstiga, dessutom förmodligen ganska ointressanta postningar av det hela. Och häromdagen upptäckte jag att jag förmodligen konsekvent tagit fel på veckonummer, kallat vecka 37 för 39 e likn. Så, vilken bättre ursäkt att ge upp projektet? Men jag kan ändå inte låta bli att göra en sista medierundtur. Here goes.

Moral, politik och historia är ett höggradigt aktuellt temakomplex. Dagens understreckare i Svenska Dagbladet är exempel på det, liksom gårdagens. Dagens förtäljer intressant om den mytiska och självförhärligande, men historiskt sett felaktiga, bild av förflutenheten som är politiskt och pr-mässigt gångbar på Island. Gårdagens om hur kalla krigets slut skapat ett större andrum för svenska historiker att moraliskt reflektera över det svenska agerandet under andra världskriget. Det är intressant att koppla de här båda texterna till en kommentar från förra veckan i samma tidning -- "Historien ska förstås, inte censureras". Henrik Höjer gick där i polemik mot dagens tendens att döma historien utifrån vår egen horisont, vilken ibland medför en lust att handgripligen lägga den till rätta. Han har helt klart en poäng när man tänker på de ansatser som gjorts att frisera Astrid Lindgren eller Hergé till något med dagens mått mätt mer politiskt korrekt (detta trista & missbrukbara uttryck...). Det borde verkligen vara självklart att man inte går in och ändrar i litterära och/eller konstnärliga verk för att tvinga in dem i rådande tidsramar. Men jag tycker Höjer verkar blanda samman kritisk analys med efterhandscensur. Han skriver såhär:

Det finns fler exempel än kritiken mot Hergés tidstypiska rasism. För en tid sedan kritiserade författaren Maja Hagerman (Populär Historia 11/06) nyutgåvan av Tacitus nästan 2000 år gamla skrift om germanerna: ”En ny utgåva av Germania kom på svenska förra året. Och där klingar Tacitus ord om germanernas renhet ännu med samma vördnad. Passagen om deras oblandade ursprung återges som om det vore en verklig biologisk iakttagelse – en sanning från forn­tiden som inte behöver kommenteras.” Tidigare har även Pippi Långstrumps ”negerkung” varit uppe till diskussion, liksom Evert Taubes sexistiska texter. Kulturarvet är ju inte alltid något kul arv.

Rätta mig om jag har fel, men när Margareta Winberg kritiserade Evert Taubes sexistiska texter så var det väl inte i syfte att ändra eller förbjuda dem, utan bara precis just i syfte att, utifrån egen ståndpunkt, kritisera dem? De båda understreckare jag hänvisar till ovan pekar, tycks det mig, på hur politiska skeenden och ställningstaganden oavsett om vi vill det eller inte påverkar och flätas samman med vår historiesyn. Ibland ligger det moraliska ställningstagandet redan i beskrivningen av någonting, en sångtext eller ett skeende. Detta demonstreras med all önskvärd tydlighet i frågan om folkmordet på armenierna -- alltså frågan om huruvida detta skeende ska ges beteckningen folkmord eller inte. Dagens Nyheters huvudledare tog igår avstånd från att man beslutat ta upp den här frågan i amerikanska kongressen. Och nog finns det all anledning att akta sig för en ordning där det är politiker, istället för historiker, som slår fast vad som en gång hänt. Samtidigt är detta, som Göteborgsposten idag genmäler, en fråga som redan är grundligt politiserad i och med det turkiska styrets vägran att erkänna vad historiker redan fastslagit. Och nog är det, i grund och botten, hur som helst svårt att komma runt den politiska sanktioneringen av det historiskt fastställda. Vi kan ju föreställa oss att en kemalistisk friskola skulle vilja slå upp sina portar i Stockholm, och där lära ut en helt annan bild av historien än den att det skedde ett turkiskt folkmord på armenier 1915. Någonstans är det motstånd detta otvivelaktigt -- i alla fall förhoppningsvis otvivelaktigt -- skulle väcka politiskt grundat. På samma sätt skulle en kulturfestival anordnad av förintelseförnekare med säkerhet -- förhoppningsvis med säkerhet -- nekas bidrag om de skulle ansöka om dylikt, och på samma sätt är det en politiskt satt gräns som stöts emot.
Därmed alltså inte sagt att man inte ska vara noggrann med i hur hög grad historiebilden ska skapas och vaktas av politiker. Jag för min del är inte säker på att Forum för levande historia, en skapelse som ofta kritiseras utifrån utgångspunkten att det allt för mycket handlar om ett politiskt verktyg, borde läggas ner -- men nog ska kritiken tas på största allvar. Och ifråga om folkmordet på armenier är det svårt att inte tänka på Frankrikes beslut att göra förnekandet av detta straffbart -- ett slags tuktande av historiebilden som definitivt går över gränsen, och som dessutom förmodligen i någon mån motiverades av oviljan att släppa in Turkiet i EU. Att vår bild av historien lätt låter sig användas i det ena eller andra dagspolitiska syftet är ett faktum vi inte kommer runt. Men vi kan ju vara mer eller mindra medvetna därom.

En närliggande historia är fyrtiotalisternas, 68-generationens, köttbergets. Det har kommit en ny antologi med självbiografiska 68-texter, Tidsandans krumbukter. David Wästerfors recenserar den i Sydsvenskan och är kluven. Han blir mot sin vilja intresserad av de texter som går emot strömmen och ger andra bilder än de självförhärligande och -bekräftande, men önskar sig till slut en helt annan bok: en som författats av de som inte ingick i den tidens usual suspects, det politiska och kulturella jet set vi kommit att förknippa hela 68-generationen med. En sådan bok skulle jag också vilja läsa. Men jag vill gärna läsa Tidsandans krumbukter, den går direkt in på min lista. Kanske kan den ytterligare förmänskliga denna demoniserade generation som så länge varit den främsta måltavlan för kollektiva faders- och (mindre uppmärksammade) modersuppror. Själv är jag snarast kluven till hela köttberget, lika tacksam för Vilse i pannkakan som irriterad över den revolutionära självgodheten med alla dess omsvängningar. "Generationen som alltid har rätt", kallade någon den. Björn Kumm tycks, av recensionerna att döma, köra på i det invanda med sin Che Guevara-biografi -- att vissa aldrig lär sig.

Allt är sossarnas fel!

Vissa högerliberaler kan verkligen konsten att skylla allt på den reformistiska politik som för oss i Sverige framför allt socialdemokratin representerar. Louise Persson är en sådan. Nu är det dödsskjutningen i Rödeby som är sosseriets fel.

Krig, mord och våldtäkt ses som resultat av samhälleliga och sociala relationer, som symptom på att samhället, eller familjen, eller miljön i dess bredare sociala och ekonomiska mening, har fostrat dåligt eller behandlat människor dåligt. Därför bekymrar sig sociala reformister vida mer över att förändra sociala och ekonomiska villkor man tänker sig orsakar destruktiva beteenden, istället för att bekymra sig över bristen på att skydda människor från våld och tvång för att våld är en del att vara människa. Fler socialpedagoger och färre poliser. Färre straff och fler sociala åtgärder. Och så vidare.Hela denna moderna och gällande tankestruktur om mänskligt beteende har sina högst konkreta resultat. I Sverige kan man utläsa dem ibland som desperation när en 50-årig pappa tar till vapen och skjuter ned ungdomar som tillåtits trakassera en hel byggd /.../.
/---/
I dess spår kliver dessutom en social kritik mot sociala och ekonomiska orättvisor av ett sådant slag att barn och ungdomar växer upp i tron att de har rätt att kräva utan hänsyn till andra människors självägande och rätt till egendom. Det fostrar ansvarslöshet och hänsynslöshet genom ett ointresse för andra människors integritet och rätt att slippa våld.

Ja visst. Logiken smälter samman fullständigt här: reformistiskt tänkande är fel för att det skyller saker som bara är naturliga, här våld, på brister i samhället; samtidigt skylls det våld som det här är fråga om på (det reformistiska) samhället. Och något intresse för de faktiska omständigheterna kring detta fall finns inte, såsom det faktum att socialtjänsten inte var inkopplad, vilket talar emot att skylla på "färre straff och fler sociala åtgärder". Nu menar jag alltså inte att saken automatiskt ska skyllas på socialens bristande inblandning (knappast någon, och framför allt inte någon utomstående, kan tvärsäkert lägga skulden på någon enskild faktor), jag vill endast kritisera det bisarra i att kidnappa en sådan här händelse för att använda den i sin egen högerpolitiska agendas tjänst. Och jag tänker på min arkivarbetande man, som mer än en gång kommit hem och berättat om vad han sett i arkivens gömmor om vandalism, gängbråk och fulla trettonåringar under artonhundratal och tidigt nittonhundratal -- långt före den socialdemokratiska sociala ingenjörskonstens eventuellt samhällsförstörande inverkan. Jag tänker också på det inslag jag hörde i Vetenskapsradion Historia angående den brittiske historikern Simon Sebag Montefiores efterforskningar om Josef Stalins ungdom, där det berättades om hela georgiska byar under det sena artonhundratalet som på helgerna var involverade i enorma gängbråk liknande vår tids fotbollshuliganers. Och jag funderar lite över den likhet som finns mellan de totala anspråk på samhällsanalys vissa högerdebattörer har och de företeelser de vill kritisera.

Kamfertext kollar in media (vecka 41)

Inför måndagens ministerrådsmöte i EU gäller det att trycka på för så effektiva sanktioner mot Burma som möjligt. Den hållning som EU hittils intagit omfattar inte restriktioner på investeringar och import på de viktiga områden som olje-, gas- och skogsindustrin utgör. "Svenska Burmakommittén har fått indikationer på att den svenska regeringen utgör en bromskoloss i EU:s samtal om skärpta sanktioner. Vi hoppas att regeringen kan dementera detta." Så skriver Karin Strandås, ordförande för kommittén, och Sein Win, Burmas premiärminister i exil, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag. Ligger det någon sanning i anklagelsen så är det inte första gången den svenska regeringen visar sig vara utrikespolitiskt mesig. Man kan, hur som helst, skicka mail till Carl Bildt för att trycka på. Gör det!

...och nu över till något helt annat. I början av veckan damp ett dubbelnummer av den eminenta serietidningen Kapten Stofil ner i brevlådan, försedd med ett förord i vilket redaktör Lindengren beklagar dröjsmålet och förklarar den belägenhet han och tidningens övriga medarbetare befinner sig i. Alla arbetar gratis med tidningen, helt enkelt, och måste således försöka få in kulor från annat håll hela tiden. Alltså, jag tycker detta är så fruktansvärt sorgligt. Och jag efterlyser det kulturpolitiska whiz kid som kan komma fram med en lösning på dilemmat med allt konstnärligt och intellektuellt gratisarbete. Småpytsande med tillfälliga arbetsstipendier, belöningar från essäfonder och dylikt hjälper inte -- det måste till något genomgripande. Nu kanske vissa tycker att just Kapten Stofil är något oseriöst och inte det främsta exemplet på vad kulturpolitiskt fördelade skattemedel borde gå till. Well, I beg to differ. Bara en sån sak som att man vid sidan av serierna (som är underbara) ger läsaren långa, väl genomarbetade och gedigna artiklar på området film- och mediehistoria, oftast undertecknade Martin Kristensson, som jag tror måste vara en av Sveriges bästa filmskribenter. I det senaste numret, till exempel, upplyser han oss om ett möjligt samband mellan Pippi Långstrump och vissa filmer med Mary Pickford. Bara en sån sak. Men i vilket fall är stofiltidningen bara ett av många exempel på tryckverk på knä. Det finns andra, mer traditionellt "pluggiga" exempel man kan lyfta fram -- Pequod är det som dyker upp i mitt huvud mest direkt, en av många tidskrifter som behöver mer stöd inte minst på distributionssidan.
Synd bara, kommer jag på nu medan jag skriver, att båda dessa exempel är såpass "grabbiga". Brudarna lyser i stort sett med sin frånvaro. Varför är det så himla svårt för manliga redaktörer att verkligen se alla kvinnor de har omkring sig? Jag har tjatat om detta förr, flera gånger. Men den här gången har jag ett positivt motexempel: den nya filmtidskriften flm, som görs av två unga (? tror jag i alla fall...) män men t o m har en lätt övervikt av kvinnor skribenter i sitt premiärnummer. Förhoppningsvis är yngre män något bättre på jämställdhet. Ja, så måste det väl vara -- det går välan framåt, i alla fall?

Radio nu, musik och ännu mer fruntimmer. Ja jävlar. Vi som gillar lugn, meditativ musik med själva ljudklangen i centrum...eller ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den...lite Eno & Cage om man ska namedroppa på ett amatörmässigt vis...i alla fall så sände Kalejdoskop en Pauline Olivierospecialare nyligen, den 9/10, och jag rekommenderar alla som känner sig träffade att leta fram den i arkivet. Själv väntar jag med spänning på kvällens P2 live, det kommer att bli en direktsändning med musiker från Kairooperan som spelar Oum Kalthoum kl. 19.30. Detta med anledning av avslutningen på ramadan. Den som inte känner till Kalthoum kan läsa litegrann om henne här.
----------

På Agenda 2010+ idag: herr Svensson skriver om elitism, överklassattityder och våld, mr. Brown rör sig inte långt bort därifrån med sitt inlägg om nationalmilitarism, Thomas S resonerar omkring fåfänga och prestige och Sven uppmanar oss att inte glömma bort världsbanken (idel herrar denna gång, förlåt!).

197 sidor snusk

En del saker hade jag redan snappat upp via bloggen PhonePhucker. Det där med cameltoe till exempel. Men något nytt har jag ändå lärt mig genom att läsa boken som växt fram ur bloggen -- Tanja Suhininas PhonePhucker, utgiven på Hydra förlag. Jag har lärt mig ett nytt ord: irrumatio. Jag har fått mig till livs den fängslande informationen att anus kan gå under beteckningen det svarta hålet i telefonsexsammanhang. Och ja, jag har överhuvudtaget fått något djupare kunskaper om detta med den mänskliga, i alla fall den manliga sexualiteten.
Dessa kunskaper har dock inte bibringats mig på helt smärtfritt vis. Den grundläggande tonen i Suhininas beskrivning av arbetet som telefonhora, såsom det upplevdes och utövades av henne, är den av en viss äppelkäck skojfriskhet. Och språket är genomgående oblygt och bekymmerslöst, på ungt, piggt och modernt vis. Jag tillhör en annan generation än författarinnan, dessutom har jag ett helt annat temperament. Med andra ord: att läsa en bok som på var och varannan sida kvittrar om fjortisfittor, helcrazy incestallätare, infittade trosor eller dylikt, som om det vore fråga om menyn hos en genomsnittlig korvgubbe (varsågod freudianer), det ger mig så många inre konflikter att mitt huvud värker. Så även nu, när jag ska försöka säga något vettigt om boken och avge ett omdöme utan att själv fastna i den skyddande skojfriskheten -- ett uppdrag jag misslyckas med direkt.
Men det finns avsnitt av boken som ÄR roliga, bara precis, rakt av, VÄLDIGT roliga till och med. Framför allt de som handlar om storleken på det manliga reproduktiva organet. Tecknaren Elin Jonsson bidrar med en strip där PhPh låter sig avbrytas av en kund under umgänge med kompisarna, och går in ett rollspel som får dessa att tappa hakan men mig att skratta i flera minuter. I övrigt ser jag illustrationerna som mestadels rätt poänglösa, faktiskt bokens svagaste inslag. Inte så att tanken med att illustrera boken skulle vara fel, tvärtom; den hade helt enkelt mått bra av en annan typ av illustrationer, med mer udd. Det räcker inte att, som jag upplever att man gjort här, bara precis bygga på idén att "det där med telefonsex är crazy och kul, här finns en crazy och kul Pippitjej som gör det och ännu mer crazy och kul blir det om man ritar henne Starlet-style!"
Situationen med kompisar som tappar hakan återkommer längre fram i boken, närmare bestämt på sidan 163 där man kan läsa följande: "Att ha kompisar i rummet bredvid har aldrig varit ett problem. För mig, alltså. En polare verkar fortfarande inte ha kommit över sin första filmkväll hos ett telefonfnask. Det kan jag förstå såhär i efterhand, för mig var det vardagsmat att skrika 'NEEEEJ SNÄLLA NEJ!' i telefon, men ansiktsuttrycken hos mina kompisar när jag dansade ut från sovrummet med ett glatt 'nå, ska vi se vidare?' vittnade om att mina gäster inte riktigt var beredda på våldtäktsrollspel." Nej, det är inte riktigt jag som läsare heller, jag erfar i alla fall ett visst obehag när jag får det serverat på detta totalt bekymmerslösa sätt. Å andra sidan är detta obehag inget mot det jag erfar när Tanja Suhinina på sin blogg berättar att Göteborgs Stadsbibliotek ställt in ett planerat författarbesök av henne då hennes bok inte uppvisar den av bibliotekarien förväntade, rätta negativa attityden mot sexbranschen. Våldtäktsfantasier, utlevda via rollspel eller inte, behöver inte ha med verkliga våldtäkter att göra, även om man kan tycka (som jag gör) att de nog hör till de mörkare sidorna av den mänskliga existensen. Bibliotekets agerande, däremot, är resultatet av en välmenande attityd som är repressiv alldeles på riktigt. Det borde inte vara acceptabelt att den allmänna förkovringskälla och fundamentalt demokratiska och demokratiserande institution som biblioteket ska vara på det sättet ogiltigförklarar bilder av verkligheten för att de inte motsvarar en bibliotekaries, eller ens hela bibliotekariekollektivets, förväntningar.
PhonePhuckerförfattarinnan förklarar uttryckligen att hon respekterar de män som är telefonsexkunder, förutsatt att de i sin tur respekterar sin telefonsexförsäljare. Det är en sympatisk och humanistisk grundsyn hon har. Men hon är också en tänkande och reflekterande varelse, och beskrivningen av telefonsexets värld interfolieras av små betraktelser över hur genusordningen slår igenom i den, varför omgivningens mestadels negativa syn på företeelsen kan tänkas vara som den är och annat. Dessa avsnitt kunde gott vara lite längre och lite fler. Tanja Suhinina hade inte behövt dölja sin intellektuella och analytiska förmåga bakom putslustigheter som "Titta, mamma, jag kan genusanalysera!", för det kan hon ju. Dessutom är hon en väldigt god skribent. Hade jag haft en tidning med någotsånär bredd hade jag absolut velat anlita Tanja som krönikör. Så anser jag mig då kunna rekommendera den här boken till mina vänner och bloggläsare? Ja, till de/er som tål runda ord i alla fall. För att man lär sig något av den. Den är bitvis väldigt rolig. Den är välskriven. Och den utmanar sin läsare.

Phonephucker av Tanja Suhinina (bokrecensioner)

Spegelpremiär

Om bara en månad drygt, den nionde november, öppnar malmöbiografen Spegeln igen. Filmkritikern Annika Gustafsson andas ut -- återigen kan vi börja frekventera vårt älskade Cinematek. Jag andas i takt med henne. Men tycker ändå att det är lite synd att Folkets Hus och Parker (FHP) ska driva verksamheten själva, utan involvering av Folkets Bio. Förhoppningsvis har jag fel. Men det är så att Folkets Bio, via Panora, är de som hittils varit djärvast i sin programsättning här i Malmö, som rört sig utanför arthousemainstreammittfåran. Säkert har jag fel, som Gustafsson säger ser allt fint och ambitiöst ut. Men det liksom socialdemokratiska inslaget på nya Spegeln ter sig tungt -- inte bara genom FHP:s ledarskap utan också genom inslaget av personer med förflutet i den gamla sossekvalitetsbiografen Victoria på nya Spegeln. Kanske är jag bara en ogin cineastsnobb. Men jag kan inte hålla inne med en liten, liten ängslan -- att vi kommer att få en biograf präglad av en syn på kvalitetsfilm (detta vidriga begrepp, som ändå är så svårt att kasta bort) som något (och nu är jag jätteelak) i första hand producerat i Frankrike, Italien eller Kina. Och som inte innehåller sådant som hoppar över skaklarna, som inte är för mycket av någonting såvida inte detta försetts med godkännandestämpel från en jury på en av de mest illustra filmfestivalerna i Europa, men kanske inte ens då.
Jag hoppas på att jag har helt fel.

Bloggande, ansvarstagande, debattregler

P1-progammet Publicerat tillägnar till hälften sitt senaste program 6/10 bloggdrevet mot Johanna Parikka Altenstedt. Eller näthatet som de kallar saken. Ja, nu säger ju JPA att hon fått utstå sånt som hat-SMS från okända människor och att andra eller samma okända människor tar kontakt med hennes arbetsgivare. Och sånt är inte, kan inte, vara okej hur mycket hela affären än kan sägas vara JPA:s fel från början. Sen har vi också de bloggar som i affekt uttryckt vad som bara kan karakteriseras som avsky mot hela JPA:s person. Jag har sett ett par sådana, jag har ingen lust att peka ut dem, jag tror att det i ett fall desssutom är så att personen som har bloggen ångrar sig. Men till allra största delen har detta handlat om att det förts en debatt, ibland ilsket men sakligt och ibland bara sakligt, om JPA:s agerande och dess konsekvenser samt i förlängningen om prostituerades möjligheter att göra sig hörda i samhället och om anonymitet inom bloggosfären och i den offentliga debatten. Nu har, i och med Publicerat, själva bloggosfären och dess sätt att fungera ryckts in i centrum. Men trots programledare Åke Petterssons uttalade avsikt att, i enlighet med JPA:s uttalade önskan, hålla själva prostitutionsdebatten utanför så läcker den in, eftersom Isabellas värv är helt centralt för hela den här historien. Det är i ljuset av hennes identitet som hora man måste bedöma vidden av det hot journalisten JPA riktade mot henne: hotet att exponera hennes "sanna" identitet om hon skulle så mycket som nämna JPA -- en person som både på sin egen blogg och inom gammelmedia och politiska sammanhang framfört åsikter om sexhandel -- på sin åt sexhandelsfrågor tillägnade blogg igen. JPA fick i Publicerat helt oemotsagd (hon var överhuvudtaget oemotsagd) framföra synpunkten att "det finns olika uppfattningar om detta huruvida man måste vara anonym eller inte om man företräder den här branschen, och i andra länder till exempel Danmark, grannlandet, och i Finland, så är alla de här företrädare alltid ute med sina egna namn." Nå, som Blogge Bloggelito i sin välriktade men väl hårda spark mot programmet påpekar är det alltså så att det finns en annan lagstiftning och tradition i dessa länder. Men även i Danmark tenderar den genomsnittliga sexarbetaren att hålla en låg profil. Alla vet att sex inte är en försörjningskälla som vilken som helst -- att låtsas som något annat är ett hyckleri utan dess like.
Låt oss då titta lite på detta med själva bloggosfären och dess regler, eller brist på dylika. Just nu slår gammelmedia mot bloggosfären alldeles särskilt hårt, och mer än en tryckt skribent har jublat över detta med Alex Schulmans bloggnedläggning som om detta skulle innebära den professionella och etiska journalistikens slutliga triumf över den träskmark som kallas bloggosfären. Petterson och JPA, två journalistkollegor, talar också om bloggarna som ett eländesträsk av elakhet, trots att den sistnämnda själv är en bloggare, dessutom en bloggare man skulle kunna hävda påminner om Schulman på så sätt att hon betett sig illa varpå reaktionen blivit så hård att hon känt sig tvungen att dra sig tillbaka. Men hur ser det då ut utanför bloggosfären? Ja, varifrån kommer begreppet drev? När jag hör JPA kommer jag att tänka på Lars Danielssons redogörelser för vad han utsatts för, från journalistkårens men också från allmänhetens håll (dessutom verkar han vara mobbad på sin arbetsplats). "Men JPA är till skillnad från Lars Danielsson ingen makthavare, bara en vanlig människa som varken bör granskas eller utsättas för något drev" kanske någon säger då -- till exempel Nina Unesi, som resonerat på så sätt tidigare i debatten. Frågan är hur gränsen i så fall ska dras -- kan man ge sig in i ett debattområde för att sedan dra sig ur på så sätt att det vore omoraliskt av någon annan att överhuvudtaget nämna och påminna om den insats man gjort på området försåvitt att man inte i någon teknisk mening kan anses vara en makthavare -- och vem ska då räknas in i makteliten? Själv tror jag den här affären riktar ljuset mot bloggosfärens brister på ett helt annat sätt än vad JPA vill göra gällande: hon, liksom vi andra som befinner oss inom den måste ha respekt för att vi, bloggosfären, utgör en slags offentlighet. Och då gör man, som sin egen redaktör, bäst i att skriva sådant man också kan stå för. JPA menar att "samma debattregler gäller inte på nätet som i vanliga fall, eftersom det finns inte den här kronologin att man kan liksom turas om och replikera varann, och att man vet vem man pratar med, utan det kan vara många människor som lägger sig in i debatten samtidigt, och att man inte kan säga 'no comments', att nu är det slut, utan det bara fortsätter utan mig, som om jag var med." Blogge påpekar helt riktigt att detta inte är något specifikt för bloggosfären. Nej, naturligtvis är det inte det -- jämför Vilksaffären. Debatten om Vilks rondellhund pågick på en hel massa olika ställen inom media, alldeles samtidigt ibland. Även om Vilks plötsligt skulle ha bestämt sig för att dra sig ur, förstöra sin rondellhundsteckning och säga "No comments!"* så skulle debatten fortsatt ändå -- han satte igång något som blev mycket större än honom själv. På samma sätt agerade JPA på ett sätt som provocerade många -- och som alltid när människors hjärtan svallar har det gjorts övertramp. Det gjordes i Vilksaffären, i Danielssonaffären och i "Isabellaaffären" -- sistnämnda råkar bara precis till största delen utspela sig inom bloggosfären.
"Man liksom kopplar tillbaka till gamla inlägg och lyfter saker som inte har med det här att göra, hämtar citat från andra sammanhang och kontext och klipper och klistrar ihop det, då blir det liksom helt horribla saker som påstås att man har sagt och gjort, och jag insåg att jag måste liksom radera alla mina blogg snabbt nu för att få tyst på det här." Återigen JPA i Publicerat. Och återigen måste jag säga att detta snarast understryker likheten mellan bloggosfären och gammalmedia, men också att medvetenheten om den här likheten är rätt låg. Skulle jag skriva en provokativ artikel som publiceras på, säg, en kultursida i någon dagstidning, så finns den sedan där för alla att kommentera och bygga vidare diskussioner på. Kanske skulle någon anstränga sig för att leta upp andra texter av mig -- det vore fullt legitimt. Anser jag mig misstolkad, om jag tycker att mina ord vanställs, så ger mig förhoppningsvis redaktören utrymme för genmäle. Min ursprungliga text finns hursomhelst kvar, den ska alla intresserade kunna ha tillgång till för att göra en egen bedömning. På bloggosfären, där var och en som sagt är sin egen redaktör, får man ge sig själv utrymme för att rätta till de eventuella misstolkningar man utsätts för. Eller också kan man ge sig in i hetluften i ett kommentatorsfält, om den bloggare man vill debattera mot har ett öppet sådant. Det JPA gjort är att hon istället först försökt tysta sin motpart (i Publicerat menar hon tvärtom att andra är ute efter att tysta henne -- nå, det kanske finns de som vill så, men av vad jag sett är det mest så att det finns många frågor till JPA och många önskemål om att hon istället för att vara tyst ville ändra sin attityd lite) och sedan försökt sopa igen spåren efter sig. Det finns, som Publicerat helt korrekt påpekar, inga fastlagda regler för hur en debatt ska gå till i bloggosfären, men det finns helt klart en upplevelse hos många bloggare att detta med att radera sin omdiskuterade blogg i det här läget är lika odemokratiskt som om jag skulle försöka förinta alla spår av den där föreställda provokativa debattartikeln jag exemplifierar med ovan för att försöka förtydliga mitt resonemang. Så har också JPA:s blogg "kapats" -- men inte förändrats. Det är hennes ord som finns på dem -- hon är tyvärr tvungen att stå för dem. Åtminstone fram tills dess att hon formulerar sig på ett sätt som motsäger dem.

*Isabella klargör vad detta "No comments" egentligen innebär i Johanna Parikka Altenstedts fall.

Arroganta kvinnor

...kan i vissa fall vara alldeles underbara.
En vän till mig som är journalist bjöd med mig till Publicistklubben en afton då Tiina Rosenberg var en av gästerna i panelen och ämnet var drev, så som det drev Rosenberg själv utsattes för ni vet. Hon var suveränt arrogant. Representanterna för den yrkeskår som gjort henne illa fick sina fiskar varma. Hon var sårad och arg, men hennes attityd var sådan att hon gjorde sig oberörbar. Klimax kom när hon kallade en av männen i församlingen för "lilla vän". Det var säkert inte roligt för honom att bli kallad för lilla vän -- det är aldrig roligt för någon att bli kallad för "lilla vän" -- men jag njöt.
Man är ju inte mer än människa.

Pretentious, moi? Mediesvep v. 40

"Vad ska vi med museer till? Ibland tycks det som om våra politiker har svårt att svara på den frågan", skriver Barbro Hedvall i DN. Eller hur? säger jag. Hedvall har varit och sett Roslinutställningen på Nationalmuseum och avslutar sin krönika således: "Museikunskaper är att veta något om föremål och att veta hur de ska bevaras. Bakom varje Roslinporträtt står en skicklig konservator. Något att betänka för kulturministern och kulturutskottets medlemmar..." Ja, det är väl inte de enda museikunskaperna i och för sig. Men väl centrala kunskaper som kommit att skandalöst undervärderas i förhållande till publikt arbete och museipedagogiken. Bra att Hedvall tillhör den skara som vill vrida förhållandet rätt.

Och nu blir det reklam: för enligt en notis i samma tidning -- DN, alltså -- ska Gudrun Schyman i afton i sin nya roll som programledare på TV8 undersöka den manliga humordominansen. De allra flesta humorprogram på TV görs av män, både bakom och framför kameran. Detta leder mig osökt in på SVT:s aktuella humorserie Mia och Klara, som fått den halvtaskiga sändningstiden 21.30 på onsdagskvällar. Mia och Klara regisseras visserligen av en man, men i övrigt görs programmet av och med dem. Och de gör bland annat en pojkvänsparodi som inte är något annat än suverän. Efter att i decennier ha matats med män som klär ut sig till kvinnor, vilket ofta liksom är eller ska vara roligt i sig, utan någon ytterligare poäng, så njuter jag verkligen av Mia och Klaraporträttet av Rolle, en ung man som till utseendet är väldigt lik Christopher Walken och som helt saknar sociala och känslomässiga förmågor. Ett nidporträtt av en man, gjort av kvinnor och för både kvinnor och män. Yeah.

Sydsvenskan gjorde mig ordentligt besviken med ett stycke ohederlig eländesjournalistik häromdagen. Det har varit skottlossning på Möllan, och pressen skyndar till för att måla upp den vanliga hotbilden. Nu har det varit otäckt mycket skottlossande i Malmö överhuvudtaget de sista ca 2 åren, tycker jag, men när det sker exempelvis på gågatan, på Lilla Torg eller något annat högstatusområde där de kotlettkammade samlas så gör man förstås inte själva omgivningen till ett problem. Sydis reporter har, i alla fall, varit ute på torget och frågat fem personer om de upplever otrygghet på Möllan. En var helt trygg, en annan tyckte det blivit mer otryggt på sistone, en tredje tyckte tvärtom att det blivit mer tryggt på sistone, en fjärde menade att det finns mycket droghandel på Möllan vilket gör området otryggt, en femte sade såhär: "Jag trivs ganska bra på Möllevången. Jag kan handla här ifred. Jag går över torget varje dag på väg hem från jobbet, och då är det ingen som stör mig. Men jag går inte ut ensam på kvällen, då går jag ut tillsammans med min man." Rubriken? "Jag går inte ut ensam på kvällen", såklart. Well, jag gillar inte heller att gå ut själv sent och jag bor inte på Möllan om än i närheten. Väldigt många kvinnor ogillar att vara ute själva sent. Oavsett vilket område de bor i.

Sista ord

Okej, detta är mitt sista inlägg om utmotandet av Isabella Lund ur semi-offentligheten (men inte om sexköpsfrågan -- nu när Isabella tystnat blir det än viktigare att vi andra fortsätter diskutera den). Det är säkert inte lätt för Johanna Parikka Altenstedt att stå så förhållandevis ensam nu; vissa utfall mot henne har dessutom gått över gränsen och blivit omoraliska i sig. När hon nu skriver på sin blogg att hon uppfattar sig som föremål för ett mobbdrev ska det förstås tas på allvar. Samtidigt är det rätt viktigt, för den som försöker bilda sig en helhelsbild av "affären", att hennes inkonsekvenser, felaktigheter och retoriska knep som endast bygger på fördomar och socialt förakt för "horor" och "horaktighet" lyfts fram.

1. JPA och de få som försvarar hennes agerande (som här, eller här) hävdar att Isabella utsatt JPA för en förtalskampanj -- när det i själva verket förhåller sig tvärtom. Den som uttalar sig bör först kolla igenom Isabellas blogg, som lär ligga kvar ute på nätet ett tag till, för att få en någotsånär klar bild av vad och i vilka sammanhang det skrivits om JPA där. Bilden är rätt entydig: Isabella angriper JPA på grund av hennes sätt att argumentera och på grund av de angrepp hon själv utsatts för -- men samtliga dessa helt legitima om än ibland känsloladdade debattinlägg utsätts för grovt misstänkliggörande och osakliga ogiltigförklarande av JPA.
2. I den kommentar som "dödade" Isabellas blogg hotade JPA outa Isabella "om hon inte slutade med sina sliskiga felskrivningar". "Johanna Altenstedt har fått nog av Lunds felskrivningar" ekar Nina Unesi på LO-bloggen (sic!). Men vari består då dessa felskrivningar. Vad är det som är fel? "Lögner sprids om vad som har sagts och vad som har hänt" skriver Parikka Altenstedt i sitt senaste inlägg. Men hon talar inte om vilka lögner som spridits.
3. I den kommentar som "dödade" Isabellas blogg hotade JPA outa Isabella "om hon inte slutade med sina sliskiga felskrivningar". Observera språkbruket. I ett annat inlägg på sin egen blogg riktar hon sig till de som vill "kommentera lite djupare värden i livet än bara kommersiell sex". Mest bisarr och avslöjande är insinuationen att de/vi som "försvarar" Isabella är hennes kunder (iofs har jag hört att det finns kvinnor som köper sex av andra kvinnor, så tanken är väl inte helt omöjlig, men jag måste ändå skratta vid föreställningen om mig själv, gifta heterotant som jag är, som sexkund hos Isabella). Jepp, vi som ifrågasätter sexköpslagen och gärna diskuterar den är snuskiga torskar utan sinne för de sanna och viktiga frågorna i livet. Och horor, de är ena riktigt sliskiga typer det. Följdriktigt slår horföraktet ut i fullt perverterad blom hos bloggaren Per, som inleder sitt försvar av JPA med meningen "Nej men oj då, lilla horan utmobbad?".
4. JPA argumenterar mot en motståndare hon helt enkelt inte läst ordentligt. Okej, man måste inte kunna Isabellas blogg utantill för att gå i polemik mot den. Men det är intellektuellt undermåligt att inte bry sig om vad sin motpart faktiskt säger, att istället tillgripa en falsk klichébild som bygger på egna och andras förväntningar på motparten. JPA skriver idag att som anonym kan Isabella "ju lura oss att hon är lycklig - och dölja om hon t ex lever under stort press eftersom hon har byggt ett liv på ett lögn, att dölja sin prostitution för sina närmaste. Det är inte okej att hon låtsas vara glad om hon inte är det." Här finns en märkligt sadistisk logik som jag inte orkar gå in närmare på. Men framför allt är "den lyckliga horan"-klyschan något som snarast står för JPA; inte Isabella som tvärtom gång på gång beskrivit den depression hon befinner sig i och förklarat att hon under lång tid varit oförmögen att jobba. Hela JPA:s oförmåga att ta in de gång på gång upprepade skälen till Isabellas anonymitet (oavsett om den kan anses komprometterad genom uppträdandet i Studio Ett eller inte) talar, för övrigt, också sitt tydliga språk -- här finns en total vägran att ens vilja försöka förstå sin motpart, och detta drar ner den egna argumentationens nivå ordentligt.

Slutligen måste påståendet att Isabella "inte tar sitt ansvar" genom att skylla sitt beslut att sluta blogga på JPA kommenteras. På vilken sätt tar du själv ansvar för dina handlingar JPA? På vilket sätt tar du ansvar för dina egna påhopp, dina egna osakligheter, ditt förtal?

...och slutligen slutligen... I min första kommentar till den här historien undrade jag om någon inom de etablerade medierna skulle komma att reagera på tystandet av Isabella -- och det är det nu faktiskt någon som har gjort, nämligen Andreas Ekström i Sydsvenskan. All heder åt honom!
Uppdatering 27/9: Det har varit lite fram och tillbaka med statusen på länkarna till Johanna P Altenstedts blogg. Hon tycktes först ha raderat sin blogg, sedan gjort den till en privat angelägenhet för speciellt inviterade gäster, sedan raderat den igen? (och trots att jag förstår hur jobbigt det måste vara att ha en så massiv opinion emot sig kan jag samtidigt inte annat än förundras över dubbelmoralen, diskrepensen mellan de krav JPA ställer på andra och det sätt hon själv agerar på). Nu tycks någon annan ha grävt fram informationen & "tagit över" åtminstone de delar av bloggen som är under diskussion, så att de fortfarande finns tillgängliga. Demokratisk välgärning eller bristande respekt? Med tanke på att det nu förs en bred debatt omkring hela den här frågan, och på att JPA:s beteende haft konkreta konsekvenser för bloggosfären, lutar jag åt det första alternativet. JPA har all rätt att dra sig undan debatten när hon vill, men det går förstås inte att göra det hon gjort ogjort. Kanske hade det dock varit bättre att helt enkelt kopiera texterna och publicera dem någon annanstans.
Ännu en uppdatering: Isabella är tillbaka! Hon sträcker ut en fredstrevare till JPA (trots att det egentligen inte åligger henne att göra så) & manar oss andra till vänlighet och lugn. Vill får väl se utvecklingen an, men jag skulle tro att den moderliga förmaningen lugnar ner oss hetlevrade bloggare ett tag.

Barnens bästa...

Satt & slötittade på Brottskod: Försvunnen i väntan på att TV2 skulle visa filmen Flying Daggers häromkvällen. Den försvunna var en kvinna, en moder, som i hemlighet börjat jobba som strippa. Tidigare hade hon jobbat på apotek, och poliserna som skötte fallet dolde inte att de ansåg det föreligga en avgrundslik skillnad mellan kvinnans gamla och nya anställning. Dessutom hade kvinnan före försvinnandet börjat vifta med misstänkt stora sedelmängder inför sina kollegor på strippklubben. Kunde det vara så att hon gjorde mer än dansa för kunderna? Nej, så skulle hon aldrig göra mot vår son, försäkrade maken.
Nej det får vi väl verkligen hoppas. För det förstår man ju, att om hon hade låtit sig penetreras mot betalning, då hade nog barnet tagit obotlig skada.
En annan som förstått det här sambandet är Johanna Parikka Altenstedt, journalist. Hon är den som genom hot om exponering förmått sexsäljaren Isabella Lund att sluta blogga. Isabella har ju motiverat sitt beslut med att hon månar om sina barn, men det går inte Johanna på. "Jag har aldrig hotat hennes barn väl. Tvärtom anser jag att de bör få hjälp i en situation där deras mamma - enligt sin pr-sajt - säljer sex bland annat hemma. Det kan inte vara lätt att växa upp med en sådan hemlighet i familjen. Vi får hoppas att någon av deras närmaste förstått situationen och hjälper familjen." Ja herregud, det minsta man kan begära av en moder är väl att hon har ett skötsamt sexliv.

Chockbeskedet

Isabella lägger ner sin blogg.
Jag sörjer, över att den viktigaste rösten i en av de viktigaste samhällsfrågorna idag har tystats. Över den svenska yttrandefrihetens brister. Över att en människa som redan mår dåligt tillfogas mer ont.
Ledarskribenter, tunga samhällsdebattörer och politiker har slutit upp för Lars Vilks rätt att ägna sig åt tomma, missriktade provokationer utan att för den sakens skull bli dödad. Och det har de inte gjort fel i. Men kommer någon utanför den förhållandevis, säger förhållandevis för de gränser som gäller även för den har ju blottats idag, fria bloggosfären att uttrycka solidaritet med en sexsäljare? Förmodligen inte, särskilt inte som hon är anonym. För inom den etablerade sfären vill man inte ta in att detta att vara sexsäljare i det närmaste är synonymt med att vara anonym i offentliga sammanhang. Det ser inte minst den lagstiftning som säger sig värna om prostituerade till. Men också en längre tradition av stigmatisering och utmotning ur trygga, sociala sammanhang. Isabella har inte hotats till livet i någon konkret mening, men väl till en slags social död. För om hennes sanna identitet exponeras hotas både hon och hennes familj av utfrysning. Dessutom hotas hon av skönstaxering och av en försvårad framtida yrkesbana både inom den legala och den illegala sfären (för det är ju nonsens det där snacket om att det inte är sexsäljaren, bara sexköparen, som kriminaliseras genom den svenska lagstiftningen -- sexhandel liksom all annan handel kräver två parter). Men för debattörer och redaktörer som inte vill behöva lyssna, och som själva befinner sig i en betydligt tryggare situation, blir anonymiteten något att vända emot den som tvingas vara anonym. "Jag diskuterar inte med pseudonymer". Demokratin, kan man till och med hävda, kräver att debattörer öppet står för sina åsikter. Så har man effektivt omöjliggjort en såvitt omständigheterna tillåter öppen debatt. (Och inom parentes sagt: anonymitet vänds endast emot dem som ifrågasätter sexköpslagen, inte dem som understödjer dem -- att två av de kvinnor som står bakom nätverket PRIS är anonyma väcker inga reaktioner.)
Men det ska sägas att Isabella aldrig varit ensam. Hennes blogg har förvisso blivit till ett centrum för debatt och till en kunskapsresurs på området sexhandel, varför hon tveklöst är den sexsäljande bloggare som kommit att bli mest synlig. Det har ibland närmast framstått som att hon fört en ensam kamp, flankerad av "liberala" bloggare som stöttat henne -- och det har vänts emot henne att hon tyckts tala "bara för sig själv". Vid sin sida har hon dock hela tiden haft exempelvis pseudonymen Greta Garbo eller Mimmi, dessutom finns nätverket SANS. Låt oss hoppas att inte alla Isabellas medsystrar tystas.

Regeringen är vidrig

Ja, vad ska man egentligen säga? "Det är fel att sparka på den som är sjuk"? Borde inte det vara självklart? Borde det inte vara självklart, dessutom, att det är fel att ljuga och inför ett val låtsas vara en sak för att efter valet visa sig vara något helt annat (d v s låtsas vara ett fackföreningsvänligt parti för att sedan mer eller mindre krossa fackrörelsen)? Ska man påpeka att inte alla orkar leva i ett samhälle där livet gestaltas som en tävling på alla områden, från vaggan till graven; en tävling vissa, dessutom, fötts in i med handikappoäng? Tja, påpekar man det där sista då har man förstås ur högersynvinkel sett bara precis förevisat sin egen livsoduglighet.
Andra inom bloggosfären har funnit ord. Tillbaka till 1950-talet skriver Per Wirtén, och när jag läser hans postning funderar jag lite över regeringens inställning till hemmafruar. Jag vet inte hur många dylika vi har i Sverige idag men när nu arbetslinjen sägs vara vägen till frälsning för Sverige, borde vi då inte i konsekvensens spåra upp dem för att genast skicka ut dem på nystartsjobb? Och naturligtvis är detta en retorisk fråga: det handlar för regeringen egentligen inte så mycket om att alla måste jobba som att ingen får kosta pengar annat än rent privat, inom familjens hägn. Och då är det ju just fine and dandy om far kan använda sina skattelättnader till att mor i villalandet lättare kan stanna hemma. På så sätt hyfsas dessutom arbetslöshetsstatistiken till ännu mer. (Så var det ju också det där med vårdnadsbidraget...)

Vänstra Stranden, vidare, har en del klartext att tala om Borg & co:

När Borg t ex talar om ”arbetslinjen” så menar han egentligen att en väldigt stor del av de arbetslösa och sjukskrivna faktiskt kan jobba och då skall göra det. De använder således försäkringssystemet på ett orättfärdigt sätt. Han menar inte bara att människor skall vara självförsörjande och erbjudas arbeten i större utsträckning än hittills. Han menar inte heller att vuxenutbildningen skall komplettera arbetslösas kompetens eller att studenter skall sätta studierna först. Hans grundsyn är att det är ekonomiska drivkrafter som får människor att agera och därmed kommer de ”fuskande” att ta jobb om försäkringsbeloppet blir tillräckligt lågt.
/---/
Moderaterna i regeringen lutar sig också för mycket emot tanken att människor vill ha en politik som gynnar dem själva. Möjligen vill många moderater det, men en överväldigande majoritet av väljarna lutar mer åt nyttan för kollektivet. Väljarna önskar en politik som ger alla en grundläggande trygghet, standard och frihet oavsett i vilken samhällsposition man befinner sig. Väljarna tänker mycket mer på vilket slags samhälle de önskar för framtiden än på sin egen plånbok.
/---/
Enskilda människor får sitta emellan när regeringens ritbordspolitik genomförs. Det är inte utan att man får en leninistisk tes i huvudet: Man måste knäcka ägg för att göra omelett.

Och Ilse-Marie, till slut, har funnit ord att kommentera regeringens vidrighet med i ett flertal postningar, bra gjort Ilse-Marie! Ett besök på hennes blogg är väl att rekommendera.

Twinglyhoreri vecka 39

Egentligen var det ett tag sen jag mer eller mindre slutade titta på Filmkrönikan, mest för att sändningstiderna inte riktigt passar mig. Men jag tyckte von Zweigbergk verkade vara på rätt väg med sina smått Röda Rummetinspirerade bordssamtal, och blev lite ledsen av de massiva motreaktionerna (iofs blir det alltid massiva motreaktioner mot Filmkrönikan, alla verkar på nåt sätt tro att de skulle kunna göra det bättre själva och hittar ständigt nya förevändningar för att hata programledarna). Nu är saker & ting på trist & förutsägbart vis back to normal igen -- det där med film, det ska vara ungdomligt och klämkäckt. Det ska vara ett snyggt Bonnie & Clydeinspirerat par med frisyrer som matchar låtsaspickadollorna de riktar mot oss i soffan. Fuck that, säger jag. Eller om det nu måste vara så, då kan man väl göra ett filmprogram till som kan vara lite nördigt cineastiskt och skönt medelålders istället? Snälla? In med von Zweigberg igen och varför inte den lågmälde recensenten Andreas Degerhammar vid hennes sida?
Ett glädjeämne är istället att filmen kommit att bli lite bättre behandlad på dagstidningarnas kultursidor. Ja, åtminstone inbillar jag mig att det är så. Tycker mig, utan att närmare ha undersökt saken, ha sett en växande andel essäer, artiklar och kommentarer som handlar om film och TV ur annan synvinkel än den glamourösa i svensk press sista tiden.
Gårdagens kommentar i SvD av Hynek Pallas är ett exempel. Pallas beskriver den ökade glamour- och Hollywoodstjärnelikriktningsfaktorn på filmfestivalsmarknaden idag. Jag skriver "filmfestivalsmarknaden" trots att artikeln är skriven som om marknadsfaktorn är något som kommit in nu, som en orm i cineastparadiset, medan den i själva verket alltid funnits där. Pekuniära frågor har aldrig varit frånvarande i festivalskulturen och det är inte bara i Hollywood som film också har med pengar, med marknadsföring, finansiering och försäljning att göra. Men vad herr Hynek visar är kanske att marknaden blivit alltmer homogen och ojämlik, att det är snålare tider för de som befinner sig utanför mittfåran och som traditionellt haft stort utbyte av festivalsvärlden.
En annan filmartikel är Mårten Blomkvists högst välkomna granskning av översättningarnas kvalitet inom dvd-utgivningen. Eller bättre uttryckt brist på kvalitet. Ja, film- och TV-översättningarna är skandalöst dåliga, och uppenbarligen utgör dvd-filmerna en ännu sämre kategori. När ska vi börja tänka på filmöversättningar som viktiga? Varför är det okej att man inom filmen inte ens försäkrar sig om att ge "konsumenten" en grundläggande, korrekt förståelse av det som förmedlas? Jeez. Vi hånar de länder som använder sig av dubbning, och jag vill inte hävda att vi borde övergå till ett sådant system, men faktum är att en väl genomarbetad intalning av en film på främmande språk ibland kan visa en bättre känslighet för språket än våra torftiga remsor. Jo, det är sant. Se den tysktalande versionen av Il Capitano till exempel.

P.s. Jag blir glad av Ellen Mattsons naiva fråga angående TV-programmet Idol: "Varför är juryn så taskig?" Hon vet förstås egentligen varför. Men fortsätter ändå: "Jag tror att juryn har missuppfattat innebörden i ordet professionalism."

Egendomligt, men sant

Man skulle kunna tro att jag hade läst gårdagens understreckare i SvD innan jag skrev gårdagens postning om Vilkshistorien.
Men det hade jag inte.

Ytterligare p.s. i den här frågan är de rätt nedslående reaktioner hela soppan väckt inom bloggosfären. Vi har t ex vänsterpopulisten Jinge, som på ett för honom inte helt okarakteristiskt sätt antyder att svenska media går i Mossads ledband. Steget är inte långt till att börja ropa om ZOG. Dessutom passar Jinge på att lufta lite folkligt konstnärsförakt mot herr professor Vilks:

Jag konstaterar att den där ”konstnären” tycks ha en utomordentligt flitig manager. Han har nu fått reklam för miljontals kronor och kan sannolikt efter detta sälja sina illa gjorda och talanglösa ”konstverk” för stora belopp. Gör han dessutom en liten skulptur av några ihopspikade brädlappar kan han troligen få ut femsiffriga belopp av sina kunder. Det är stiligt jobbat av en ”konstnär” som aldrig fått sälja något förut.
Det kan till och med vara rätt bra eftersom vi annars tvingats stå för hans uppehälle med diverse ”konstnärsstipendier” eller socialbidrag. Hur mycket det kostat honom att få någon obskyr arabiskspråkig hemsida att publicera diverse hotelser kan jag inte bedöma, men troligen räcker det med ett antal tusenlappar, en minst sagt måttlig investering i sammanhanget.

Åh maj gaad! som vi skånska tjejer brukar säga (OH MY GOD alltså).

Sen har vi Folkpartiet i Nacka, som om den skuggliknande personen bakom det uttalade hotet skriver: "Det märkligaste med det hela är att Abu Omar al-Baghdadi, enligt USA, dödades den 1 maj i år. Så om han fortfarande lever så får vi hoppas att man lyckas döda honom snart." Nu finns det väl såvitt jag sett ingen som med säkerhet hävdat att snubben dödats, uppgiften framhålls som osäker, men det anmärkningsvärda med det här yttrandet är förstås någonting annat, nämligen att Folkpartiet i Nacka s a s riktar en dödsfatwa mot honom.

Fast värst är kanske skitsnacket om muslimer i allmänhet. Som det här:

De olika muslimska krafterna har samma mal, olika grupper har olika metoder, med dom samverkar och ger stod till varann och extrema handlingar. Det mest skrammande ar att den tysta majoriteten muslimer som inte deltar i hot och mord har inte tagit avstand fran sadana metoder. Deras tysta medgivande ar talande och skrammande.

Åh maj gaad alltså.