Drygt 150 svenska konstnärer inom de mest skilda områden garanteras efter ett statligt beslut en årsinkomst på minst fem basbelopp (214 000 kronor). Även i kulturbudgeten har konstnärslönerna varit av felräkningskaraktär (knappt tre promille i år). Men nu är det slut på livstidsgarantin från staten, nu ska pengarna istället omvandlas till tidsbegränsade stipendier. Livstidsgarantin har stuckit i ögonen på en regering med arbetslinjen som credo.
Det är ett beslut som är olyckligt av flera skäl. Konstnärliga processer följer inte alltid den logik som finns i övriga arbetslivet. De kan vara långsamma, röra sig längs slingriga vägar och inte alltid resultera i det som var tanken från början. Men ett samhälle som identifierar ett spretigt och mångfacetterat kulturliv som något nödvändigt, som hyllar tanken på pluralism, som ser konsten som något omistligt, måste orka stå för ett system som garanterar förekomsten av högkvalitativ konst även om det inte ligger i linje med den övriga politiken. Det är dessutom en åtgärd som helt går emot den långsiktighet kulturministern hyllat så ofta annars. Stipendievärldens slumpmässighet är knappast en gynnsam biotop för framkomsten av ny konst.
Just så. Byström uttrycker saken väl.
Mest pinsamt kändes det däremot att lyssna på debatten mellan folkpartisten Mathias Sundin och ordföranden i Sveriges författarförbund Mats Söderlund i P1-morgon igår. Pinsamt för att Sundin drog upp sitt eget spirande författarskap som ett slags kulturpolitiskt argument. Det är otroligt, men det är faktiskt inte helt ovanligt att man från det håll där Sundin befinner sig på fullt allvar åberopar sig av sina egna eventuella kulturella förmågor som om de hade någon som helst relevans. "Titta, jag kan också skriva dikter" eller "Jag målade en gång en tavla som min lärare tyckte var jättebra" är barnsligheter man kan få höra när man försöker diskutera kulturpolitik med vissa "anti-elitister". Ingen hindrar ju Sundin från att skriva hur många böcker som helst och köra ut dem på nätet utan att någonsin söka ett enda bidrag för sin verksamhet. De kanske blir fantastiskt bra, de kanske blir usla; det är liksom inte det viktiga. Frågan är varför hans personliga verksamhet ska utgöra måttet för de författare och andra konstskapare som har en annan syn på sin verksamhet, som har den som en heltidssyssla och har andra mål för ögonen än herr Sundin.
-------------
Rekommenderas också, på ett helt annat tema: Fataneh Farahani i Svenskan om iranska bekännelser.
tisdag, september 22, 2009
Gabriel Byström med mera
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
22 kommentarer:
Jag råkade höra debatten som du refererar till, och jag håller med om att det var otroligt pinsamt att höra folkpartistens krist-arbets-moralistiska argument. När i helvete var detta parti socialliberalt senast egentligen??
Visst är det skönt att vara överens ibland? :)
Yes bäjbi, det är skönt att vara överens med dig, men vi måste också inse att förnuftiga individer som du & jag förmodligen aldrig kommer att utgöra någon politisk majoritet.
Äsch, nu låter du ju som en sån där riktig folkföraktare som "anti-elitisterna" spårar i varenda buske...:)
Ja, förlåt mig, jag hade tagit en sån dära stark starköl, 7,2 you know, man kan få lite storhetsvansinne då...
:)
Vaddå "ny konst"?! Herr poeten i P1 hävdade att det var en belöning för 20 - 30 år av trogen konstverksamhet och därefter följande utbränhet. Kulturarbetare är inga vanliga arbetare, hävdade han, och som sådana kan de inte förstås i samma termer.
Därför betalade jag antisemiten LH:s livstidslön med mitt "vanliga" arbete. En annan "ovanlig" arbetare som hade livstidsrätt till mina pengar madgav att LH "gick över gränsen ibland", men med vilken schvung han gjorde det!En sann konstnär...
"därefter följande utbränhet", sa han verkligen det?
Det finns f ö inget som säger att en konstnär inte skulle kunna skapa nyskapande konst efter 20-30 års verksamhet. Tvärtom kan det råda särskilt gynnsamma omständigheter för det när det handlar om en konstnär som har en hel del erfarenhet att luta sig mot & som nu får ekonomisk ro att kunna ta ut svängarna lite. Men det finns inga säkra recept.
"Kulturarbetare är inga vanliga arbetare, hävdade han...." Vad tolkar du in i ett sådant hävdande? Vad jag hörde var att Söderlund helt enkelt talade om de speciella arbetsvillkor som råder för konstutövande. Men många hör istället något annat, något som har att göra med att konstnärer "anser sig vara förmer" e dyl. Det är något som onekligen försvårar diskussione...
Jag tvivlar på att LH:s konstnärslön varit ekonomiskt betungande för dig. Men hur som helst handlar diskussionen om systemet som sådant, inte om vilka enskilda konstutövande som det varit rätt el fel att ge inkomstgarantin till.
Oj då, tappade en "n" där nånstans.
Jaja, du fattar ju ändå.
Hörde också debatten mellan Sundin och Söderlund. Själv har jag inga problem med att låta en mindre grupp kulturarbetare få konstnärslön, så i sakfrågan ger jag Söderlund rätt. Däremot vore det klädsamt om en person som representerar Sveriges författare inte uttrycker sig som en vänsterpartist i sin kritik av regeringen.
För övrigt var inte Hillersberg alls antisemit. Han hatade alla människor, inte bara judar. Och då är det ju rätt poänglöst att kalla honom antisemit.
Jag tyckte inte Söderlund lät som en vänsterpartist.
Hillersberg är inte vad som diskuteras här...
Söderlund hävdade att en vanlig arbetare jobbar för pengar, "på marknadesns villkor". En konstnär däremot jobbar för konstens skull och därför borde vara undantagen dessa villkor.
Hur ekonomiskt betungande än konstärslöner har varit för mig, anser jag att det är min sak vad jag vill lägga mina pengar på.
Principerna åt sidan (och för att vara ärlig)så hade inte listan innehållit sådana namn som Hillersberg, Myrdal och de Geer, hade jag inte brytt mig att delta i en diskussion, bara konstaterat för mig själv: äntligen....
Söderlund ställde inte människor emot varandra på det sätt som du gör.
"Jag vill själv välja vad jag vill lägga pengar på." Jaha, och det finns nog många som inte vill lägga pengar på flyktingmottagning, en och annan som inte vill lägga pengar på försvar etc. Men nu lever vi ju i ett samhälle där man sagt sig vilja ha ett brett kulturliv. Änsålänge...
Som sagt, detta handlar inte om enskilda personer. Men jag fattar inte riktigt vad Carl Johan de Geer har gjort för ont.
För några år sedan fanns det på Sydsvenskans kultursida en liten betraktelse från USA, signerat Oline Stig. Barn och föräldrar i en skola anordnar årligen en teaterföreställning. Biljetter och förfriskningar säljs och pengarna går oavkortat till ett välgörande ändamål, som alla kommer överens om. "Men är det inte bättre" frågar Stig sin amerikanske bekant, "om detta betalas genom skattsedeln?" Hon konstaterar att mannen förstår inte vad hon pratar om. Vi läsare förväntas vara lika välfärdsvenskt uppbragda över hans dumhet.
Ja, jag vill själv bestämma de välgörande ändamål, som mina frivilliga bidrag går till. Det har ingenting med flyktingmottagande eller personaltäthet på dagis att göra. Till konstnärslön vill jag inte bidra. Och varje konstnär med heder i behåll borde tacka nej till statliga allmosor.
Suck...vem är du att uttala dig om vad "varje konstnär med hedern i behåll" borde göra? När konstnärer i alla tider varit beroende av olika typer av mecenater.
Själv skulle jag oerhört mycket hellre vara beroende av en stat som låter mig hållas ifred än av exempelvis Volvo, eller för den delen av en nyckfull publik.
Om jag vore konstnär.
Frågan är inte vad de Geer har gjort för ont, frågan är vad han har gjort för KONST? En halvtaskig teckning av svenska flaggan som det står "kuken" på 1967? Wow...
Hehe. Men han har ju gjort så mycket mer än den! T o m målat tavlor som föreställer saker. Och du som gillar 70-talskultur, du gillar väl Tårtan?
Tårtan har jag lyckats missa helt och hållet; jag antar att jag hade börjat skita i barnprogrammen totalt och bara var ute efter brudarna och mellanölet på den tiden.
Du kan alltid ta igen det nu i efterhand, Stefan. Det finns gott om vuxna som gillar Tårtan.
Men det är väl kommunistpropaganda? Nej, jag skulle nog hellre vilja att High Chaparall kommer på dvd nångång! Den var BRA!
Nej, fy fan för kommunist-barnprogram från 70-talet. Jag vill inte se dem, jag kan få återfall i MUF-nyliberalism då, you don't want that to happen do you?
:DDD
Nej, det får absolut inte hända, det där med MUF-nyliberalismen... Vi får hålla tummarna för att High Chaparall kommer på dvd...
Fast, jag är inte helt säker på att du skulle uppfatta Tårtan som kommunistpropaganda. De är ju småföretagare! & slår många slag för individuell frihet, överhetsskepsis o dyl.
Skicka en kommentar