Nej tack, jag behåller nog helst rättigheterna till min själ för mig själv

Besökare på den här bloggen har kanske lagt märke till de små annonserna som dykt upp i nederkanten eller på marginalen om sistone. Ett desperat försök från min sida att få in lite kulor. Som naturligtvis inte gett någon utdelning - det genererade så lite pengar att jag förmodligen skulle ha fått vänta i över ettochetthalvt år innan någon utbetalning överhuvudtaget skulle komma att göras till mig. Men nu har jag av ett helt annat skäl bett om att mitt AdSensekonto skyndsammast ska avslutas. Anledningen är de nya villkor de ville att jag skulle skriva under på. I dem står det nämligen att jag ska förbinda mig att inte "delta i någon åtgärd eller aktivitet som framställer Google på ett ofördelaktigt sätt eller på annat sätt ringaktar eller nedervärderar Googles rykte eller anseende".
Det är vansinnigt, det är ett villkor som påminner om diktaturers vana att lagstifta mot "förtal" av landets ledare, styrelseskick o dyl. Motsatsen till demokrati och yttrandefrihet med andra ord.
Självklart kan jag inte godta det. Jag kan leva med att ge utrymme för annonser även för sådant jag inte till hundra procent ställer mig bakom själv. Men jag kan inte leva med att kringskära min egen yttrandefrihet.
Kanske fanns detta med i villkoren redan från början, kanske har jag inte upptäckt det förrän nu, i de nya villkor de plötsligt presenterar. Kanske är det till och med så att jag inte heller som Bloggerbloggare "får lov" att kritisera Google (Blogger är ju förbundet med Google). Det är en risk jag gladeligen tar. Min gamla, en gång övergivna plan att övergå till WordPress (jag övergav planen eftersom Blogger ger bättre layoutmöjligheter till användaren) kanske får dammas av igen. Eller så lägger jag helt enkelt av med att blogga - såhär kan man tamejfan inte ha det. Fuck you, Google.
------------------
Ung Vänster är också en organisation vars demokratiska tradition man kan ifrågasätta. Just nu är förbundet aktuellt för ett förslag dess styrelse lägger inför nästa kongress och som går ut på att Ung Vänster inte ska samarbeta med andra fack än LO, och heller inte med delar av LO som avviker från den centrala linjen.
Tidningen Arbetaren

"har talat med en distriktsaktiv medlem i Ung Vänster som vill vara anonym eftersom han bryter mot Ung Vänsters tradition att inte föra fram intern kritik i media.
Han berättar att kritiken mot förbundsstyrelsens skrivningar är utbredd inom organisationen och tror att diskussionerna kommer att bli stora när förslaget tas upp på kongressen.
– Det är många som tycker att de har en ganska konstig beskrivning av Septemberalliansen och en felaktig syn på samarbete med radikala LO-klubbar och sektioner. Att de skulle vara styrda av små vänstergrupper skulle jag snarare säga är LO-ledningens bild.
Han menar att det som många medlemmar inom Ung Vänster reagerar främst mot i förslaget är att lokala LO-klubbar och sektioner pekas ut.
– Det är just dem vi ser som hoppet inom LO. Om det ska komma till en enighet inom arbetarrörelsen så kommer den underifrån, säger han.
Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson menar att förslaget handlar om att välja den mest strategiska och radikala sättet att arbeta.
I det här dokumentet pekar ni i princip ut allt som inte följer LO:s centrala linje som sekter. Vad har ni emot initiativ som kommer underifrån?
– Vi tycker det är jättebra med initiativ underifrån och samarbetet kommer ju framför allt att kunna bedrivas lokalt. Det vi reagerar mot är fackklubbar som består av personer som driver stora delar av sin verksamhet med LO som fiende. Däremot tycker vi att radikala fackklubbar som agerar inom ramarna för det man gemensamt har bestämt är positivt.
I förslaget skriver styrelsen också 'Vi vägrar ansluta oss till dem som kräver politiska strejker eller till dem som kritiserar LO för att man anser att de är för passiva.'"

Wahnsinn. Saknar Ung Vänster en stark sovjet att luta sig mot eller vad är det frågan om egentligen? För det är uppenbarligen inte rädslan för bristande demokratiska värderingar som gör att man söker fly undan "sektvänstern". Hade det varit så hade man inte själv haft en tradition som gör att medlemmar inte öppet kan framföra kritik mot förbundet, och man hade sannerligen inte gått ut med ett påbud om att inte kritisera LO. Och om man hade haft som främsta intresse att komma ifrån ett vänsterklimat präglat av fiendebilder så hade man inte själv ägnat sig åt att måla upp sådana.
Om Ung Vänsters medlemmar nu gillar lydnad så vore det mer konstruktivt om de försökte sublimera denna böjelse, spela ut den på en annan arena än den politiska. Varför inte genom att prova på lydnadssex, eller genom att bearbeta böjelsen inom en konstnärlig ram. Det vore långt mer konstruktivt och förhoppningsvis tillfredsställande för alla parter.
Andra som bloggar om detta: Svensson, LOKE.
-----------
Ett tredje exempel på problem med det fria ordet är den twinglycensur svenska pressdrakar med jämna mellanrum ägnar sig åt - man kan tänka på DN:s blockering av Isabella Lund (ni kanske har reagerat på att jag tagit bort den lilla protestloggan uppe i vänsterhörnan, det beror endast på att jag upptäckte hur fult det blev i vissa webbläsare, inte på att jag inte längre tycker att DN agerar fel) eller på det nyliga exemplet med censurering av Blogge och Oscar Swartz. Vissa kallar inte dessa exempel för censur eftersom man "bara" blockerar en kanal, inte hotar själva bloggens-i-frågas existens. Och visst, det är ett begripligt resonemang, men man bör fundera över vad den här typen av kringskärning innebär för det offentliga samtalet och om inte konsekvensen lik förbannat stavas censur. Om det inte till slut blir till sofism att hårddra begreppet så. Detta även när man tar i beaktande att också en demokrati har vissa yttersta ramar ingen bör överträda.
Den hysteri som möter Isobel Hadley-Kamptz ledare i Expressen (28/2) (se också här och här) är förstås inte exempel på censur, men väl på reaktioner som kan bana väg för om inte reell censur så en rejäl självcensur. En självcensur av den destruktiva sorten, som skapar en tankens kortslutning och en häxjaktsstämning, inte det humana och öppna samhällsklimat jag utgår ifrån att de allra allra flesta av oss verkligen vill ha.
-----------
Eftersom jag är inne på the gyllne days of disco, det sena sjuttiotalet vill jag förära er med ännu en fin melodi från den epoken. En som givetvis är full av sex, fast inte så öppet som Donna Summers I Feel Love. Ett exempel på lyckad sublimering, kanske?



Visst är det underbart bra?
------------
Hett på Agenda 2010+ just nu: Ilona förklarar ordet "heteronormativitet", Anna kommenterar maktskiftet på Kuba, Ulf är inne på att få Sverigedemokraterna att outa sig som ett högerparti och Thomas Svensson diskuterar EU.
Andra heta grejer i bloggosfären: Tanja om rysk internetkultur, Magnus Linton om FARC, David Nessle om ghanesisk affischkonst. Internationellt värre.
I Sydsvenskan har vi en intressant artikel om horstigma och krackelerande sexmoralism av Mariah Larsson. Det är nog som Isabella skriver: Sydis är lite öppnare, har en lite mer vidsynt attityd än DN och annan stockholmsmedia.