Den nödvändiga kritiken

"För något år sedan deltog jag i en kvinnoseparatistisk Ta Natten Tillbaka-demonstration, under vilken män kastade isklumpar och tomma ölflaskor på oss, gjorde juckade rörelser mot tonårstjejer och skrek något om att vi nog bara fått för lite kuk på sistone. Kvinnor som kräver rätten till sina egna kroppar är uppenbarligen oerhört provocerande." Så skriver bloggaren Akujuhan. Och det påminner mig om kompisen som berättade att han hört några grabbar tala om att de köpt ägg som de skulle kasta på åttonde mars-tåget i lördags (nej, jag vet inte om de gjorde det). Det finns så mycket avsky mot feminism, och man behöver inte vara förespråkare av separatism som metod (fast just när det gäller Ta Natten Tillbaka-demonstrationer finns det faktiskt en poäng i att bara kvinnor (& transor) deltar) för att tycka att herregud liksom. Har vi inte kommit längre?
En helt annan sak är den inomfeministiska diskussion som förs, eller kritik som kommer från håll som inte nödvändigtvis är antifeministiska. Exempelvis Petra Östergrens mot det sätt hennes bok Porr, horor och feminister mottogs på:

Karlar har i århundraden ägnat sig åt att ignorera och förvränga kvinnors liv och tankar. Nu gör kvinnliga skribenter samma sak. Åtminstone när det handlar om forskning som görs om och av obekväma och lösaktiga fruntimmer, de som inte tillhör en man eller passar in i ett rättstänkande etablissemang. Den feministiska och maktkritiska diskussionen förtjänar bättre. Ny, provocerande och intressant genusforskning görs, både inom och utom universiteten. Kvinnliga tidningsskribenter är ofta den enda länken mellan denna forskning och vanligt folk. Det förpliktigar. Gängse regler kring rapportering och argumentation ska följas. Dessutom måste den självpåtagna rollen som feminismens ideologiska grindvakt överges, den skymmer sikten för den normativa maktens många uttryck.

Betydligt längre går Lisbeth Lindeborg i en debattartikel i Expressen. Artikeln har fått titeln "Feminister är moraliskt medskyldiga till mord", och den är verkligen kvällstidningsrubriksättares våta dröm (när kommer Pär Ströms analys?) - här kan hen ta i men ändå vara rättvisande. Lindeborg berättar om ett seminarium om hedersrelaterat våld som hon bevistat i Stockholm, och hennes dom över den svenska feminismens handlingsförlamning inför detta fenomen är inte nådig:

Ty även om de flesta i panelen var eniga om att ”något måste göras”, även om några personer hade konstruktiva förslag, även om inläggen från publiken var värdefulla, så rann det hela ut i sanden. Gudrun Schyman visade sig inte ens ha förstått vad det rör sig om då hon avfärdar begreppet ”brott i hederns namn/hedersvåld”.
För egen del kunde jag knappt tro att jag hörde rätt. ”Brott i hederns namn” är ett vedertaget begrepp i alla större internationella sammanhang. ”Crimes in the name of honour” eller ”Verbrechen im Namen der Ehre” är det begrepp som används i såväl juridiska som politiska (regeringssammanhang) i alla länder, inom EU och inom FN.
/---/
I Stockholm finns exempelvis Sara Mohammad, med kurdisk bakgrund, som nu i åratal hjälpt förföljda kvinnor aktivt genom sin organisation ”Glöm inte Pela och Fadime”. Men till skillnad från en rad hjälpande kvinnor i Tyskland, såsom Seyran Ates, Serap Cileli, Necla Kelek, vilka alla åtnjuter högt anseende och utmärkts med landets högsta utmärkelser, lyser det breda stödet för Sara Mohammad med sin frånvaro. I stället ses hon på håll som en extremist, påpekades i paneldebatten som jag deltog i. En människa som alltså försöker rädda liv, pekas ut som extremist. Jag frågar mig i vilket samhälle vi befinner oss.
Brott i hederns namn är ”en fasaväckande realitet mitt ibland oss”, bekräftar Seyran Ates. Då svenska ”ledande” feminister inte reagerar mot denna, utan förvrider sanningen, bryter de inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan gör sig även moraliskt medskyldiga till misshandel och mord.

Nu är inte Lindeborg den mest nyanserade debattör som finns, och jag tycker att vissa av hennes uttalande om muslimer (kanske inte specifikt i denna artikel men annorstädes) stämmer in på det Andreas Malm varnade för i sin beryktade artikelserie om islamofobi, den där skräcken för ett annalkande Eurabien. Och jag tycker nog att hennes fördömande av den svenska feminismen är väl hårt - trots allt så var/är väl åtminstone de flesta överens om att något måste göras. Men så läser jag Maria-Pia Boëthius krönika i ETC - "Låt oss kalla det feghetsmord". Hon skriver:

Varför tala om ”hedersmord”, när allt fler blandar ihop kultur med ras? Bättre då att säga som det är. Mord som bottnar i mäns feghet, i deras rädsla att krympa i andra mäns ögon. Feghetsmord på unga kvinnor – jag vägrar kalla dem hedersmord – sträcker sig långt tillbaka i historien och fanns före religionerna. Och jag tycker inte vi ska tillföra språket ett ord som ”hedersmord” utan helt enkelt byta ut det mot feghetsmord, vilket det ju är.

Jag för min del tycker Boëthius blandar bort korten. Lindeborg har ju en poäng i att ordet "heder" är ett internationellt vedertaget begrepp i studierna av och diskussionen om detta fenomen - varför ska vi i Sverige krångla bara för att vi tycker att "heder" konnoterar något fint. Är det inte bättre att ha ett enhetligt språkbruk om man vill ingå i en internationell kamp mot detta internationella problem - för det vill vi väl? Visserligen har Boëthius rätt i det där med att "kultur" är det nya kodordet för "ras" i vissa kretsar - men här kan vi helt enkelt inte låta dem sätta dagordningen. De - Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter - hämtar tvärtom näring av att den svenska feminismen förefaller ointresserad av hedersvåldet. Det ger dem en chans att framstå som kvinnornas försvarare. Som om de hade det minsta intresse av att förbättra kvinnans ställning inom hederskulturer, liksom. Det är inte bara män utan också kvinnor från dylika miljöer Sverigedemokraterna vill kasta ut.
Min reaktion efter att ha läst Boëthius krönika ovanpå Lindeborgs artikel blev hur som helst att få tummen loss att anmäla mitt intresse för att ansluta mig till Nätverket mot hedersrelaterat våld. Ett nätverk uppbyggt av svenska feminister. Gå med du också, vetja.