Vem är rätt slags offer?

Jag läser Ola Larsmos krönika "Fel slags antirasism?" i DN och skäms över att jag inte deltog i något av de arrangemang till åminnet av Förintelsen som anordnades i förrgår. Det gjorde däremot Larsmo, en av de viktigaste antirasistiska rösterna idag. Han var på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Och skriver:

Den 27 januari är samhällets officiella avståndstagande från all slags rasism, utfästelser vi kompromisslöst måste se till att politikerna lever upp till. Men det slår mig även i år att många av åhörarna är aningen till åren komna. Här finns många som säkerligen själva har någon anknytning till Förintelsen.
Här finns andra som minns kriget. Och så vi som inte är tillräckligt gamla, men inte heller särskilt unga. Två tonårsflickor med svartfärgat hår är med och tänder marschaller. Annars är det ont om folk under trettiofem, de finns där säkert, men jag hittar dem inte i folkmassan.
Jag saknar dem som annars brukar samlas under plakat mot främlingsfrihet och rasism. Varför, frågar jag mig, går det att få tusen unga till demonstration i Salem, men inte till en appell om antirasism och till en minnesstund för rasismens offer? Är det fel sorts antirasism här på torget, den som söker sig fram via lagar, processer, konventioner? Eller är det det officiella anslaget som stöter bort radikala krafter? Den värsta frågan är denna: finns det verkligen två sorters antirasism i landet, som inte kan mötas på samma torg?

Ja, det är en skrämmande fråga. Jag tror och hoppas att det inte är så, jag vill gärna tänka mig att åtminstone majoriteten av de tusen som åkte till Salem också hade kunnat möta upp på Raoul Wallenbergs torg. Att de ändå inte gjorde det kan även jag bara spekulera över orsakerna till. Och då spekulerar jag att det säkert till dels, precis som Larsmo säger, beror på "det officiella anslaget", att man inte upplever att det finns något att slåss för. Att man hade kommit om man känt att det fanns ett akut behov av närvaron.
En annan, mörkare orsak kan vara att Förintelsens främsta offergrupp, judarna, inte precis är vänsterrörelsens mest omhuldade minoritet. Jag upplever att det inom vänstern finns en bild av den judiska minoriteten som välbärgad och välmående, en slags minoriteternas överklass som inte verkar vara i behov av några särskilda solidaritetsbetygelser. (Den bilden är också underförstådd i gammelmarxismens traditionella förklaringsmodell för Tredje rikets antisemitism, en förklaringsmodell som fortsätter att leva kvar - att "folkets" "naturliga" vrede mot kapitalismen och den därmed sammanhängande revoltrisken medvetet vändes mot judarna, syndabockarna, som ju ansågs suga ut hela världen på roffarmanér. Det är en modell som möjligen i viss mån hade kunnat vara användbar på den inhemska tyska situationen där judenheten var tämligen välintegrerad i samhället, om det inte vore för sådana små omständigheter som att nationalsocialismens antisemitism var högst reell och fullständigt irrationell ända upp till högsta nivå - vad gäller situationen österut och den lätthet med vilken tyskarna där kunde foga sin verksamhet till en pogromtradition håller modellen inte alls. Vad gäller Polen, t ex, så var judarna där till övervägande del arbetarklass.)
Till detta kommer mellanösternkonflikten, och det faktum att den svenska vänstern använt sig av exempelvis Kristallnattsmanifestationer för att uppmärksamma situationen för palestinier i de ockuperade områdena. Detta, med den klassiska och missriktade parallell mellan Israel och Tredje riket som lurar i bakgrunden, har skapat viss friktion mellan vänsterföreträdare (inte alla och överallt) och medlemmar av judiska församlingar (nej, återigen inte alla naturligtvis). Den osmakliga fixeringen vid att ständigt reproducera denna parallell mellan före detta offer och före detta bödel går igen i vänsterpublikationer (Mana!) och på vissa vänsterbloggar. Kanske är det inte så konstigt att Folkpartiet och inte Vänsterpartiet är det parti som har bäst försänkningar i svensk judenhet.
Ytterligare en förklaring kan man kanske skymta i s-studenten Cattis postning om Förintelsedagen: "Jag gick i grundskolan under 90-talet. Det var den tid då Forum för Levande Historia skapades, den tid då alla läste Anne Franks dagbok. Samhället och skolan (och regeringen) hade insett vikten av att minnas vad som hände, och aldrig låta det hända igen. Vi såg tusentals bilder från koncentrationslägren och åkte till Polen för att besöka det som fanns kvar av det där surrealistiska som skett för länge sedan." Hennes ärende är främst att lyfta fram de offer hon tydligen inte fick lära sig något om i skolan: romerna. Det är "förintelsens glömda offer" hon vill minnas. De andra har kanske införlivats så djupt i hennes och hennes generationskamraters medvetande att åminnet av dem är så självklart att det inte ens känns nödvändigt att tända marschaller för det på en viss dag. Eller är det tvärtom snarare så att det inträtt en viss mättnad, tycker man kanske litegrann att det tjatas om saken?

Jag följde som betalande gäst med en lärarvän på en skolresa till Auschwitz för några år sedan. Hans elever var skötsamma, trevliga gymnasister från Lund. Bland dem två pojkar med polsk-judisk släkt; båda hade förfäder som dödats i Auschwitz. Med på resan var också en grupp skoltrötta och bråkiga, problemtyngda elever från en annan, "sämre" skola. Några av dem invandrare, muslimer. De var dåligt förberedda av sina lärare, minst sagt. Under rundturen i lägermuseet gick de runt och ifrågasatte realiteten i det de såg. "Men det här har ju inte hänt." De bråkade och hade ingen som helst respekt för platsen. Jag tyckte ändå att åtminstone en av dem så småningom verkade börja lyssna och titta, tog någon slags intryck. Men det hela blev naturligtvis en fruktansvärd upplevelse för de två pojkarna som hade en personlig anknytning till Förintelsen. Här hade vi alltså å ena sidan pojkar som på flera sätt tillhör samhällets vanlottade, å andra sidan två välartade (eller nåja, en av dem var välartad i alla fall) pojkar som tycktes ha livet för sig på ett helt annat sätt. Nu var väl situationen framför allt lärarnas fel, lärarna till de bråkiga pojkarna, de borde ha förberett sina elever ordentligt, de borde ha förhindrat deras hänsynslösa beteende på denna plats. Men det var inte mot lärarna de andra eleverna vände sin vrede. Och jag förstår dem. Det var de två judiska pojkarna som var de mest utsatta i den här situationen, som bäst behövde att vi andra visade solidaritet. Även den som går i den fina skolan, som kommer från de relativt sett "bättre" omständigheterna, kan behöva omvärldens solidaritet ibland. Och antisemitism, det finns fortfarande. Också här i Sverige.

Och jag då, varför gick inte jag på någon manifestation till åminne av Förintelsen? Ja, även om jag gjort så hade jag inte sänkt medelåldern - jag tillhör inte de som är under trettiofem. Sanningen är hursomhelst att jag periodvis sysselsätter mig med Förintelsen åtminstone så pass mycket att jag andra perioder knappt orkar befatta mig med det. Avtrubbad vill jag inte bli.
(Samtidigt som jag skriver detta talar de på tv-nyheterna om våldet i Kenya.)
-------
Jag ser i Sydsvenskan att Babak Rahimi lämnar posten som chefredaktör för Mana. Ja, det fanns kanske inte någon annan utväg, då ytterligare en gammal medarbetare bekräftat att han sagt sig vara den verklige upphovspersonen till de artiklar som signerats Sharare Irani. Rahimi vidhåller fortfarande att Irani verkligen finns, och att han gett sina medarbetare fel information för att skydda Irani. "Jag har sagt till dem att Sharare Irani är jag, just för att inte få fler frågor om Sharare Iranis verkliga identitet /.../" Skälet är att "det politiska engagemang som hon har innebär förföljelse". Visst, det är möjligt förstås, men nog låter det märkligt, samtidigt. Mana är ju en vänsterpolitisk, feministisk och antirasistisk tidskrift - skulle inte Rahimi ha kunnat lita på sina medarbetare så pass mycket att han kunde förklarat läget för dem, bett dem att inte ställa några vidare frågor kring Irani? Ja, frågan lär förbli öppen, antar jag.
--------
Dagens Agenda 2010+-fynd: Björn fortsätter att dissa major Björklund, Vänstra stranden rör sig i samma område med sin kritik av regeringens forskningspolitik, Trotten tror inte på att hälften av alla ungdomar blivit mobbade på nätet och Marlene ser anledning att fråga sig vilka värderingar som är rådande vid våldtäktsmål.

På annan plats fortsätter Tanja att (klarsynt) dissa Pär Ström.

..och så en tråkig nyhet till sist: Mr Brown, en av mina absoluta favoritbloggare, lägger av!... Jättetråkigt. Kom tillbaka herr Brun, jag saknar dig redan!