Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.