Brännpunkter

Vi blir allt fler som vill upprätta ett slags minimum av mänsklig värdighet i samhällets sätt att fungera. Så är i alla fall mitt intryck. I början av den här månaden efterlyste författaren Stefan L Holm en "samhällelig värdighetsgaranti för sörjande" - en slags försäkring avsedd att "vara en ­garanti för försörjningen under en människas sorgeperiod". Att det kan behövas särskild hjälp i en sorgesituation är nog de flesta i grunden på det klara med. Men det gäller att verkligen förstå konsekvenserna av att sådan hjälp i praktiken ofta saknas, och att samhället inte ställer upp. Vi är rätt utlämnade till oss själva och vår eventuella, inte alltid perfekta sociala miljö när det händer att en närstående - ett barn, en livskamrat, förälder - dör. Holms exempel är detta: "Den 13 januari avled en trettonårig flicka i Gagnefs kommun i Dalarna i leukemi. Hennes föräldrar sjukskrev sig givetvis men mamman nekades sedan sjukpenning efter en vecka. Detta menar För­säkringskassan är en sannskyldig tolkning av lagens bokstav." Och visst har han rätt i att detta är ett tecken på fattigdom. Brist på humanitet. Själv tänker jag på ett tv-reportage om barn i hushåll som vräks, där ett av exemplen var just en mor och dotter som förlorat mannen/fadern. Kvinnan hade inte kunnat "sköta sitt liv" och sin ekonomi under sin långa sorgeperiod; resultatet blev alltså att hon och hennes barn vräktes från sitt hem. Visst är detta ovärdigt ett så kallat "välfärdssamhälle". Holm skriver: "I Sverige fridlyser vi blommor och skyddar särskilt sårbara biotoper med lagstiftning. Det är utmärkt. Nu är det hög tid att genom lagstiftning skydda också människo­livets mest sårbara områden. Om frid ska kunna lysas över en avliden människas minne, så måste också sorgen fridlysas!"
Men det finns fler sårbara områden än sorgens som skulle behöva skyddas. Åsa Moberg efterfrågade igår i en Brännpunktartikel helt sonika "en ny ­människosyn från de politiskt ­ansvariga". Det är den i alliansens händer alltmer sadistiskt präglade arbetslinjen som Moberg ifrågasätter.

"Det fanns grundläggande fel med arbetarrörelsens ordlista, och dessa fel blir ännu tydligare i den nya moderata versionen.
En arbetslinje gynnar de människor som har lyckan att ha ett arbete och missgynnar andra.
De andra är faktiskt väldigt många. Av Sveriges nio miljoner invånare är var femte i åldrarna 16–84 funktionshindrad på något vis.
De har svårt att komma in på arbetsmarknaden, de har sämre ekonomi än de arbetande, de är mer ensamma och de har, enligt en studie som Svenska Dagbladet redovisade 10/3, påfallande mycket sämre hälsa.
För de icke-arbetande innebär alliansens hårda arbetslinje att utanförskapet ökar. Detta gäller även friska pensionärer.
De 40-talister som mot sin vilja skyfflas ut i samhällets icke-produktiva marginal har ofta svårt att hantera sin nya roll: vad är meningen med livet om man inte får arbeta?
Den frågan kanske moderaternas partisekreterare Per Schlingmann kan ge ett svar på, hoppades jag, när jag läste hans artikel 'Så rustar vi Sverige för demografins påfrestningar' (Dagens Industri 15/3).
Men han skriver inte ett ord om alla de människor som på grund av ­ålder eller funktionshinder står ­utanför arbetsmarknaden, trots att det måste handla om mellan två och tre miljoner människor.
'Fem principer är särskilt viktiga', skriver Schlingmann. 'För det första skapar endast en politik för arbete tillräckliga resurser för välfärden. Fler måste börja arbeta tidigare, äldre arbeta längre och kompetensen tas tillvara hos människor med invandrarbakgrund.'
Måste, javisst. Men alla som kämpar och bara inte får in en fot, alla som förlorat jobbet efter 50, som har fel namn, fel ålder eller andra för arbetsgivare oacceptabla brister?"

Och avslutningsvis skriver Moberg: "Det parti som lanserar en människovärdeslinje borde kunna räkna med stöd från några miljoner människor i Sverige som står utanför arbetslivet, och dessutom någon miljon anhöriga som sett på nära håll hur lite inflytande den enskilde har över sin egen situation när han eller hon hamnar i välfärdsapparatens järngrepp." Tänk, jag tror att hon har rätt.

Långt bortom värdighetens gräns befinner sig däremot juristen Anders Svenssons två självmedlidsamma debattinlägg om det enorma hot han ser i att låta ordet "äktenskap" kunna gälla också för homosexuella relationer - men de har bemötts så väl av framför allt Tor Billgren på Antigayretorik men också Göran Lantz på Brännpunkt (som dock fick ett totalt goddag yxskaft-svar av Svensson) att jag inte behöver slösa några ytterligare ord på dem.