Spegelpremiär

Om bara en månad drygt, den nionde november, öppnar malmöbiografen Spegeln igen. Filmkritikern Annika Gustafsson andas ut -- återigen kan vi börja frekventera vårt älskade Cinematek. Jag andas i takt med henne. Men tycker ändå att det är lite synd att Folkets Hus och Parker (FHP) ska driva verksamheten själva, utan involvering av Folkets Bio. Förhoppningsvis har jag fel. Men det är så att Folkets Bio, via Panora, är de som hittils varit djärvast i sin programsättning här i Malmö, som rört sig utanför arthousemainstreammittfåran. Säkert har jag fel, som Gustafsson säger ser allt fint och ambitiöst ut. Men det liksom socialdemokratiska inslaget på nya Spegeln ter sig tungt -- inte bara genom FHP:s ledarskap utan också genom inslaget av personer med förflutet i den gamla sossekvalitetsbiografen Victoria på nya Spegeln. Kanske är jag bara en ogin cineastsnobb. Men jag kan inte hålla inne med en liten, liten ängslan -- att vi kommer att få en biograf präglad av en syn på kvalitetsfilm (detta vidriga begrepp, som ändå är så svårt att kasta bort) som något (och nu är jag jätteelak) i första hand producerat i Frankrike, Italien eller Kina. Och som inte innehåller sådant som hoppar över skaklarna, som inte är för mycket av någonting såvida inte detta försetts med godkännandestämpel från en jury på en av de mest illustra filmfestivalerna i Europa, men kanske inte ens då.
Jag hoppas på att jag har helt fel.