Recension och icke-kommunikation

- Jag recenserade Ann Heberleins En liten bok om ondska till Kristianstadsbladet, publicerades igår.

- I Göteborgsposten har frågan om antisemitism inom Palestinarörelsen åter blossat upp. Tre debattörer reagerade för några dagar sedan på Ingrid Lomfors några veckor gamla ledarkrönika. Debattörerna svarar egentligen inte på någon av de frågor Lomfors ställde. Så är det här också en debatt som brukar kännetecknas av icke-kommunikation, en ovilja att förstå. Idag svarar en folkpartist på de tre och därmed återtar frågan sin invanda, ofruktbara plats i höger-vänsterdimensionen.

Min mammas röst

I Rinkeby röstar kvinnorna som sina män snarare än efter egen övertygelse, skrev Dilsa Demirbag-Sten i en ganska intressant artikel i Expressen igår. Som Andreas Johansson Heinö påpekar är de hävdanden Demirbag-Sten gör tämligen svåra att belägga. Min reaktion är dock att jag påminns om den miljö jag själv vuxit upp i, långt från Rinkeby.
Min egen mamma, "helsvensk" gift med annan "helsvensk", har nämligen genom livet tenderat att rösta på samma sätt som sin make. Så har det grundläggande mönstret varit trots enstaka utslag av revolt. Ett valår avvek hon från linjen genom att välja Folkpartiets ljusare blå istället för Moderaternas mörkblå. Det året bildade hon, min syster och jag en matriarkal axel som avvek något från min fars och min brors patriarkala. (Det var för min del ett skolval, ska jag säga till mitt försvar, och jag har sedan aldrig mer röstat på ett borgerligt parti.)
Under nittiotalet visade mamma ett oväntat intresse för Miljöpartiet, men jag är osäker på om det gick så långt som in till valurnan. När jag inför förra riksdagsvalet frågade vad hon skulle rösta på svarade hon, som om saken vore självklar, att hon skulle rösta som pappa.
Sedan drabbades min far av ALS. Han var oförmögen att delta i det senaste EU-valet. Då slog mamma till och röstade på F!. Det var en bortkastad röst, konstaterade hon sedan. Nu är pappa död, och det är osäkert vad mamma kommer att rösta på i september. Jag skulle gärna försöka påverka henne men då vore jag inte stort bättre än alla andra som lyckats få henne tro att hon inte kan ta ställning själv. 
---------------------------------
För övrigt: jag har skrivit mitt livs första romanrecension, den är av Linnéa Axelssons Tvillingsmycket, och den kan läsas här.
Louise P skriver bra om den ibland till synes tröstlösa sexköpslagsdebatten.

Undrens tid...

Ännu en Expressenartikel att förundras över, lite glatt. Folkpartisten Camilla Lindberg och vänsterpartisten Marianne Berg i en gemensam debattartikel mot sexköpslagen! Och den är mycket bra, den enda mening jag hakar upp mig lite på är "Vi bör inte okritiskt tro myter om 'den lyckliga horan'". Finns sådana myter verkligen (kvar) eller handlar det mer om en myt om en myt? Om den här alltid åberopade myten om "den lyckliga horan" verkligen finns idag så undrar jag vem som egentligen förfäktar den. För jag tycker aldrig jag hör någon ge uttryck för den. Finns den måste den kanske i så fall uttryckas bortanför den offentliga debatten? Jag skulle i alla fall önska att alla dessa som åberopar bilden skulle vilja ge några konkreta provexempel på den.

Anyways. Att en sådan här text kommer från Liberati-Camilla är ju inget att förvånas över; mer förvånande (för mig) är att den också kommer från Marianne Berg. Go Marianne! Hoppas du inte får problem med dina partikamrater nu.

JA!

Kanske första gången jag känner total entusiasm för varenda ord i en ledarkrönika i Expressen. Isobel Hadley-Kamptz "Jobba, lyd och tig" är helgjuten. Den är dessutom väldigt modig. Finns inget mer att tillägga.

Konsten att läsa, punkt

Mitt inhopp i Expressendebatten om Hirsi Ali och islamofobin har försorsakat en del förvirrade responser från Axessfalangens sida. Det var väl i och för sig förväntat att det tanklösa men helt logikbefriade påståendet att jag skulle ha hävdat ”att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism” skulle komma. Men rent häpnadsväckande blir det när Jonathan Leman påpekar att detta inte är vad som står i min text - och får som svar att

Jonathan Leman ifrågasätter på sin blogg mitt påstående om att hans kollega Charlotte Wiberg hävdar ”att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism”. Med tanke på att Lehman själv beskriver Wibergs artikel i Expressen (där hon kritiserar mig och Anna Ekström) som att den handlar om ”strukturella likheter mellan antisemitism och islamofobi”, kan det kanske vara lite svårt att förstå vad det är som Leman menar att jag har missuppfattat hos Wiberg. 

Det känns lätt surrealistiskt att behöva förklara detta för en chefredaktör som gillar att sätta sig i centrum för landets intellektuella debatt. Men, Johan Lundberg, att säga att det finns likheter mellan a och b är inte att säga att a är liktydigt med b. Är det svårt att förstå? I så fall kan jag bara rekommendera en grundkurs i logik.
Och för övrigt, en grundkurs i allmän texttolkning, och varför inte en i allmän argumentationslogik när du ändå är igång kanske också skulle vara på sin plats? 
Gång efter annan anklagar du, Johan Lundberg, Hirsi Alis kritiker för att inte med citat kunna belägga "att Hirsi Ali ansluter sig till islamofoba, nationalistiskt rasistiska och högerextremistiska tendenser i Europa". Nå, till skillnad från Lundberg tycker jag det är viktigt med nyanser och jag undrar om någon verkligen hävdat att Hirsi Ali ansluter sig till högerextremistiska tendenser. Däremot står det helt klart att hon lägger sig i dessas närhet och att hon ger näring åt en islamofobisk trend i Europa. Anledningen till att ingen i debatten citerar ur hennes artikel från i december förra året är att hela texten genomsyras av 1) en oförmåga att skilja mellan islam och islamism, 2) ett underförstått perspektiv att de muslimska minoriteterna utgör ett reelllt samhällsproblem i Europa (vilket bara den verklighetsfrämmande "eliten" inte förstår) och dessutom 3) en tickande bomb, så snabbt som den växer och så som horderna väller in här över gränserna. Vill du tvunget ha citat, Lundberg, så är här några:

Den schweiziska folkomröstning som bannlyste byggandet av minareter har skapat debatt i hela världen. Jag tolkar den på två sätt.
För det första som ett nej till politisk islam, inte till muslimer. I den meningen var det en röst för tolerans och integration, företeelser som politisk islam tillbakavisar.
(Anmärkning: redan här, i inledningen till artikeln, deklarerar alltså Hirsi Ali att hon ser en diskriminerande åtgärd mot en hel religion som "en röst för tolerans".)

Politiska idéer har symboler: ett hakkors, hammaren och skäran, en minaret, en halvmåne med stjärna i mitten (vanligtvis högst upp på minareten) – alla står för en kollektiv politisk ideologi där en grupp är överlägsen alla andra.

(Anmärkning: återigen - Hirsi Ali ser hela religionen som en förkastlig, odemokratisk politisk ideologi)

Vad européerna får reda på om islam när de ser närmare på saken är att det är mer än bara en religion. 
(Som sagt....)

Ja sådär kan man fortsätta ett bra tag. 
Men varför skulle man? Det är för varmt. För varmt också för att jag ska finna någon ork och känsla av meningsfullhet i att bemöta Anna Ekströms märkliga insnöande på Benz bruk av ordet "hysteri" i sin text. Men Anna, såhär i alla fall: det är inte jag som är författaren. Jag kan inte inse varför jag ska stå till svars för Benz varje ordval. Särskilt inte när det handlar om något som är perifert för den poäng jag ville föra fram. 
Så mycket kan jag i alla fall säga, att för mig personligen är "hysteri" något vi kan drabbas av lite till mans och inte bara till kvinns. Jag ser det som, för att använda dina egna ord "en allmänmänsklig tendens som vi /..../ behöver vara vaksamma inför, även hos oss själva".


Uppdat.: Den här intervjun med Hirsi Ali från 2007 är också intressant i sammanhanget.

Intolerans

Skriver om sånt i Expressen.

Uppdat.: läsvärd i fråga om relationen mellan islamofobi och antisemitism är också Jonathan Lemans artikel
"Rasismen ska bekämpas med konsekvent antirasism" i senaste numret av Expo. (Nr 2 2010)
Uppdat 2: Ett utdrag ur Lemans artikel återges på dennes blogg. 

På SKMA-bloggen kan man läsa om BRÅs senaste hatbrottsrapport.

Bollen är rundare än vanligt

Jag trodde att han skämtade, den vän till mig som berättade att man tagit fram en vm-boll som skulle ge "mer oförutsägbara" resultat. Men nu har jag ju läst Niklas Söderbergs artikel i Aftonbladet. Och börjat se de många spektakulära vm-missarna i ett annat ljus...

Och om mina stolta men spröda spanska favoriter förlorar mot tyskarna ikväll (finns stor risk för det....) så kommer jag att skylla på bollen.

Uppdat.:  Hur kunde jag tvivla?? Förlåt Spanien!

Några färska exempel på den fördom vi enligt många inte längre ska ha några problem med

En bild tagen från t-banan i Rågsved.

Samtidigt talar författaren Staffan Ekegren i Örebro om vikten av att bojkotta israeliska varor - med motiveringen att för israeler, som ju tycker om att göra sig till världens offer, är pengar det som ligger närmast hjärtat.

Och i Svenska Dagbladet bidrar Cordelia Edvardsson med en märklig historia som både involverar Franz Kafka rent konkret och är hårresande kafkaesk i sig själv.

50-listan del 23: Kvinnan i sanden

...och nu äntligen: lite sex.
Detta är alltså en film som är så bra att den till och med lyckas göra det beprövade fokusera-på-(kvinnans)-njutande-ansikte-och-gripande-händer-greppet intressant.
Om handlingen kan man läsa här, om man vill.

....men av någon anledning kan jag inte få YouTubeinbäddningen att funka så man får själv gå in HÄR och titta.

Föregånde delar - se föregående inlägg som hänvisar till det föregående.

50-listan del 22: Poison

Här kan du läsa lite om filmen.
Och här följer ett litet utsnitt - det enda brukbara på det numer så pryda YouTube:



Hela listan här. Tidigare delar, se föregående.

Kalla mig gärna bloggerska

Tydligen är uttrycket "bloggerska" ett nedsättande epitet i "vissa kretsar". Well, för min del kan jag ju inte säga att jag skäms för att jag bloggar. Jag skäms inte heller för att jag är kvinna - feminina ändelser är således helt okej med mig. Kalla mig gärna "bloggerska", m a o. Vill du förolämpa mig så dra till med något annat.

Två bra artiklar

- Ulrika Kärnborg i Aftonbladet

- Per Wirtén på Dagens Arena

Läs dem idag!

"Make me happy." 50-listan del 21

Jag skrev en kort text om Gregg Arakis Mysterious Skin här på bloggen för länge sedan. Så länge sedan att jag inte längre vet om texten håller. Men jag låter den få tjäna som presentation av den här filmen ytterligare en gång i alla fall.
Lite dystert är det att läsa kommentarerna på YouTube till klippet som följer. Idel "Åh vilken äcklig gubbe vad läskig hud" etc o dyl. People can be so cruel.



Hela 50-listan här. 
Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16, 17, 18,19, 20

Manligheten

Jag börjar mer och mer tänka som Malin Ullgren i DN. Varför talar vi så lite om de problem män och manlighet orsakar? Det handlar ju inte heller bara om våld, såvida man inte också räknar in emotionellt (själv)förtryck och oförmåga till ömsesidighet som en form av våld.
En orsak till tystnaden kan vara att vi i grunden likhetsorienterade feminister - vilket så många av oss ju är - inte gärna vill peka ut det ena könet som särskilt problematiskt. Vi vill inte landa i en essentialistisk form av kvinnodyrkan.
Anyway. Isobel Hadley-Kamptz kommenterar Ullgrens text bra. Själv är jag plågad av smärta och sjukdom just nu och orkar inte spinna vidare på temat.
Men en relaterad frågeställning är ju varför halva världen tycks vara beredd att kyssa Diego Maradonas arsle. Visst är han en kul personlighet, det är trevligt med temperament och allt det där - men vad är det som gör att skäggprydda machopaket med revolutionära pretentioner blir så till den grad avgudade? Killen verkar ju i grund och botten inte vara mycket mer än ännu en homofobisk chauvinist-narcissist.

Skrämmande s-bloggning

Se här.

Söndagsmatiné (50-listan del 20)

Maya Derens Meshes of the Afternoon.
Del 1:



Hela listan här.
Tidigare delar...se föregående inlägg.

50-listan, del 19: Inland Empire

Jag förlorar orden när det kommer till David Lynchs senaste filmer, och i synnerhet Inland Empire. Så är inte heller Lynch i första hand någon intellektuell regissör. Filmerna utmärks av absurditet och abstraktion men främst av en extrem emotionell intensitet. De kräver att man tittar med sinne och känsla i första hand. Det är inte heller svårt att göra så eftersom de tenderar att nå rakt ner till undervegetationen vare sig man vill eller inte. Och det är dess mörkaste delar de siktar mot.
Vilket inte innebär att det inte skulle finnas narrativa linjer och igenkännbara motiv i dem. Den som önskar kan läsa det här ganska intressanta filmkritikersamtalet utifrån Inland Empire. Vad jag saknar i det är dock en behandling av den rent sociala och den feministiska dimensionen av filmen (och så måste jag säga att det kryper i hela kroppen på mig av den nedsättande jämförelse en av samtalsdeltagarna gör till förmån för en banal skitfilm som Junebug). Förutom motivet med att glida in i och ut ur berättelsevärldar, och dess existensiella dimension med att glida in i och ut ur "roller", finns motivet att glida ut ur samhället. Att bli någon som ligger blödande på gatan och vars ångest bemöts med "It's just you dyin', is all".
Och för den som läst feministisk filmteori är Inland Empire precis hur rik som helst.
Det finns inte mycket till bra klipp på YouTube, men här i alla fall eftertexterna - en mindre skrämmande del av filmen som inte är så visuellt njutbar här men iallafall bjuder på en fin låt.



Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,16, 17, 18

Brännpunkt, debatten...

Idag  avslutar Willy Silberstein diskussionen om antisemitism och kollektiv skuldbeläggning på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Det inledande inlägget möttes av en liten våg av reflexmässiga reaktioner och och den vanliga oförmågan att läsa innantill när det kommer till ämnet antisemitism.
För det första tycks många ha svårt att läsa och förstå "Svenska kommittén mot antisemitism", det som Willy Silberstein är ordförande i. SKMA blir enligt dessa personers läsförståelse "Israeliska ambassaden i Sverige" eller något åt det hållet. Eller hur ska man annars förstå det märkliga svar Silberstein fick av Pierre Schori, Marianne Lindberg de Geer och Mikael Wiehe. Israel har ju kollektiv skuldbeläggning som strategi! utbrister de och kräver att Willy Silberstein ska beklaga det inträffade. Som om han bar skuld till det och som om varje diskussion om antisemitism nödvändigtvis måste handla om den israeliska statens agerande.Ska man lasta varandra för undvikande av beklagande är det att notera att de tre artikelförfattarna inte beklagar detta, som Willy skriver om: "Via Facebook nås jag av följande meddelande av en person med ett typiskt judiskt namn: ”de senaste 48 timmarna har jag och mina barn (som är vuxna) fått ta emot cirka 45 telefonsamtal om hur vi ska bli behandlade när de får tag på oss judar och avslutar jobbet som Hitler inte hann göra och hur mina barn och barnbarn (och de visste namnen på barnen och barnbarnen) ska dödas på torget.”
För det andra inträder en märklig selektiv varseblivning som vänder vissa utsagor till sin motsats. "Jag är rätt säker på att Palm inte är antisemit", skriver Silberstein apropå Veronika Palm, hon med "Vem-ska-Dom-Utvalda-bränna-nästa-gång"-citatet. Ändå lyckas vissa läsa detta som "Jag är helt övertygad om att Veronika Palm är antisemit". Det tycks t ex Jonas Sjöstedt göra, han skriver på sin blogg: "Det är viktigt att hålla tanken och rågången klar. Kritik av Israel får aldrig bli hat eller fördomar mot judar. Däremot tycket jag nog att Silberstein i sitt viktiga ärende skjuter över och förbi målet. Jag har svårt att se varken Veronica Palm eller Torbjörn Tännsjö som antisemiter, en och annan olycklig formulering till trots. Skjut istället på de verkliga antisemiter som faktiskt finns och förtjänar kritiken." Sjöstedt har läst på ett blint och reflexartat sätt. Jag skrev två kommentarer till honom som han märkligt nog inte velat publicera, bl a skrev jag: "Kritiken handlar alltså om vilken retorik man använder och vilka stämningar man kan underblåsa med den."
Felläsningen på bloggen "Alltid rött alltid rätt" får dock delvis tillskrivas Svenska Dagbladets rubriksättare.  "Det finns ingen skyldighet att kritisera Israel", har man kallat Willy Silbersteins slutreplik. "Willy Silberstein påstår att man inte har någon skyldighet att kritisera Israel", skriver bloggaren ifråga. Men Silbersteins argument handlar alltså om att just judar, som grupp, inte har en jämfört med andra människor särskild skyldighet att rikta kritik mot Israel. Han säger alltså något annat än det den här skribenten vill göra gällande. 

Endast en kommentar har publicerats på Svenskans nätsida till dagens artikel. Därefter har kommentarsfunktionen stängts av - vad tror ni det kan bero på? Den ensamma kommentaren lyder:

Det du kritiserats för är att du inte tagit klart avstånd från staten Israels ageranden på skilda områden, där man ligger i konflikt med folkrätten och övriga världen vad gäller agerandet.
Du har uppvisat en förlåtande och förklarande attityd till deras agerande, som gränsar till dumhet eller oförmåga att förstå och delas av ingen förutom de renläriga.

Vilka tror Du, kära läsare, det är som avses med uttrycket "de renläriga"?

Uppdatering - kloka synpunkter på Tännsjö:
- Lisa Magnusson i Aftonbladet
- Svante Holmberg på Newsmill

Fega skitar

Jag syftar på det här.

Det kräver lite god musikalisk terapi.





Uppdat: De backar! Bra,

Länkar & shit

Det är mycket nu, som man brukade säga på 80-talet. Eller om det var 90-talet.
Här en liten länkskörd:

- J Leman tar (liksom jag) upp förljugna (eller vad ska man kalla dem? dumma, naiva? insiktslösa? värre?) länkar till gårdagens artikel av Willy Silberstein

- Fredrik Stangel har gjort en ambitiös analys av "Israel är en apatheidstat"-påståendet

- Anna Veeder resonerar vidare omkring Torbjörn Tännsjö och gårdagens debatt

- Kommentar till en artikel av Martin Aagård i Aftonbladet idag:
"Jag förvånas över att våra svenskar med judisk bakgrund tror mer på sionisternas mördiska propaganda än på våra svenska humanister" Det otäcka är inte att en och annan kommentar av den här typen slinker igenom, utan att det finns ett stöd för dem - 12 läsare ger tummen upp åt den här "judarna-är-opålitliga-och-främmande-element"-utsagan.
En annan kommentar pekar istället ut muslimer som fienden. Och det är förstås lika deprimerande det.

- ...vilket osökt leder mig in på Ralph Haglunds deprimerande "EUrabien"-retorik på Newsmill. Naturligtvis flödar rasismen just nu från fler än ett håll.

-  Donald Boströms "avslöjande" att hela staten Israel är skyldig till organstöld (...) har uppenbarligen intagit sin plats i demonstrationstågen - som synes av fotografier från demo i Malmö


- ...men det finns också klokhet och eftertanke. På Kommunalarbetaren till exempel.