Den galna galna lesbianen

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):



Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:



Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.