Skräckspecial!

De allra flesta av våra helger och traditioner har en i någon mening imperialistisk bakgrund, eller utgörs av tankeimperialistiska omarbetningar av gamla "genuina" (?) sedvänjor, så att fira Halloween i sann amerikansk anda går egentligen helt i linje med våra andra seder och bruk. Fast det starkt kommersiella inslaget (som dock sägs ha mattats av i år) verkar vara något ganska nytt -- alltså att handeln mer eller mindre på egen hand kan införa nya inslag i våra traditioner. Det vill säga att jag tror att det är något ganska nytt -- bäst att gardera sig, eftersom det ofta är så att det vi tror är nytt och modernt i själva verket har rötter som sträcker sig åtskilliga sekel tillbaka i tiden.
Jag för min del har redan tidigare anammat ett inslag i Halloweenkulturen, och det är bruket av pumpa i matlagning. I make a mean efterrättspumpapaj. Men i år är det ont om pumpor i affärerna, på grund av att skördar påverkats av det märkliga vädret kanske, så jag anammar nu med entusiasm ett annat inslag, ett som jag tycker verkar introduceras med eftertryck i år: att man ska titta på skräckfilm under Halloweenhelgen. Det tar inte emot alls, eftersom jag alltid varit skräckfilmsälskare. Jag & maken besökte således biblioteket för att låna lite skräck, vi kom hem med Ju-on, en av de filmer i den asiatiska skräckvågen vi hittils lyckats missa, och Argentos Cat O' Nine Tails (vilket fick oss att känna oss smått perversa -- vad är vi för sjuka jävlar egentligen, som glatt kastar oss över en dvd vars omslag visar en hur en liten söt flicka bundits fast och hotas med en stor kniv?).
Det finns fruktansvärt mycket bra skräckfilm, långt mer än vad det rätt lama TV-utbudet ger vid handen. Varje gång man försöker lista sina favoriter kommer de filmer som man för tillället råkar ha till hands längst fram i medvetandet och tränger undan, helt orättvist, en hel massa intressanta titlar som ligger och lurar längre ner. Det finns nog stora drivor med fantastiska filmer jag nu borde nämna men inte gör det, döm mig inte alltför hårt ni eventuella skräckfilmsfantaster som råkar läsa den tillfälliga favoritskräckfilmslista jag nu tänker förse er med, i hopp om att jag med den kanske kan hjälpa någon som känner sig skräcksugen men inte vet vad hon ska sträcka sig efter på filmhyllan. Alltså -- mina favoritskräckisar för tillfället -- utan inbördes rangordning:

1. George A. Romeros Dawn of the Dead. Det ska alltså vara originalversionen, inte den remake på filmen som gjordes för några år sedan. Efter att ha gjort alla dina allhelgonahelgsinköp kommer du att känna igen dig i Romeros konsumtionskritiska bilder av zombies som åker rulltrappa på varuhuset.
2. Brad Andersons Session 9 (eller The Asylum - dödens salar som den också heter). Anderson är helt klart en av de mest intressanta av nyare generationers skräckfilmsmakare. Jag tar upp den här filmen litegrann i en tidigare postning, "Totalt jävla mörker".
3. En annan fin sjuttiotalsskräckis som utsatts för en remake är Bob Clarks Black Christmas. Det var ett tag sen jag såg den här filmen sist, men då skrämde den, en slasherfilm om en ung man med ofantliga sexuella problem som ringer upp de boende på ett studenthem för flickor och kallar dem "Agnes", nästan häcken av mig.
4. Brian Yuznas Society, den överlägsnet bästa film Yuzna gjort hittils och en nästan klockren metaforisk bild av det, för att använda ett ord i tiden, rasifierade klassamhället.
5. Brian de Palmas Sisters. Tvillingar är ett mycket tacksamt skräckfilmstema, inte minst för en freudiansk, hitchcockinspirerad regissör som de Palma.
6. Inferno. Många Argentodiggare menar att detta är en av hans sämsta filmer. Well, I don't give a flying fuck. Här är drömlogiken, den som mången skräckberättelse lever av, tagen till sin spets. Och förresten så har Dario Argento själv angett den här filmen som en favorit.
7. Dark Water. Eller Honogurai mizu no soko kara, som Hideo Nakatas film "egentligen" heter. Min favorit inom den asiatiska skräckvågen och ett måste för alla som inte tröttnat på bleka japanska spökbarn och hår i skrämmande sammanhang (jag har fått veta att hår inom japansk kultur är något som ska tuktas och kontrolleras, kanske förklarar det litegrann varför hår har en så framträdande roll i japansk skräck).
8. Exorcisten III. Jag vet, jag vet -- den första Exorcisten var den bästa egentligen, men den här uppföljaren -- som man mycket väl kan se utan att ha sett någon av de tidigare filmerna och utan att överhuvudtaget fatta det lite röriga scenariot -- har scener som är sublimt skrämmande. Ingenting för den som lider av dåligt hjärta.
9. The Brood. David Cronenberg är ett måste på varje skräckfilmslista. Med den här filmen skildrar en experimentell regissör vad som kan hända under experimentell psykoterapi när den ilska man normalt måste dölja spelas ut i realiteten....
10. The Shining. Och naturligtvis är det Stanley Kubricks film från 1980 jag menar, inte Stephen Kings egen filmatisering. Många är säkert trötta på den här filmen nu, själv tröttnar jag aldrig. För den är så perfekt orkestrerad, visuellt och ljudmässigt, att man kan se den om och om igen bara för att njuta av kompositionen, långt efter det att man slutat skrämmas av filmens chockmoment.

Det var det. Och jag ser att alla filmerna är gjorda av män -- pinsamt. Tips på goda skräckfilmer med kvinnliga regissörer mottages tacksamt!