Avantgardet förtrycker genom sin blotta existens

Jag läser med stort intresse Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut, berättelser om våld mot kvinnor och kvinnor som bryter upp. Ett av bidragen är författat av Viveka Enander och Carin Holmberg, det bär titeln "Reflexioner kring motståndets dubbelhet, offrets existens och uppbrottets politiska implikationer" och är till skillnad från de flesta andra texterna inte någon självupplevd berättelse utan kringreflektioner runt de båda författarnas undersökningar i ämnet misshandlade kvinnors motståndsstrategier; undersökningar som resulterat i boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Jag skriver upp den på min eviga läslista. Enander/Holmberg framkastar intressanta och nyanserade tankar. Framför allt om det nödvändiga i att erkänna ett offerskap för att kunna bryta med en misshandelsrelation -- en tanke som ger mig en aha-upplevelse, inte för att jag skulle känna igen mig i den situation de beskriver (jag har aldrig blivit misshandlad i en relation) utan för att tanken går att applicera på flera situationer. Den som vägrar se realiteter kan inte åstadkomma mycket i realiteten, och "vägravaraoffer"-idealet kan faktiskt fungera kontraproduktivt. Är det där med offerskap ständigt förknippat med en exkluderande, negativ identitet ingen vill ha är det lätt att intala sig att man exempelvis sitter inne med mer makt i ett förhållande än vad man faktiskt gör. Och därför, kanske, också tolerera det. För att det gör så ont, och känns så stigmatiserande, att erkänna att man fallit offer för någon eller något. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.
So far so good. Sen kommer jag till textens slutkläm, den om "uppbrottets politiska implikationer". Här frågar sig författarna om det är så, att en misshandlad kvinna som lyckas frigöra sig från sitt förhållande med nödvändighet måste utveckla ett feministiskt medvetande där hon förstår det hon utsatts för i ljuset av könsmaktsordningen. Nej, menar författarna -- de är lite generösa här, och jag borde inte bli irriterad på dem men jag blir det ändå.

I och med att en kvinna lägger ansvaret för våldet utanför sig själv, och också ser våldet som våld och inte exempelvis som uttryck för kärlek eller en konsekvens av alkoholmissbruk, så både ser hon mannens makt och fjärmar sig samtidigt från beskrivningar av våld som kan sägas tjäna manssamhället.
Men samtidigt är det inte riktigt så här enkelt heller. För flera varianter på temat kan tänkas. En är att kvinnan parallellt med att hon förstår misshandel som misshandel fortsätter att förklara mannens misshandlande med att han har en störning eller är alkoholist. /..../ En annan variant är att kvinnan börjar tolka sin och mannens position i relationen i termer av under- och överordning, men inte ser, förstår eller köper hela den könsmaktsteoretiska analysen, där dessa positioner och våldet hon utsätts för kopplas till samhälleliga strukturer.
Att förstå är alltså inte detsamma som att bli feminist. Och kanske är det senare för mycket begärt /.../ Inom den feministiska rörelsen mot mäns våld har vi ibland hört sägas att det allra viktigaste för en misshandlad kvinna är att få kunskap om könsmakt (och att det är det hon drabbas av) och möjlighet att tillsammans med oss andra politiskt försöka förändra könsmaktsordningen. Detta är inte vad som uppnås genom förståelseprocessen. Men att förstå varför man har kränkt sig själv, att förstå att man har blivit utsatt för något som gjort en djupt illa, att förstå att ansvaret låg hos mannen och att man faktiskt var -- ett offer -- för manlig maktutövning i kärlekens namn, är kanske vackert nog /.../. (s. 81)

No shit. Jag blir faktiskt obehagligt berörd över att en sådan diskussion överhuvudtaget förs, särskilt i ljuset av att författarna, i linje med annan feministisk forskning, beskriver hjärntvätt som ett typiskt inslag i en misshandelsrelation (t ex att mannen använder kränkande tillmälen som "kadaver", "hora" etc, som tillsammans med det fysiska våldet underminerar kvinnans tilltro till sig själv och gör att hon delvis övertar mannens bild av henne). Författarna svarar "nej" på frågan om man måste bli en könsmaktsmedveten feminist med erfarenheten att ha blivit utsatt för manligt våld i en relation, men avslutar med brasklappen att "på en annan nivå" är svaret ändå ja -- eftersom alla kvinnor borde bli könsmaktsmedvetna feminister. Det kanske de har rätt i, men ett av målen med att bryta könsmaktsordningen måste väl ändå vara att skapa möjlighet för kvinnor att hysa tilltro till den egna förmågan, både intellektuellt och i andra avseenden. Visst, att anamma en attityd där den könsmaktsmedvetna feministiska kvinnan är den överlägsna, och den misshandlade kvinnan främst ett potentiellt verktyg i kampen mot patriarkatet, är inte lika illa som att systematiskt bryta ner en annan individ både fysiskt och psykiskt. Men det rimmar illa med strävan att stärka kvinnors egna tankeförmåga, deras självförtroende och egenmakt. Författarna sätter individens bästa i första rummet och anammar själva inte fullt ut den attityd de beskriver och som jag kritiserar, ändock andas formuleringar som för mycket begärt och vackert nog en lite översittaraktig välvilja mot de som inte når ända fram, snarare än respekt för varje människas rätt att tolka sin verklighet efter eget skön. Det är en sak att ge någon praktiska redskap för att kunna komma loss ur en farlig situation, en annan att trycka i någon en ideologi.

Jag kommer i det här sammanhanget (utan att i övrigt vilja göra en jämförelse mellan att vara sexsäljare och att bli misshandlad i en relation) att tänka på nätverket PRIS, Prostituerades Rätt/Revansch I Samhället. Ett nätverk som inte ska förväxlas med nätverket SANS -- Sexsäljares och Allierades Nätverk i Sverige trots de uppenbara försök som från PRIS sida görs för detta (man tog namnet PRIS från dem som sedan bildade SANS och man har en hemsida som visuellt är tämligen lik SANS). PRIS uppger sig ha tre målsättningar: stödja, upplysa och förändra. Och förändringsarbetet, det ska den grupp inom nätverket som kallas avantgardet stå för. Det finns två olika typer av målsättningar i nätverket; dels de som alla delar, dels avantgardets målsättningar (vilka går ut på att man vill att den svenska sexköpslagen ska exporteras och att vi till slut ska få ett samhälle utan hallickar och torskar). På så sätt har man skapat en hierarki inom nätverket med de mest upplysta i toppen, och den enkla kvinnan (den enkla, oupplysta horan?) som bas. Helt i enlighet med den leninistiska elitismens principer (det revolutionära avantgardet är förtrupp -- efter kommer de förtryckta bönderna och arbetarna). Och det är naturligtvis en helt odemokratisk struktur. Att det är PRIS och inte SANS som har det politiska etablissemangets öron är även i detta perspektiv, och inte bara sett i ljuset av själva sakfrågan, alltså sexköpslagens vara eller icke vara, tämligen beklämmande.