Det är inte Tony jag kommer att sakna

Inför slutavsnittet av Sopranos hade DN inne ett gäng artiklar om serien, en av dem betitlad "Därför kommer vi att sakna dig, Tony". Skribenten Markus Wilhelmsson konstaterar att serien är en av TV-historiens mest hyllade, och fortsätter:
"Men hur kan man älska Tony Soprano? En rasist, en mödare, en lögnhals, en homofob, en otrogen make, en psykopat med panikångest.
Är det egentligen inte vi som borde gå i terapi?"
Jag ber att få invända! Själv kommer jag inte att sakna Tony Soprano alls. Jag älskar honom inte och har aldrig älskat honom. Att jag till slut kommit att gilla serien, efter att till att börja med funnit den alltför publikfriande, det är en helt annan sak. Man måste inte gilla huvudpersonen för att kunna uppskatta en film/roman/serie etc. En som förstått det var Stanley Kubrick -- vi är många som älskar filmen Barry Lyndon, men knappast någon av oss lär älska rollfiguren med samma namn.
Som jag ser det, och med visst förbehåll för att jag fram till sista säsongen bara följt serien sporadiskt, har dr Jennifer Melfi, Tonys terapeut, mer än någon annan fungerat som åskådarens stand-in i serien. Förenklat: så länge hon hade en romantiserad och hoppfull bild av Tony Soprano, maffiabossen som kom till henne på grund av panikångest och depression, så länge genomsyrades själva serien av tendenser till romantisering av maffialivet (och så länge var den rätt ointressant för mig, även om jag kunde se en allt större komplexitet och konstnärlig frihet i själva berättarformen ju längre den gick); när hon sedan slutligen, under sista säsongen, insåg att hon hade att göra med en obotligt manipulativ narcissist och tog sin hand ifrån honom, då föll också täckelsen från mafioson som nu (och nu blev serien intressant för mig) stod naken i all sin vidriga ynkedom. Självfallet framstod Tony Soprano trots detta alltjämt som mänsklig. Men mänsklig var ju också, trots allt, Adolf Hitler. Alla människor är på något sätt mänskliga -- det är trivialt. Och om herr Soprano inte framstått som mänsklig hade det inneburit manusförfattandets misslyckande -- medan motsatsen inte automatiskt innebär dess triumf.
Jag har aldrig varit den som fallit för ledarhannar, i synnerhet inte så konventionella och förutsägbara sådana som T Soprano. Men som de flesta andra -- och i detta, att "vi har alltid dragits till de laglösa" som en av DN-artikelns förklaringar till "vår" förkärlek för Sopranos lyder, har förstås herr Wilhelmsson rätt -- kan jag drabbas av den fascination för en fetischerad maffiakultur som är en av orsakerna till seriens framgång. Vem har inte någon gång fantiserat om att tillhöra en allsmäktig grupp, en familj så inflytelserik att ingen skulle våga jävlas med en och man aldrig skulle riskera att bli fattig, misslyckad och utblottad eftersom man alltid skulle bli "taken care of"? Och ett stort antal ofta välgjorda amerikanska filmproduktioner har hjälpt till att koppla den här typen av allmaktsfantasier till den italiensk-amerikanska mobsterkulturen, vars språkbruk, matvanor, kläd-, inrednings- och musiksmak många av oss tar del av med glupskhet och skräckblandad förtjusning. Den rollfigur i Sopranos som för mig tydligast förkroppsligar mobsterfetischismen, men som samtidigt befinner lite vid sidan av fokus vilket gör att han kan bibehålla ett fantasins skimmer, en slags lockelseaura som samtidigt är anti-romantisk, är Silvio "Sil" Dante. Med denna rollfigur är fulheten i maffiamodet tagen till sin spets men buren med idiosynkratisk absurdism. Sil är den som, med sin fantastiska pompadourfrilla och stilenliga klädsel, hela tiden, med ett kroppsspråk vagt påminnande om Pingvinens i Batman 2 - återkomsten, flaxar runt vid Tonys högra sida som en ängslig hönsmamma och som, också det hönsmammelikt, hamnar på sjukhuset på grund av stress då han för ett tag tvingas ta på sig ledarrollen. Han tycks nästan bo på kontoret på Bada Bing, och man blir närmast förvånad över informationen att han faktiskt har både (en förvånansvärt snygg) fru och barn. Det vilar alltså något overkligt över Sil, så som det ofta gör över undanskymda människor också i verkligheten, och detta gör det -- eller rationaliserar jag bara min förtjusning i den här rollfiguren nu? -- lättare att tycka om honom samtidigt som man med öppna ögon ser det vedervärdiga i den hantering också han är djupt involverad i. Överhuvudtaget är det, som jag ser det, lättare att tycka om de konstfullt utmejslade bifigurerna i serien än mr T himself. En annan bloggare som kanske skulle hålla med mig om det är den som bär det osmakliga bloggnamnet Snaskefar, och som i en rolig postning redogör för sin förtjusning i den osmaklige sidekicken Paulie Walnuts. Ytterligare en rollfigur som är minnesvärd, och för mig betydligt med attraktiv än svinet Soprano, är förstås den tragiske gestalten Christopher Moltisanti. Han är den motsägelsefulle, veke antihjälte av shakespearska mått så många andra maffiafilmer är uppbyggda kring, medan Tony Soprano egentligen aldrig växer till något utöver sitt värv. Det är rätt passande, och ett manusförfattarens genidrag, att Tony blir den som till slut gör slut på den "veka länken" Christopher.
Serien gjorde det så länge den fortgick allt mer tydligt att värvet i fråga, trots den högstämda familje- och samhörighetsretoriken, i grunden främst bygger på materialism, dominans och brutalitet. Vore jag medlem i en maffiafamilj skulle jag som kvinna förmodligen vara relativt, alltså relativt, trygg för egen del, men jag skulle få räkna med att se min man, far, bror eller son död vilken dag som helst. Jag skulle dock kunna räkna med att bli materiellt kompenserad för detta -- alla (män) är utbytbara; huvudsaken är att de överlevande kan upprätthålla sin levnadsstandard. Oavsett om den bygger på handel med gifter, vapen, kvinnor, våld, avfall eller något annat.
---------------

Ps. Kolla in Agenda 2010+! Läs Martin Tunström om religiösa friskolor, se Kaj Raving göra reklam för årets vegomässa, kolla in Jimmys förhoppningar om att tanken på medborgarlön ska slå fastare rot och fundera med Ilse-Marie över om det är okunskap eller egoism som får högerpolitiker att mot allt förnuft nedmontera välfärdssamhället.