De fattigas barn

Det är alltid hos dem som problemen förläggs.
Idag ser vi det i en debattartikel i SvD som går till storms mot flumpedagogiken, den som anses härstamma från sextiotalet och skapa kaos och förflackning i våra skolor. Inger Enkvist, artikelns författarinna, ser emellertid relaterade problem långt utanför klassrummet och till och med förebud om samhällets förfall. Hon hänvisar till en fransk forskare som "beskriver hur det går till när ett område sjunker ner i laglöshet" och konstaterar att ett "tidigt tecken på att ett område går åt fel håll är att elever inte rättar sig efter lärare". Tankarna går till upploppen i Frankrikes förorter och, i förlängningen, till Rosengård, Hammarkullen och andra invandrartäta områden i Sverige. "Förhållandet mellan skola och demokrati har en speciell betydelse för de elever som lever isolerade från samhället, exempelvis vissa invandrargrupper. Om dessa ser att landets vuxna inte ingriper när någon bryter mot lagen kan de tolka detta som att ingen bryr sig om lagen", skriver Enkvist.
Jag för min del fattar inte alls hur den djupa sociala problematik som ligger bakom sådant som gängkriminalitet och uppror i fattiga förorter kan kopplas till skolans demokratiseringsprocesser. Jag känner i och för sig igen det förakt för kunskap som Enkvist pekar på; detta att alla ska forska och lära sig problembaserat när all god forskning i själva verket bygger på genuina grundkunskaper. Men blandar hon inte ihop korten?
Bloggaren Björn Johannesson skrev nyligen en bloggpost om detta, viljan "att trycka ner mediciner mot ett helt samhälles kulturella skevheter i ett åtgärdspaket i klassrummet bara för att det är där ungdomarna spenderar mest tid." Björn menar att det är "extremt på modet att just nu kräva 'åtgärder' i skolan. Åtgärder på problem som har sin grund långt utanför skolans område. Modeslaveriet och utseendefixeringen är bara ett exempel som på fenomen som föranleder förbud och 'hårdare' tag. Att disciplinera den allt mer vildsinta, våldsamma och respektlösa barnaskaran med hjälp av ökad lärarauktoritet, hårdare regler och uppförandebetyg är ett annat." Och nog går det att läsa Enkvists debattartikel som en variant av den sistnämnda linjen. Flera bloggare har redan kommenterat resonemangets ytlighet: emretsson, Monika Ringborg, Freon Blog och Guero är alla läsvärda. Själv skulle jag vilja se en helt annan problembeskrivning på tal om skolan. Nämligen: hur skapar vi en skola alla får något ut av? Vi har idag en skola vissa tillbringar en stor del av sin barndom och ungdom i bara för att sedan komma ut med en stämpel som det står dålig på. Det är en sadistisk ordning.
Visst är det så att lärande inte alltid har med omedelbar behovstillfredsställelse att göra, i detta har Enkvist rätt. Men borde inte alla ha rätt till en trevlig tillvaro, även barn -- borde man inte också få lov att ha det bra i skolan, vid sidan av det nödvändiga och delvis tråkiga inlärandet? Ja, jag är inte lärare själv och min erfarenhet av att undervisa är inte bara ringa utan härstammar också från en annan nivå än grundskolan. Men jag minns ju. Jag minns till exempel hur mycket man längtade efter det där fritt valt arbete som skulle komma på högstadiet under min egen skoltid, och där man kanske till och med skulle kunna få lov att ägna sig åt ridning om man hade tur, och hur förtvivlade vi blev när man plötsligt ersatte det fritt valda arbetet med obligatorisk maskinskrivningsundervisning på min skola (och detta under en tidsperiod som enligt borgerliga skolpolitiker kännetecknades av hopplöst flummeri). Plötsligt togs den lilla möjlighet att påverka vår skoltillvaro som vi trodde vi skulle få ifrån oss.
Kanske skulle skolan i själva verket må bra av mer istället för mindre flum? Vad jag associerar med flum är inte tolerans inför gängvåld, mobbing etc, utan sånt där som mjuka kuddar, mysande, slappande, yoga...och fria val. Lite lagom flum för alla sisådär mitt på blanka eftermiddagen kanske underlättar för inlärningsförmågan och rent av kan skapa lite välmående?
Och så var det den där grejen med att det är de fattigas oregerliga barn som ska disciplineras in i samhället genom en panikreträtt från senaste decenniers pedagogiska landvinningar....Här måste jag tänka på bortskämda ungdomar för vilka all utbildning handlar mer om konkurrens och karriär än om kunskap, som helt utan respekt lånar hem biblioteksböcker de gör anteckningar i och ibland till och med river ut sidor ur, som har föräldrar som ringer hem till läraren och klagar om de någon gång inte får högsta betyg....och jag undrar om det alltid är underklassens barn skolans eventuella problem ska mätas på.