Självutlämningar, kontrollerade och vägda

En diskussion pågår på Sydsvenskans kultursida mellan skribenterna Anne Swärd och Sabina Strand. Den sistnämnda har en blogg där hon kommenterar inte bara den här diskussionen utan också mer allmänt frågan om självbiografisk litteratur och hur den bemöts. Strand debuterade själv nyligen med en roman som är både självbiografisk och sprungen ur en blogg -- något som gör den dubbelt sårbar inför litteraturens etablissemang. Jag har läst boken, Saker min sambo och jag tyckte olika om, med behållning. Den skildrar ett destruktivt förhållande mellan författarinnan och en riktigt otrevlig typ -- och för mig är verklighetsbakgrunden, även om jag inser att den är gestaltad och kontrollerad av författarinnan, viktig eftersom jag ser den som ett av många vittnesmål om manlig relationsmakt och misshandel, i detta fall utan fysiska slag men med desto mer svek, lögner, nedmalning av kvinnans självförtroende och manipulation. Jag anser att litteratur av den här sorten är mycket viktig. Det är viktigt med vittnesmål. Och det utesluter (naturligtvis) inte att de också kan ha ett rent litterärt värde. Vissa har mer av det än andra.
När jag läser Swärds och Strands ordväxling tycks det mig att de talar förbi varandra. Swärd varnar för en tendens att, i säljbarhetens och exhibitionismens namn, ställa sig och sina närmaste till allmänt beskådande utan närmare gestaltning och reflektion. Strand undrar (och det gör jag också) vilka/vad som egentligen står för den här trenden -- Swärd ger faktiskt inte ett enda konkret exempel. Hon (Strand) frågar också sig själv och oss med, som jag uppfattar det, viss frustration "varför man inte kan tilltro alla författare, oavsett genre, samma grundläggande drivkrafter". Som hon uttrycker saken på sin blogg i en beskrivning av sitt eget skönlitterära men självbiografiskt baserade (självutlämnande) projekt:
Jag distanserade mig till stora delar från det jag skrev genom att välja de stilgrepp jag valde. Kanske av integritet, kanske av självhävdelse. Men också för att jag faktiskt hade litterära ambitioner. Jag ville uttrycka mig väl; jag ville skapa en berättelse. Jag var inte primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "titta vad som har hänt mig". Jag var primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "Titta vad som kan hända i vissa relationer! Jag har en berättelse om det. Vill ni höra?"

Swärds svar går, återigen, ut på att efterlysa mera av skönlitterära, stilistiska strategier -- för att på så sätt åstadkomma en verklig, snarare än en oreflekterad och därför falsk självutlämning: "Författare är inte ensamma om att spinna historier om sitt eget liv, men om författare ska ge sig själva en uppgift får det hellre vara att ifrågasätta sina minnen än konservera dem. Hellre ifrågasätta den position hon har gett sig själv och andra i historien om sitt eget liv, än att bara skriva 'självutlämnande' som riskerar att bli 'självbekräftande'."
Och ska jag vara ärlig så saknade jag lite av ifrågasättandet av den egna positionen, de egna minnena, den egna delaktigheten i den relation Strand skildrar. Även om jag tyckte boken var bra, både spännande och välskriven (med en tydlig komposition f ö). Carina Rydberg, en av de som tydligast förknippas med den självbiografiska/självutlämnande dokumentärfiktiongenren, har uttryckt saken helt annorlunda än Swärd, och på ett sätt som gör att man måste ifrågasätta hävdandet att det måste till en tydligt fiktiv skönlitterär genretillhörighet, och de grepp man kan använda sig av där, för att ett självutlämnande som inte bara är självbekräftande ska bli möjligt: hon (Rydberg) har sagt, ungefär, att "man måste svina ner sig själv också", inte bara andra, för att lyckas inom den självbiografiska/självutlämnande dokumentärfiktiongenren. Vad jag menar är inte att Strand skulle ge sig själv skulden för det hon råkat ut för och skildrar, men att hon kanske skulle tryckt lite hårdare på sina egna smärtpunkter för att komma ifrån ett tämligen ensidigt exponerande av en annan människa (även om han gjort sig förtjänt av det). Rydberg själv visar att detta är möjligt -- hon har inte bara givit ett råd, hon förevisar med sina egna böcker, tycker jag, det goda exemplet.

Fast vad jag egentligen reagerar på i den här diskussionen är hur tydligt bekönad den är. Strip lit -- det framgår tydligt vad det handlar om; skamlösa kvinnor som kokett exponerar sig för den lystet dräglande massan. Som av en händelse recenseras Martin Kellermans En serietecknares dagbok precis under Strands debattartikel i nätupplagan idag. Andreas Ekström skriver:
Martin Kellerman hyllas alltid – extremt välförtjänt, jag tycker hans replikkänsla är nog för att kalla honom genial – för sin samtidsserie Rocky. Hela poängen med Rocky är den litterära buggningsapparatur som författaren skamlöst använder. Allt Martin Kellerman är med om händer också den tecknade hunden Rocky. Allt som Martin Kellermans generation är med om händer faktiskt också den där hunden.

Här utgår recensenten alltså direkt från att Kellerman använder sig av en litterär teknik i sitt serieskapande; han håller minsann inte på & strippar (trots att epitetet strip lit vore dubbelt välfunnet i fallet Kellerman). Visst blir jag orättvis nu: Andreas Ekström kan inte rå för vad Anne Swärd skriver och vice versa; ingen av dem är heller ansvarig för mina associationskedjor. Men nog är det så att det är, nästan uteslutande, kvinnliga författare som associeras, också av andra, med stripplitten? Att Strand reagerar som hon gör, lite defensivt men också frustrerat och frågande, är väl också ett tecken på detta? Det är Maja Lundgren, Unni Drougge, Isobel Hadley-Kamptz och, som sagt Carina Rydberg....och, alltså, Sabina Strand själv. Som är exemplen som utlöst diskussionen (inte bara den i Sydsvenskan), som är problematiska.
Swärds artikel, "Nakenhet och ärlighet", illustreras av Botticellos Venus. Hon täcker över sitt sköte med sitt långa hår; det ena bröstet är dock synligt. Självklart är det en kvinna som illustrerar texten. En naken kvinna. Som motbevisar det Swärd skriver: "I fysisk bemärkelse lockar och säljer nakenhet knappast som den en gång gjorde. En kropp är en kropp, hur spännande kan det bli? Vi är alla rätt blasé. Nu är det en ny avkläddhet som efterfrågas: den känslomässiga och biografiska." Äsch pyttsan. Genrebeteckningen strip lit och valet av bildillustration visar med all önskvärd tydlighet att det ena går hand i hand med det andra. I alla fall för våra inre ögon.