Bloggande, ansvarstagande, debattregler

P1-progammet Publicerat tillägnar till hälften sitt senaste program 6/10 bloggdrevet mot Johanna Parikka Altenstedt. Eller näthatet som de kallar saken. Ja, nu säger ju JPA att hon fått utstå sånt som hat-SMS från okända människor och att andra eller samma okända människor tar kontakt med hennes arbetsgivare. Och sånt är inte, kan inte, vara okej hur mycket hela affären än kan sägas vara JPA:s fel från början. Sen har vi också de bloggar som i affekt uttryckt vad som bara kan karakteriseras som avsky mot hela JPA:s person. Jag har sett ett par sådana, jag har ingen lust att peka ut dem, jag tror att det i ett fall desssutom är så att personen som har bloggen ångrar sig. Men till allra största delen har detta handlat om att det förts en debatt, ibland ilsket men sakligt och ibland bara sakligt, om JPA:s agerande och dess konsekvenser samt i förlängningen om prostituerades möjligheter att göra sig hörda i samhället och om anonymitet inom bloggosfären och i den offentliga debatten. Nu har, i och med Publicerat, själva bloggosfären och dess sätt att fungera ryckts in i centrum. Men trots programledare Åke Petterssons uttalade avsikt att, i enlighet med JPA:s uttalade önskan, hålla själva prostitutionsdebatten utanför så läcker den in, eftersom Isabellas värv är helt centralt för hela den här historien. Det är i ljuset av hennes identitet som hora man måste bedöma vidden av det hot journalisten JPA riktade mot henne: hotet att exponera hennes "sanna" identitet om hon skulle så mycket som nämna JPA -- en person som både på sin egen blogg och inom gammelmedia och politiska sammanhang framfört åsikter om sexhandel -- på sin åt sexhandelsfrågor tillägnade blogg igen. JPA fick i Publicerat helt oemotsagd (hon var överhuvudtaget oemotsagd) framföra synpunkten att "det finns olika uppfattningar om detta huruvida man måste vara anonym eller inte om man företräder den här branschen, och i andra länder till exempel Danmark, grannlandet, och i Finland, så är alla de här företrädare alltid ute med sina egna namn." Nå, som Blogge Bloggelito i sin välriktade men väl hårda spark mot programmet påpekar är det alltså så att det finns en annan lagstiftning och tradition i dessa länder. Men även i Danmark tenderar den genomsnittliga sexarbetaren att hålla en låg profil. Alla vet att sex inte är en försörjningskälla som vilken som helst -- att låtsas som något annat är ett hyckleri utan dess like.
Låt oss då titta lite på detta med själva bloggosfären och dess regler, eller brist på dylika. Just nu slår gammelmedia mot bloggosfären alldeles särskilt hårt, och mer än en tryckt skribent har jublat över detta med Alex Schulmans bloggnedläggning som om detta skulle innebära den professionella och etiska journalistikens slutliga triumf över den träskmark som kallas bloggosfären. Petterson och JPA, två journalistkollegor, talar också om bloggarna som ett eländesträsk av elakhet, trots att den sistnämnda själv är en bloggare, dessutom en bloggare man skulle kunna hävda påminner om Schulman på så sätt att hon betett sig illa varpå reaktionen blivit så hård att hon känt sig tvungen att dra sig tillbaka. Men hur ser det då ut utanför bloggosfären? Ja, varifrån kommer begreppet drev? När jag hör JPA kommer jag att tänka på Lars Danielssons redogörelser för vad han utsatts för, från journalistkårens men också från allmänhetens håll (dessutom verkar han vara mobbad på sin arbetsplats). "Men JPA är till skillnad från Lars Danielsson ingen makthavare, bara en vanlig människa som varken bör granskas eller utsättas för något drev" kanske någon säger då -- till exempel Nina Unesi, som resonerat på så sätt tidigare i debatten. Frågan är hur gränsen i så fall ska dras -- kan man ge sig in i ett debattområde för att sedan dra sig ur på så sätt att det vore omoraliskt av någon annan att överhuvudtaget nämna och påminna om den insats man gjort på området försåvitt att man inte i någon teknisk mening kan anses vara en makthavare -- och vem ska då räknas in i makteliten? Själv tror jag den här affären riktar ljuset mot bloggosfärens brister på ett helt annat sätt än vad JPA vill göra gällande: hon, liksom vi andra som befinner oss inom den måste ha respekt för att vi, bloggosfären, utgör en slags offentlighet. Och då gör man, som sin egen redaktör, bäst i att skriva sådant man också kan stå för. JPA menar att "samma debattregler gäller inte på nätet som i vanliga fall, eftersom det finns inte den här kronologin att man kan liksom turas om och replikera varann, och att man vet vem man pratar med, utan det kan vara många människor som lägger sig in i debatten samtidigt, och att man inte kan säga 'no comments', att nu är det slut, utan det bara fortsätter utan mig, som om jag var med." Blogge påpekar helt riktigt att detta inte är något specifikt för bloggosfären. Nej, naturligtvis är det inte det -- jämför Vilksaffären. Debatten om Vilks rondellhund pågick på en hel massa olika ställen inom media, alldeles samtidigt ibland. Även om Vilks plötsligt skulle ha bestämt sig för att dra sig ur, förstöra sin rondellhundsteckning och säga "No comments!"* så skulle debatten fortsatt ändå -- han satte igång något som blev mycket större än honom själv. På samma sätt agerade JPA på ett sätt som provocerade många -- och som alltid när människors hjärtan svallar har det gjorts övertramp. Det gjordes i Vilksaffären, i Danielssonaffären och i "Isabellaaffären" -- sistnämnda råkar bara precis till största delen utspela sig inom bloggosfären.
"Man liksom kopplar tillbaka till gamla inlägg och lyfter saker som inte har med det här att göra, hämtar citat från andra sammanhang och kontext och klipper och klistrar ihop det, då blir det liksom helt horribla saker som påstås att man har sagt och gjort, och jag insåg att jag måste liksom radera alla mina blogg snabbt nu för att få tyst på det här." Återigen JPA i Publicerat. Och återigen måste jag säga att detta snarast understryker likheten mellan bloggosfären och gammalmedia, men också att medvetenheten om den här likheten är rätt låg. Skulle jag skriva en provokativ artikel som publiceras på, säg, en kultursida i någon dagstidning, så finns den sedan där för alla att kommentera och bygga vidare diskussioner på. Kanske skulle någon anstränga sig för att leta upp andra texter av mig -- det vore fullt legitimt. Anser jag mig misstolkad, om jag tycker att mina ord vanställs, så ger mig förhoppningsvis redaktören utrymme för genmäle. Min ursprungliga text finns hursomhelst kvar, den ska alla intresserade kunna ha tillgång till för att göra en egen bedömning. På bloggosfären, där var och en som sagt är sin egen redaktör, får man ge sig själv utrymme för att rätta till de eventuella misstolkningar man utsätts för. Eller också kan man ge sig in i hetluften i ett kommentatorsfält, om den bloggare man vill debattera mot har ett öppet sådant. Det JPA gjort är att hon istället först försökt tysta sin motpart (i Publicerat menar hon tvärtom att andra är ute efter att tysta henne -- nå, det kanske finns de som vill så, men av vad jag sett är det mest så att det finns många frågor till JPA och många önskemål om att hon istället för att vara tyst ville ändra sin attityd lite) och sedan försökt sopa igen spåren efter sig. Det finns, som Publicerat helt korrekt påpekar, inga fastlagda regler för hur en debatt ska gå till i bloggosfären, men det finns helt klart en upplevelse hos många bloggare att detta med att radera sin omdiskuterade blogg i det här läget är lika odemokratiskt som om jag skulle försöka förinta alla spår av den där föreställda provokativa debattartikeln jag exemplifierar med ovan för att försöka förtydliga mitt resonemang. Så har också JPA:s blogg "kapats" -- men inte förändrats. Det är hennes ord som finns på dem -- hon är tyvärr tvungen att stå för dem. Åtminstone fram tills dess att hon formulerar sig på ett sätt som motsäger dem.

*Isabella klargör vad detta "No comments" egentligen innebär i Johanna Parikka Altenstedts fall.