Jag - en moraltant från nittonhundratalet

Stickspårsvis till prataomdet-grejen reagerade jag på den här meningen i en DN-artikel: Det blir en besvärande avancerad konflikt för några som inte dejtat mer än ett par veckor. 
"Alltså, jag fattar inte det där med dejtingkulturen.Man provar ut varandra som ett par skor eller nåt, glider in i och ut ur varandra med isande lätthet", vräkte jag ur mig på Facebook. "Nä, jag förstår inte heller. Skulle det vara för tidigt att prata känslor när man träffats ett tag och legat med varandra några gånger?" svarade en väninna. Och jag öste vidare med att "det här med dejtingkulturens semi-relationer är något som tycks mig väldigt kallt och krasst. Mkt mer så än engångsligg eller kk-relationer - som ändå är rätt tydligt definierade, även om de säkert också kan bli mkt mer komplicerade än vad som ursprungligen var tänkt...." - vilket i sin tur föranledde Anders T att skriva ett blogginlägg på temat. 
Det hela verkar vara en generationsfråga. Grejen med "att dejta" fanns inte på "min tid" (jag är 60-talist). 
Fast det behöver ju inte vara bra bara för att jag inte förstår det. Liksom.

Var finns nyansbristen?

"Varför detta behov av nyanslösa överdrifter?" undrade Sakine Madon i gårdagens Expressen. Ja varför, Sakine? För det är ju till dig frågan bör ställas.
Om prata-om-det-initiativet skriver du att "Alla ska tycka 'rätt', ingen får problematisera för mycket" och att den bakomliggande "tesen" är att "kvinnor förutsätts vara oskyldiga änglar". Men nae...? Hur många bidrag har du orkat läsa, liksom? Läst detta, detta eller detta?
Och vem är det som inte "får" problematisera, vilka försök till bidrag censureras bort för att de inte är "rätt" - vad är det som inte är "rätt"? You lost me totalt.
Att det däremot finns ett mönster av att kvinnor/tjejer oftare tycks uppleva att deras vilja negligeras, att de inte respekteras osv - det som du så finstämt kallar för "den kvinnliga offerrollen" - visst, det finns förstås en möjlighet att det handlar efter att gå efter ett väldigt betvingande manus. Det kan dock också helt enkelt vara ett uttryck för hur verkligheten ser ut.

Den saknade ömsesidigheten

Hela idén med att "prata-om-det" är nämligen att man förvandlar en ömsesidig akt mellan två eller flera personer till ett enpartssamtal: till en narrativt tillrättalagd berättelse, en monolog där den ena parten ger sin förenklade beskrivning av hur en inte sällan ytterst komplex relationen eller situation sett ut.

Så skriver Johan Lundberg på Axess-bloggen.
Karlen har missat att det är just brist på ömsesidighet som karakteriserar akterna i berättelserna inom prata-om-det-ramen.
"...en narrativt tillrättalagd berättelse.." No shit Sherlock. Alla självbiografiska berättelser är narrativt tillrättalagda på ett eller annat sätt. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget återge självupplevda händelser på något annat sätt.
Vad anser han är alternativet - om man nu vill skapa större lyhördhet inom sexuella relationer? Tja, antingen hålla käften och stanna hemma från krogen, tydligen. (Ett råd som lär vara särskilt riktat mot kvinnor.) Eller, tydligen, leta upp den gamle "partnern", någon vissa av berättarna har skäl att vara direkt rädd för och andra berättare har anledning att tro inte precis skulle vara dialogvilliga. Ska deras samtal i så fall vara öppna för alla att läsa eller ska de sitta för sig själva undagömda nånstans och bearbeta privat och utan chans att detta bli det folkbildningsprojekt det har viss möjlighet till?
Men syftet är naturligtvis att skapa intryck av att berättelserna helt enkelt är otillförlitliga. I välbekant ordning. (Till övervägande delen men inte enbart) kvinnor berättar om erfarenheter av (till övervägande delen) män som begår allt från engångsvåldtäkter till regelrätt långvarig misshandel, via att ha sex med en sovande (verkar nästan populärt, det där) till bara tjatighet och att komma med patetiska lögner för få tillträde till en kvinnas lägenhet om natten och där vara inställd på att ha sex med nån vars eventuella entusiasm, eller brist på, för det hela man är tämligen likgiltig för.
Konservativa vänner av mansordning brukar tycka den här typen av berättelser är som små irriterade myggbett att försöka klia bort.
Men det var ju det där med den frånvarande ömsesidigheten och behovet av att prata (ett behov som smälter bort i passionens hetta men inte om denna hetta bara är ensidig), Johan Lundberg. Att du inte har det behovet betyder inte att människan bredvid dig inte heller kan ha det.

Några osorterade reflektioner angånde kvällens debatt:
- att det på ett sätt är olyckligt att detta kommit fram p g a Assangeaffären, men samtidigt underbart om "prata-om-det"-grejen kommer visa sig vara det starkaste resultatet av den
- att det är underbart att även män deltar men jag inte kan komma ifrån en smygande misstanke att dessa skänker en legitimitet och ökad tilltro åt "prata-om-det" - till skillnad från om det "bara" vore kvinnor som, det vet ju alla, älskar att göra sig till offer och bedriva egenterapi och vara alltför subjektivt besvärliga, själv- och känslofixerade, skvallriga, och allt det där.

- att det är olyckligt om fokus blir alltför starkt på "varför sade jag inte nej"-grejen (som Camilla Lindberg körde hårt med). Den är viktig men så också motfrågan "varför var hen ointresserad av min inställning, min vilja och mina reaktioner?"
Hen, förresten. Ett bra ord. Men är det egentligen bra att använda i detta sammanhang? Även om män också råkar ut för tjatsex från kvinnors håll, tafsande osv, så är ändå könsmönstret tämligen tydligt och att som vissa gör maskera könstillhörigheten på de konkret involverade skulle också kunna lägga en dimridå över detta mönster.

Själv-skuldbeläggningen från utsattas sida - och då talar jag om hårt utsatta - är för övrigt deprimerande tydlig. Läs till exempel Sofia Mirjamsdotters starka berättelse på Dagens Arena. (Och en vidrig, alltför vanlig typ av, kommentar.)
Kampanjens syfte kan knappast vara, och är inte, att öka skuldbeläggningen.

Uppdat.: det var sent igår när jag skrev och jag har ändrat lite språkligt för att bli tydligare.

Uppdat. 2:  Niklas H på samma tema.
I Svenskan sägs det rentav vara revolution på gång! Inte illa.

Twitternytta

Jag ska aldrig mer gnälla på twittrandet. Prata om det-kampanjen, som ju inleddes på twitter, gör mig otroligt glad och den är så välbehövlig.
Nu har den, som väl inte många missat, en egen hemsida, med länkar till olika berättelser och bidrag.
Det är så många som berättar om detta att bara ha gett vika, på grund av någon slags ovilja att hamna i en offersituation, av missriktad hänsyn till "partnern" eller av något dunkelt skäl man själv inte förstår. Jag påminns om en händelse för länge sedan, när jag fortfarande var tonåring men hade flyttat hemifrån, under en period när det var alldeles för mycket uteliv och alkohol och en kväll när jag hade föresatt mig att gå hem tidigt, själv och nykter.
På vägen hem stötte jag på honom, en kille från Stockholm som var på besök i staden tillsammans med en väninnas pojkvän. Oj vad han beklagade sig över sovsituationen. Han hade minsann bara en tunn och hård madrass att ligga på (det var lögn, fick jag senare veta - han sov i en bekväm utdragssoffa). Ojojoj hade inte jag plats...? Jodå, jag hade ju en soffa. Okej då. Väl där - kan jag inte få ligga i sängen? Jag lovar att vara en snäll pojke. Jaha och sen var han bara där, i sängen. Utan något uttryckligt medgivande från mig (jag hade bara försökt skratta bort det där med "snäll pojke" osv, som om det verkligen bara vore ett skämt om än väldigt dåligt). Och sen... ja, jag gav bara vika direkt. Mitt självförakt dagen efter var enormt. Jag hade inte ens försökt stoppa honom. Varför? Jag var både nykter och vaken. På något sätt vågade jag inte ens testa min förmåga att komma ur situationen. Antingen av självöverskattning (det bedrägliga "okej jag väljer det här" eftersom man är rädd att den bild man vill ha av sig själv som stark annars kommer att krackelera - genom att inte testa kan man leva vidare i illusionen av att egentligen lätt ha kunnat sätta stopp för det hela) eller tvärtom på grund av att jag egentligen inte hade något självförtroende alls ("det är inte lönt att ens försöka sätta emot; han är starkare").
Detta är en ljust grå händelse jämfört med många av de andra som beskrivits.
Jag är helt för en samtyckesparagraf i lagstiftningen, men vi kommer aldrig att kunna lagstifta bort lögner, bristande respekt, felläsningar av situationer osv. Däremot kan vi alltid prata om det, och det är bra. Det går att förändra attityder.
Några av de bidrag jag särskilt rekommenderar: Lisa Magnusson om att även tjejer/kvinnor kan tjata, Opassande-Emma om att eftersträva förståelse, Niklas Hellgren om grov våldtäkt, ältande och att bli beroende av sin plågoande.

Tomten rekommenderar och kommenterar

Jag tipsar om några julklappsböcker i Kristianstadsbladet idag. Min kollega Maria Ehrenberg gjorde detsamma häromdagen.

Lagom till jul har en spännande diskussion om klasskildringar på film brutit ut i Aftonbladet. Ja, nu skriver jag alltså i hopp om att diskussionen kommer att fortsätta. Det är alltid lika provocerande med litteraturvetare som uttalar sig om vad film kan och inte kan göra. Nu är det Magnus Nilsson som hävdar att filmen inte är ett medium lämpat för att skildra klass. "Film är ... ett visuellt medium, och antagligen är det lättare att visa människor som super än att redogöra för de intrikata klassprocesser som formar deras öden", skriver han. Och:

Att frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen kan bero på att filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital. 

Utgångspunkten för Nilsson är skillnaden mellan filmatiseringen av Svinalängorna och själva romanen. I den frågan har jag inte ett pip att tillföra, eftersom jag varken sett filmen eller läst boken. Men vad gäller frågan om klass på film tycker jag inte han har många rätt. Så har han också fått effektivt mothugg av Jacob Lundström och mindre effektivt av Johannes Björk.
Min spontana reaktion: klasskildringar har varit ett bärande tema genom hela filmhistorien. Säkert håller inte alla måttet inför ett öga som kräver arbetarrörelsens godkännandestämpel. Men skillnaden mellan att ha och inte ha har skildrats och nyttjats dramatiskt från stumfilmstiden och framåt, i allt från en melodram som Ingeborg Holm (som åstadkom en förändring av fattigvårdslagstiftningen), via tysk expressionism (Sista skrattet, någon?) och Neue Sachlichkeitstrenden (Freudlose Gasse), Chaplinfilmer och gangsterfilmer från Hollywood, fram till och bortom Thelma och Louise eller den tydligen redan glömda svenska surprisehiten Darling.
Jag kommer inom strax att lägga upp en spännande omröstning här på bloggen där ni läsare får välja bästa klasskildringen på film, utifrån mitt högst subjektiva urval.

flm-reklam

Det är ju tradition att jag gör reklam för varje nytt nummer av tidskriften flm som kommer ut. Nu har jag varit lite trög med det - senaste numret har varit ute någon vecka. Som vanligt är det matigt. Specialaren denna gång är en titt på 1970 års svenska filmproduktion. Tycker man inte direkt att detta låter spännande vet jag inte hur jag ska kunna förklara det som för mig är så självklart intressant med ämnet - men lite porr kanske ändå kan locka i så fall? Mariah Larsson medverkar nämligen med en titt på svensk porr av denna årgång.
Själv bidrar jag med en kortkortis om David Lynch.

Och för alla er därute som inte får nog av flm finns dessutom höstens dubbelnummer att ladda ner i pdf-form. Jag rekommenderar där särskilt Karoline Östmans artikel "Under en fatsuit" samt min egen "Adèle Hugos revansch".

Vargas Llosas oälskade styvbarn

Skriver idag om Nobelpristagaren i KB.
Är man fåfäng om man tycker ens egen rubrikidé var bättre? (Den som jag satt till det här inlägget.)
Ekis Ekmans artiklar finns här: 1 & 2. Man kan ju inte påstå att de orsakade en bloggbävning direkt men de har onekligen haft inflytande på ett sätt jag tycker är synd. "Usch vilket mansgrisigt sätt att beskriva kvinnor på. Honom tänker jag då inte läsa!" skriver en kommentator (här). Jag tror inte det var detta Ekis Ekman egentligen ville (att man skulle strunta i att läsa Vargas Llosa alltså). Men hennes läsning är ickedestomindre demoniserande, slarvig och enögd, även när det gäller Det gröna huset (som är den bok hon först tar upp).

Jag måste dock säga att det här avsnittet om hustrun i författarens Nobelföreläsning inte precis gjorde mig tårögd av rörelse, snarare lätt deprimerad:

Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Well, den här typen av markservice är väl vad som alltid gjort att män kunnat växa - och kvinnor krympa. Tänker jag.

Entzauberung der Welt

Jag vet att man nog inte borde göra såhär - kanske är det rentav omoraliskt - men det framstår för mig just nu som oemotståndligt. Naturligtvis kan jag inte ta ställning i frågan om Assange och våldtäktsanklagelserna eftersom jag lika lite som alla andra utom de direkt involverade vet vad som skett. Men när jag (långt efter alla andra, I guess) läste Daily Mails redogörelse för, eller snarare starkt vinklade berättelse om, det hela blev jag helt och hållet fascinerad av det trist banalt vardagspatriarkala drama som utspelar sig där. Om, och enbart om, man (helt i linje med tidningsartikelns tendens) bestämmer sig för att strunta i själva det eventuella juridiskt fastställbara övergreppet, och om man lägger till lite själv utifrån egna erfarenheter och tusentals berättelser med och utan sanningsgrund.
Alltså där är man då, en ung kvinna i chockrosa kashmir. Man är blond, man är snygg, man är allmänt fabulös. Det är snudd på att solen lyser ut ur arslet på en. Men något fattas - själva solguden. Julian Assange, International Hero. Han är fanimig det tjusigaste man sett och vilken karl! Osv.
Man gör allt för att komma i kontakt med honom. Tar ledigt från jobbet, tar på sig volontärarbete, går ärenden åt begärets mål. Och man lyckas. Man har honom på kroken! Naturligtvis har man inget emot att betala hans t-banebiljetter. Självklart vill man hjälpa till att hitta en laddare. Han tar ju på mig! Och vi är ensamma! (men varför måste han plötsligt hålla på och twittra mitt i alltihop?)
Så romantiskt det är att hångla inne på en biograf. Han vill verkligen ha mig. Och efteråt en promenad i parken... Men då säger han att han ska gå på kräftskiva (så söt han är när han försöker uttala det ordet på svenska!) och att han behöver sova lite för att orka. Jag ligger och tittar på honom medan han sover, och väcker honom efter tjugo minuter, precis som han sagt. Tydligen vill han inte att jag ska följa med på den där kräftskivan. Tråkigt, men han vill i alla fall ha mitt telefonnummer! Och säger att han ska ringa.
Han ringde! Vi kommer att knulla. Jag föreslog att vi skulle ses på hotell men det ville inte han. Det kommer att bli så pinsamt att ta hit honom till min sjaskiga lilla lägenhet... men vad gör man inte för en natt med Julian!
Något måste ha förändrats. Han verkade knappt glad att se mig. Jag betalade för hans tågbiljett men han satt bara och surfade under hela resan, tittade knappt på mig ens. Han brydde sig mer om datorn än om mig. Allt blev så kallt. Passionen och attraktionen verkade ha försvunnit. Och sexet... det kändes så tråkigt, så alldagligt.
När vi låg med varandra på morgonen igen använde han inte kondom trots att jag sagt att jag ville det. Det kändes som att jag inte riktigt var där överhuvudtaget. Jag verkade inte vara riktigt närvarande för honom heller.
Jag betalade för biljetten tillbaka åt honom och när vi skildes åt sa han att han skulle ringa mig. Men det har han inte gjort. Jag har ringt och lämnat meddelanden men han hör inte av sig. Vad ska jag göra nu? Jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Men tänk om jag har blivit gravid? Eller om han smittat ner mig med något? Varför kan han inte åtminstone skicka mig ett meddelande. Vilken. Jävla. Skitstövel.

Inte fick jag något tack för att jag köpt den där jävla kabeln till honom heller.

....och där hade historien, om den vore sann, kanske kunnat sluta. Med business as usual för Julian och en ordinär lektion i nedvärdering för Woman B, som hon kallas i Daily Mail-artikeln.Om inte...
Skulle det visa sig att ungefär det här är vad som faktiskt utspelat sig skulle väl nätet brinna upp av purt kvinnohat. Men jag kan inte låta bli att känna en viss tjusning av att fantisera om möjligheten att det i hjärtat av hela denna internationella röra skulle kunna ligga "vad som förefaller vara ganska alldagliga sexuella händelser".

Apropå

...det där med sexköpslagen och skillnaden mellan Tyskland och Sverige så skriver jag lite idag om en person som spelat roll i den tyska debatten men är okänd här.
För några dagar sedan publicerade Dagens Arena ett reportage som handlar om just detta med "torsklag eller legalisering" och där den tyska lagstiftningen tas upp på ett differentierat och icke-fördömande sätt. Debatten har ändå nyanserats på sina ställen.

Människa 1.0?

Läste Zadie Smiths intressanta essä om "Generation Facebook" och översköljdes av osorterade, motsägelsefulla tankar. Å ena sidan: hur rätt hon har. Hur platt och patetisk blir man inte på Facebook. Jag känner inte till "Facebook Connect" som hon skriver om men det verkar ligga i linje med de röster som höjs för att vi alltid borde vara igenkännbara och öppna på nätet - en utveckling som tycks öppna för en slags total "normalitetskultur" där vi ska vara genomskinliga: motsägelsefria och behärskade, utan skamhärdar man kanske vill eller måste ha kvar men bevara för sig själv.
Å andra sidan: undervärderar inte Zadie Smith individens förmåga att använda FB efter egen vilja? Man måste inte ange "relationsstatus", till exempel. Och visst finns det de som hellre visar fram sin smak i "arkitektur, idéer eller växter" än "filmer, musik, böcker och tv-program" även om det till skillnad från det sistnämnda inte finns färdiga mallar för det förstnämnda. Inte alla jagar efter maximalt antal "vänner" - vissa vill bara vara "vän" med sådana de faktiskt också känner in real life medan andra i princip är öppna för alla. Inte alla håller heller på med konsekvent gullenuttsnuttande i sina statusuppdateringar. Jag har några FB-vänner som är modiga nog att tala om på sina sidor när de inte mår så bra. Och några som är tämligen ambitiösa och lägger ut diktrader eller länkar till längre texter de vill ha kommentarer på.
Men visst finns det, å tredje sidan, ett dominerande sätt att kommunicera på som återspeglar flockmentalitet och livssnuttifierande. En väninna noterade med lätt bitterhet att det inlägg som gett henne mest reaktioner var när hon meddelade att hon köpt ny soffa, och bifogade en bild på densamma. Medan inlägg om ångest och depp ger betydligt mer begränsad respons (trots att det kanske är då responsen som mest behövs).
Samtidigt - innebär inte, å fjärde sidan, FB-kontot ett bejakande av vissa djupt mänskliga svagheter och behov? Som handlar om beroendet av omvärlden, av att "vara med och leka" ibland? Inte alla behöver eller vill bejaka det och vissa har det helt enkelt inte lika mycket. Men det är, som sagt, mänskligt. En av de många kommentarerna till artikeln säger: "Folk som inte använder FB försöker ständigt hävda sig genom just detta, som de är starka individer, som insett att FB bara är en tecken på hur dum människan är i dess behov att hålla kontroll, att de inte är datanrödar osv." I Smiths fall verkar det (ursäkta att jag psykologiserar) främst handla om rädslan att vara/verka ytlig. Att berövas föreställningen om exklusivitet och själsdjup. Hon skriver: "Jag drömmer om en webb som tillgodoser behoven hos en människa som inte längre finns. En privatperson, en människa som är ett mysterium för omvärlden och – viktigare ändå – för sig själv. Människan som mysterium: det är en idé om individen som förvisso förändras, kanske redan har förändrats." Ja, det är svårt (för mig) att inte attraheras av den bilden - men jag undrar om en sådan människa någonsin funnits. Vi är sociala varelser och jag instämmer med att vi rimligen förändras med de miljöer vi rör oss i, men undrar om det kan ha skett en så djup och radikal förändring på så kort tid. Smith talar till och med om olika människotyper. Och hon gör det på ett ganska obehagligt sätt. Facebook är, menar hon, "internets Vilda Västern, tämjt för att passa småstadsfantasier hos en småstadssjäl." Vissa är mindre än andra, och när hon talar om Människan 1.0 vs Människan 2.0 får det hela lite A- och B-lag över sig.
Å ena sidan å andra sidan... jag följer alltså inte med Smith fullt ut men ska erkänna att jag känner en viss oro för den galopperande normopati som nätet inte i sig bär skulden till men sannerligen underlättar för. Jag tycker dock att den blir tydligare i twitterflöden, där folk kommunicerar med varandra kretsvis och visar upp sina glatta ytor inför öppen ridå s a s. Är inte Twitter egentligen mer aktuellt att prata om än Facebook, och borde det inte vara en fantastisk gruva för gruppsociologisk analys? Även där är det dock (å femte sidan) att notera hur vissa sticker ut och av. Även där finns det de som vågar visa när de mår dåligt, att de har svagheter o s v. Tack och lov.

Iranspecial

Kristianstadsbladets kultursida är idag tillägnad Iran - jag recenserar en bok av Hooman Majd, Emilia Söelund skriver om en serieroman som publiceras på nätet och John Palm konstaterar att "Allting som är kul är förbjudet".

Uppdatering: Lite konfunderad blir jag av Per Jönssons recension av Majd. Jag undrar nästan om vi läst samma bok. Ja delvis har vi ju förstås inte det, eftersom Jönsson också skriver om uppföljaren The Ayatollah's Democracy, vilken jag ännu inte läst. Men när nu Jönsson skriver om Ahmadinejads inställning till judar och "sionism" (ett ord Majd till skillnad från Jönsson konsekvent sätter citationstecken runt), och tycks måna om att framställa denna som acceptabel, undrar jag varför han förbigår de avsnitt som handlar om förintelsekonferensen. Eller från ett stycke som detta, om Majds besök på utrikesdepartementet (s. 96f i boken):

En varm vinterdag 2007 snöade det lätt när jag från ett soligare stadscentrum kom till denna anläggning tjugo minuter för tidigt till mitt sammanträffande med vice utrikesministern för forskning och utbildning och den man som är huvudansvarig för att pränta in Mahmoud Ahmadinejads ideologi i Irans diplomathjärnor. Jag beslöt att stanna strax utanför ingången några minuter och ställde mig i skydd under tak utanför en stor bokhandel som var tillgänglig för allmänheten men ännu inte hade öppnat för dagen. I skyltfönstret fanns exemplar av varje tänkbart politiskt verk från öst till väst, både av persiska författare och många översättningar till farsi som låg ordnade i konstfulla travar på samma sätt som de skulle ha varit i vilken kommersiell bokhandel som helst i väst. En framskjuten plats, nästan mitt i skyltfönstret, intogs av översättningen till farsi av Mein Kampf, med ett fotografi av Adolf Hitler på framsidan. Det var en upprörande bild som jag inte kunde låta bli att stirra på medan jag undrade om president Ahmadinejad personligen hade instruerat ministeriet att ställa fram boken så att alla kunde se den eller om en anställd själv hade förutsett presidentens smak när det gällde politisk litteratur.

Kungaboken

Recenserar den idag för Kristianstadsbladet.
Camilla Henemark har ju nu bekräftat de uppgifter som berör hennes relation med kungen, och det stärker förstås bokens trovärdighet.
Jag tyckte som framgår inte precis om boken. Men en del av de situationer som beskrivs dröjer sig kvar hos mig och fyller mig med en växande vrede. De som följer min blogg vet att jag inte förfasar mig över sexköp, inte heller över strippklubbar. Men jag förfasar mig över ojämlikhet. Boken om kungen säger verkligen något om vådan av enkönade miljöer, där man bekräftar och upphöjer varandra. Och de frånvarande blir något radikalt annorlunda, som till slut riskerar förlora sin mänsklighet. Den middag som beskrivs i boken där damsällskapet kommer iklädda endast pälsar, som glider av varpå damerna blir dekorationer snarare än sällskap, beskriver detta så tydligt. Här handlar det också om damer som herrarna känner personligen, inte om efterskickade "tjejer från förorten". Det gör saken varken mer eller mindre förkastlig men är ändå ack så talande: de dekorativa kvinnorna är personer som herrarna redan känner och som borde vara deras kamrater.

Om antisemitism

Andreas Lovén, journalisten bakom Skånskans artikelserie om antisemitism i Skåne, skriver en avslöjande text i DN om de reaktioner han fått på ämnet. Jag känner ju i viss mån igen detta att man blir misstänkliggjord, i alla fall ifrågasatt, när man engagerar sig just i frågan om antisemitism. Och eftersom jag själv är vänster så vet jag ju att det är sant, att det finns en särskild blindhet för denna fråga just där. Men riktigt så dåliga erfarenheter som Lovén har jag inte gjort. Jag tycker faktiskt att han borde ha namngett de två socialdemokrater som han tar upp. Det äger ett visst allmänintresse vilka de är.
Man måste dock framhålla de goda krafter som också finns inom vänstern. Här är en sådan. De vänstersympatisörer jag själv umgås med - som dessutom är malmöiter - är också tänkande människor som är medvetna om problematiken. "Vänstern" är inte monolitisk. Det vet naturligtvis alla innerst inne, men vi tenderar att, för enkelhets skull, generalisera, det är mänskligt men ack så lätt att den underförstådda överenskommelsen om att generaliseringen inte ska tas bokstavligen till slut bleknar bort.
Det råder ett slags, inte absolut men ändock, tabu mot att tala om antisemitism. Aron Flam uttrycker saken elegant. "När får man antyda att någon styrs av fördomar mot judar? När får man kalla någon för antisemit? Måste en person paradera upp och ner för gatorna iförd nazistuniform för att någon ska reagera?" frågar han retoriskt. Det är inte bara på vänsterkanten som vanföreställningen härskar att antisemitism är något som endast kan handla om mordiskt, nationalsocialistiskt (och övervunnet) glödgat hat. Jag såg den senast hos den liberale debattören Fredrik Segerfeldt: 
"Anklagelser om antisemitism är ett vapen med vass klinga, vars svingande blad får den mest luttrade debattör att ducka. Vem vill liknas vid en industriell massmördare i nazistuniform? Det är orättvist och ohederligt. Och en grov förolämpning."
Så skrev Segerfeldt nyligen i en artikel på Newsmill. Och visst är det grovt att likna någon som ser sig själv som antirasist vid en industriell massmördare i nazistuniform. Det är bara det att det är i den "anklagades" huvud denna liknelse uppstår - den finns inte nödvändigtvis hos den "anklagande". 

Fotbollsporr

Alla mina tre favoritfotbollslag har vunnit fantastiska segrar i år.

Att läsa är att tolka

... och man kan göra det mer eller mindre väl.
För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".
Nu är det förstås så att de relevanta avsnitten i texten lyder som följer - och jag stryker under vissa partier för att understryka dem, samt använder mig av den engelska texten eftersom den faktiskt är något tydligare:

Contemporary examples of antisemitism in public life, the media, schools, the workplace, and in the religious sphere could, taking into account the overall context, include, but are not limited to:
 - Calling for, aiding, or justifying the killing or harming of Jews in the name of a radical ideology or an extremist view of religion.
- Making mendacious, dehumanizing, demonizing, or stereotypical allegations about Jews as such or the power of Jews as collective — such as, especially but not exclusively, the myth about a world Jewish conspiracy or of Jews controlling the media, economy, government or other societal institutions.
- Accusing Jews as a people of being responsible for real or imagined wrongdoing committed by a single Jewish person or group, or even for acts committed by non-Jews.
- Denying the fact, scope, mechanisms (e.g. gas chambers) or intentionality of the genocide of the Jewish people at the hands of National Socialist Germany and its supporters and accomplices during World War II (the Holocaust).
- Accusing the Jews as a people, or Israel as a state, of inventing or exaggerating the Holocaust.
- Accusing Jewish citizens of being more loyal to Israel, or to the alleged priorities of Jews worldwide, than to the interests of their own nations.
 

Examples of the ways in which antisemitism manifests itself with regard to the state of Israel taking into account the overall context could include:

- Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.
- Applying double standards by requiring of it a behavior not expected or demanded of any other democratic nation.
- Using the symbols and images associated with classic antisemitism (e.g., claims of Jews killing Jesus or blood libel) to characterize Israel or Israelis.
- Drawing comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis.
- Holding Jews collectively responsible for actions of the state of Israel.

(Man kan ladda ner texten härifrån)

Ja, som ni ser - det talas alltså om taking into account the overall context, att ta hänsyn till sammanhanget, och om en lista på exempel som skulle kunna (could) utgöra exempel på antisemitism.
Vad gäller utställningen ifråga har jag inte sett den men jag kan ju se att det finns de som riktat kritik mot inslag i den på ett fullt rimligt sätt: genom att tolka utifrån innehåll och kontext.

Helt annorlunda förhåller det sig med Björn Wimans beslut att efterhandscensurera en Rockystrip som enligt honom skulle "spela på antisemitiska budskap", ja rentav "innehåller ett helt omisskännligt antisemitiskt uttryck". Man kan se serien här. Istället för att vara antisemitisk driver den snillrikt med antisemitiskt syndabockstänkande. Efter kritik ändrar Wiman sin motivering med att ta bort stripen och säger nu att den kan missförstås "utanför kontexten av införstådda DN-läsare som kan sin Rocky". Ja, väldigt mycket kan ju missförstås. I det här fallet tycks det mig dock rätt osannolikt att missförståelsen skulle delas av särskilt många, givet att hela premissen "det är familjen Bonnier som ligger bakom att jag träffar så elaka brudar vilket gör mig mer produktiv i Bonniers media" (detta är alltså det resonemang Rocky för) är absurd och tämligen osannolik förmodligen även för de flesta av de läsare som i övrigt är lagda åt konspirativt tänkande.
Men framför allt tycks det mig märkligt att en kultursideschef inte vill slå ett slag för texttolkning, utan istället förespråkar simplifiering.
Nu blir istället hans eget agerande föremål för egendomliga tolkningar. På Kulturnyheterna undrar man "varför DN plockar bort en seriestrip från DN:s webb som driver med judar" (här har innehållet alltså förändrats) medan man "med självklarhet publicerade profeten Muhammed som rondellhund". Här uppstår en helt ny kontext för stripen - plötsligt befinner den sig i ett sammanhang där det finns en föreställning om att judar är en priviligierad grupp i förhållande till muslimer.
Och där finns det en rejäl grogrund för antisemitismen att växa i.

Round-up

Sedan sist har SKMA:s senaste nyhetsbrev lagts upp på nätet. Två artiklar har också lagts ut separat: "Frihetsflottans mörkare sidor" samt "Europas ultrahöger på offensiv: 'Det är var och ens plikt att vara islamofob'" Den förstnämna artikeln, som jag är medförfattare till, har grovt missförståtts och rutinmässigt avfärdats av Ship to Gaza Malmö. Jonathan Leman svarar på deras respons, varpå de uppdaterar sitt blogginlägg med ytterligare svammel som inte alls bemöter de frågor vi tog upp. Att den helt anonyma skribenten påstår sig syssla med "journalistik" skulle kunna vara lustigt men skrattet fastnar i halsen.
 --------------------------------------------------
Per Svensson har på kultursidan i Sydsvenskan fått välförtjänt kritik för sin romantiserade Malmöbild. Tyvärr väljer dock kritikerna att helt meningslöst racka ner på Sydsvenskans "Vi älskar Malmö"-kampanj, som om denna skulle kunna utgöra något destruktivt och utesluta andra former av engagemang i staden. Rakel Chukri svarar dem bra. Och idag skriver Svensson en lite mer nyanserad "försvarstext" för Malmö.
Det är förstås märkligt att staden alls behöver försvaras. Att det finns fattigdom och segregering här betyder inte att vi malmöbor lever i en helveteshåla. Men idag kan man läsa sånt som "Malmö - staden där alla hatar alla" (för att citera en FB-bekant). Sådant är förstås något tröttande och frustrerande för oss som bor här och vet att det inte är sant.
----------------------------------------------------
En annan märklig bild av Malmö, närmare bestämt av Möllevången, ges av Isabelle Ståhl på SvT Debatt. Hon skriver om sin egen bekantskapskrets, som hon uppenbarligen egentligen hatar, och gör den till själva Möllan. Saxat ur texten:

Visst, man skriver gärna arga blogginlägg om att polisen ropar apajävel åt invandrarna ibland, men nu är man för rädd för att inte vilja ha den ständigt närvarande i kvarteret och där stannar alla försök till aktivism. Visst borde de sociala problemen ha förebyggts tidigare, men nu är det ändå redan kört, verkar många resonera.
/---/
I själva verket är Möllan en ganska hipsterhomogen plats där vita medelklasskids med Raybanglasögon och t-shirts med ironiskt tryck hänger i samma stela barer med dyr öl och minimaltechno. Det talas 100 språk men man hör i regel bara två, förutom på Friskis och svettis på passet med afrikansk dans.  Man träffar aldrig någon ickearisk eftersom man undviker ställena där de är. Om man ser en invandrare låter man blicken mjukt glida ned till Iphonens display för att kolla twitter. Alla har vuxit upp i bekväma radhusområden och är i hemlighet tacksamma för utförsäljningen av hyresrätter och segregationen som gör att man slipper besvärliga konfrontrationer.
/---/
De är kanske vegetarianer men röstar ändå på det parti som kan ge dem några fler hundralappar i plånboken så att de kan köpa en platteve och en Moccamaster.

Meh, det finns ju aktivism på Möllan. En aktivism som även den förhånas, inte av Ståhl visserligen men i samma anda. Och vad gäller vilka partier man röstar på där - tja, i Möllans sex olika valdistrikt fick den rödgröna oppositionen mellan 60,91 och 74,95 procent av rösterna. Visst bor där även sådana som Isabelle Ståhls kompisar. Men varför de plötsligt ska representera hela stadsdelen förstår ju inte jag.
Uppdat: Måste tillägga att jag egentligen misstänker att det finns ett mer generöst synsätt på de personer Ståhl beskriver. Hur få de nu än må vara. Att de förmodligen inte är de platta karikatyrer de blir i hennes text.

Let's march boldly toward a bright and shining future

Skotten i Malmö - en historia som bara blir mer och mer egendomlig, och obehaglig.
Som malmöbo vill man i dessa dagar hålla lite extra på sin stad, eftersom den kommit att bli en symbol för kaos och våld, och eftersom SD-falangen använder den som ett skräckexempel på det de ser som det "mångkulturella samhällets" urspårning. Men jag tycker Per Svensson träffade lite snett i sin hyllning till Malmö i förra veckans Debatt. Vi har problem i Malmö. Inte på det sätt som SD-människorna menar. Men, framför allt, i det att staden är oerhört segregerad. Att vissa bor med kackorlackor och andra gör bostadsklipp. Det går en skarp skiljelinje mellan östra (där skotten avlossats) och västra delen av staden. Visst har Malmö blivit livaktigare de senaste decennierna, men den "framgångssaga" Svensson talade om är sannerligen inte något som kommer alla till del. Timbuktu skriver bra om den sociala segregationen på Aftonbladets debattsida idag.
På kultursidan i samma tidning finns en annan bra artikel om situationen, av Ulrika Kärnborg.

Uppdat.: Bra synpunkter på beslutet att skicka Ullenhag till Malmö, och därmed göra skotten till en integrationsfråga, gavs av panelen i Godmorgon världen! i morse.
-------------------------------------------
För att radikalt byta ämne, fast hålla mig inom ångestens ramar, vill jag varmt rekommendera ett besök på konstföreningen GL Strand i Köpenhamn. Där visas fram till januari en fantastisk utställning med konstverk av David Lynch - The Air is on Fire. Lynch är ett konstnärligt geni men inte nödvändigtvis en person med genomgående gott omdöme - som man kan se av den lilla filmen här.

Frimurare

Recenserar idag Peter Ullgrens Hemligheternas brödraskap. Om de svenska frimurarnas historia i Kristianstadsbladet.
Ett exempel på hur frimurarna fortfarande kan betraktas som en judiskt-dominerad sammansvärjning med sikte på världsdominans kan man läsa om här. 

Invandrare - och män

Skjutningarna i Malmö är oerhört skrämmande. Jag kan tycka att det tagit väldigt lång tid innan det blivit ordentligt rabalder omkring dem. Man kan jämföra med våldtäkterna i Örebro, till exempel.
Att piska upp panik har väl förvisso inget egenvärde i och för sig. Det är ju också så att vi i Malmö är rätt luttrade vad gäller skjutvapen som tas i bruk. "Malmö är Malmö", som en snubbe säger lakoniskt i dagens reportage i Studio Ett. Men tanken ligger ändå nära, att den fram till nu ganska svaga uppmärksamhet som de här händelserna fått handlar om att offren, med bara ett undantag, är både invandrare och män.
Invandrarmän tycks passa bättre in i en stereotyp gärningsmannaprofil än i offerrollen. Nu, till slut, uppmärksammas att det tycks vara invandrare som är måltavlan. Och medierapporteringen ger det hela en Lasermansdramaturgi. Men offrens kön talar man överhuvudtaget inte om. Vad vet jag - det kanske inte betyder något att offren är män. Det kanske är en slump. Det kanske bara precis handlar om att kvinnor inte rör sig ute ensamma om kvällarna på samma sätt som män, och att de därför inte är lika tacksamma att skjuta på. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda det hade varit om ett dussintal kvinnor skjutits helt omotiverat då de stått och väntat på bussen, gått och handlat, besökt gymmet osv. Då hade könet varit högst relevant att tala om.

Ett tråkigt ps till den här historien är förstås de totalt empatilösa, självmedlidsamma lyssnar/läsarkommentarer som finns på exempelvis Studio Etts hemsida, som skrivs av människor som inte alls själv är drabbade av dåden men som tar alla tillfällen i akt att lufta sitt invandrarhat och dra sina trötta gamla valser om hur såna som de "aldrig får komma till tals". När man läser kommentarsfält på tidnings- och mediesajter kan man tro att hela världen, bortsett från en liten klick "medieelit" som ligger bakom själva artiklarna och inslagen som kommenteras, består av Sverigedemokrater and worse. Man måste ständigt påminna sig om att det handlar om en liten men synnerligen aktiv grupp personer som ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera på nätet. Jag börjar fundera på om man inte borde bilda en motgrupp som gör likadant, i syfte att förhindra den utnötning av motståndet mot hatretorik som hatkommentarerna håller på att åstadkomma.

Chauvinistmaskineriet

Knappt hade man försvarat Marcus Birros rätt till känsloutbrott innan han gjorde sig skyldig till nya värderingsmässiga grumligheter.
Det ena har förstås inte direkt med det andra att göra. Att försvara människors rätt att visa upp sina sår, att reagera på det som vederfars dem, är en sak. Att sedan en specifik individs ständiga offentliga känsloutbrott alltför ofta involverar oacceptabla attityder mot andra, och att detta förstås ska kritiseras, är en annan. Tänker jag mig.
Vad gäller Birros utbrott mot förorterna är det väl att märka att målet för attacken inte bara är förorterna utan, förstås, också den där förkättrade kultureliten.

På internet läser jag om mördaren som utsatte henne för ett skoningslöst, barbariskt lidande, som krossade flera ben i hennes kropp, och jag tänker på alla sobra förbannade kulturdamer och -herrar som gärna vill förstå dessa förbannade ghetton, dessa stinkande avträdeshögar till bostadsområden. 

Det är alltså ett mord på en kvinna som utlöser känslorna och den första reflexen tycks vara att i sin tur vilja sparka in i det löjligt rosablommiga hullet på kulturdamer som "vill förstå". Jo, visserligen kommer kulturherrarna med på ett hörn. Men jag tror inte att det bara är av artighet som damerna nämns först. Kulturvärlden är kvinnligt kodad. Män som befinner sig inom den känner inte sällan ett behov av att distansera sig mot det suspekt mjukt feminina som redan tycks ligga i själva ordet, kultur.
I sin kommentar till Birros förortskrönika skriver Isobel Hadley-Kamptz träffsäkert att

I sin slagfärdiga machostil gör Birro /.../ kopplingen till hur militanta muslimer, "skäggiga män i klänningar" hotar världen på samma sätt som invandrargangsters och kvinnomördare hotar oss här i Sverige.
Den skojsiga klänningsformuleringen är nog ingen slump. Många av dem som ogillar främlingar har också svårt för det upplevt omanliga.

Visst är det så.
Men inte bara de som ogillar främlingar har detta problem.
Det är intressant att se hur det återfinns i en avskedstext till Birro av ett tidigare fan. Här blir det väldigt tydligt hur det tidigare idoldyrkandet hänger ihop med ett behov att markera distans till batikhäxor, korkade brudar som inte fattar den hårda maskulina arbetarklassverkligheten och "småtjejer från Askim i Gudrun Sjödén-uniform" (vilka genom en nästan omärklig turnering i den besvikna beundrarens ögon i efterhand framstår som lierade med Birro och inte de motpoler beundraren trott). Det första mötet med Birro, mötet med poeten som estradör, kännetecknas av att både den stjärnestungne tonåringens medföljande mamma och en okänd tjej i publiken görs besvärade. I egenskap av kvinnor/tjejer. Tonåringen själv, emellertid, kände "den där befrielsen som han hade längtat efter".
Den f d tonåringen heter Alexander Bengtsson, och visst skriver han sin Birro-uppgörelse utifrån en distans till sitt forna jag. Samtidigt saknas totalt en direkt problematisering av den egna (gamla?) sexismen. Trots att besvikelsen på Birro handlar om dennes ständige fördomsfullhet och generaliseringsiver.
Men - vi har förvisso alla våra blinda fläckar.

Uppdatering: Bengtsson har svarat på min kritik med ett nytt inlägg. Jag har inget vidare att säga om saken, förutom att det var trevligt att få respons.