Jag vägrar välja mellan att vara queer och att vara feminist

Och inte trodde jag att ett sådant val överhuvudtaget skulle kunna bli till en stridsfråga, ärligt talat, tills dess att jag läste Linna Johanssons Expressenledare "Jag vägrar bli queer". I vanlig linnajohanssonordning förenklar och improviserar Linna Johansson fram en text som låter små fragment av en komplicerad verklighet bli till en närmast heltäckande monokrom bild av densamma. "I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar. Petra Östergren ville med sin bok om lyckliga horor bara 'ställa frågor'. Queeranhängare vill gärna definiera andra men aldrig definiera sig själva", dundrar hon. Jag fattar ingenting. Detta med att "ställa frågor", förvisso en hållning som ibland är skrattretande slentrianmässig, är sannerligen inget specifikt för queer-rörelsen (om det nu finns en sådan rörelse) utan genomsyrar konstvärlden, litteraturen, ja en stor del av samtiden i själva verket. Och vad gäller detta med att vägra definiera sig själv - var inte det där med att komma bort från alltför snäva definitioner själva poängen? Inte för Linna, uppenbarligen. Hon gör denna definition: queerdiggare är helt enkelt slavar under chefsideologen Gayle Rubin. Det finns, säger Linna, en konflikt mellan feminism och queer. "Varför? Därför att feminister, som jag själv, vägrar att göra Rubin till vår nya chefsideolog. Rubin tecknade en gång ett schema över dåtidens sexualmoral: reproduktivt sex i hemmiljö stod i topp, i botten återfanns motsatsen, sex i parker, med redskap, mot betalning. De nya hjältarna för sexpositiva feminismen blev då horan, strippan, dominatrixen. Användbart? Nej. Föreställningen att det finns två sorters kvinnor, en lydig hemmakatt och en som helst gör det inför publik är en patriarkal tankefigur."
Här är alltså pudelns kärna. Och Johansson har varit inne på detta innan, samma indignerade anklagelse (då mer specifikt riktad mot Östergren) om att heroisera horor. Hon kanske har tänkt till och insett att hon måste försöka förklara varför det är så hemskt att ha en positiv attityd till horor (att de allmänt skulle heroiseras inom queerrörelsen ställer jag mig dock rätt frågande till). Och då blir det alltså detta: horan är en patriarkal tankefigur, alltså kan hon inte hyllas. Men hallå, säger jag då. Är hon en tankefigur? Nej, hon är en människa av kött och blod, hon finns ju för fan i verkligheten. Läs Isabella: "Visst kan det vara chockerande när vi sexarbetare framträder i media och öppenhjärtigt berättar om vårt arbete. Det blir nog en chock för vissa att se, höra och läsa att även horor är MÄNNISKOR och inte symboler för all möjlig slags skit man så gärna förknippar med oss. Vi är inte de fördomarna som finns om oss." Det är möjligt att "madonnan" också finns i verkligheten. Inte vet jag i och för sig vad som menas med "lydig hemmakatt", men det finns kanske någon kvinna därute som tycker det stämmer in bra på henne. Hon förtjänar i så fall kanske inte heller förakt och/eller ifrågasättande, lika lite som horan. Poängen är väl att vi kvinnor måste tillåtas uppta alla de olika platser som finns i ett vitt spektra av sexuella vanor, liv, preferenser. Inte att vi måste vara något annat än just horor och madonnor - för då är vi fortfarande begränsade.


DAGENS LÄSTIPS som nästan inte har med övriga postningen att göra är Hynek Pallas (som vanligt) kloka kommentar i Svenskan, "Få debattörer har egen erfarenhet av förtryck".

...och ps, Linna: om du verkligen tycker att "Petra Östergrens bok om lyckliga horor" är ett bra sätt att beskriva Porr, horor och feminister så tycker jag du ska läsa om den, för då kan du inte ha tagit in mycket av boken.