Tomten rekommenderar och kommenterar

Jag tipsar om några julklappsböcker i Kristianstadsbladet idag. Min kollega Maria Ehrenberg gjorde detsamma häromdagen.

Lagom till jul har en spännande diskussion om klasskildringar på film brutit ut i Aftonbladet. Ja, nu skriver jag alltså i hopp om att diskussionen kommer att fortsätta. Det är alltid lika provocerande med litteraturvetare som uttalar sig om vad film kan och inte kan göra. Nu är det Magnus Nilsson som hävdar att filmen inte är ett medium lämpat för att skildra klass. "Film är ... ett visuellt medium, och antagligen är det lättare att visa människor som super än att redogöra för de intrikata klassprocesser som formar deras öden", skriver han. Och:

Att frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen kan bero på att filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital. 

Utgångspunkten för Nilsson är skillnaden mellan filmatiseringen av Svinalängorna och själva romanen. I den frågan har jag inte ett pip att tillföra, eftersom jag varken sett filmen eller läst boken. Men vad gäller frågan om klass på film tycker jag inte han har många rätt. Så har han också fått effektivt mothugg av Jacob Lundström och mindre effektivt av Johannes Björk.
Min spontana reaktion: klasskildringar har varit ett bärande tema genom hela filmhistorien. Säkert håller inte alla måttet inför ett öga som kräver arbetarrörelsens godkännandestämpel. Men skillnaden mellan att ha och inte ha har skildrats och nyttjats dramatiskt från stumfilmstiden och framåt, i allt från en melodram som Ingeborg Holm (som åstadkom en förändring av fattigvårdslagstiftningen), via tysk expressionism (Sista skrattet, någon?) och Neue Sachlichkeitstrenden (Freudlose Gasse), Chaplinfilmer och gangsterfilmer från Hollywood, fram till och bortom Thelma och Louise eller den tydligen redan glömda svenska surprisehiten Darling.
Jag kommer inom strax att lägga upp en spännande omröstning här på bloggen där ni läsare får välja bästa klasskildringen på film, utifrån mitt högst subjektiva urval.