Sorg och censur

"Uteblivet stöd är inte censur." Så resonerar Magnus Eriksson på Svenska Dagbladet, apropå det där med att tidskriften Mana riskerar mista sitt ekonomiska stöd från kulturrådet. "Ett uteblivet stöd innebär inte trycknings- eller spridningsförbud. Om Mana får avslag, innebär det inte att dess ansvariga utgivare och redaktör Babak Rahimi sätts i fängelse eller förbjuds att framföra sina åsikter. Uteblivet statligt stöd är inte ett angrepp på yttrandefriheten."
Men det där är ju tomma ord, givet att vi lever i ett samhälle där det är svårt för mindre tidskrifter att klara sig utan stöd. Att undandra en tidskrift dess ekonomiska stöd kan i praktiken vara detsamma som att helt enkelt tysta den, även om den rent formellt "får lov" att fortsätta finnas till. Dessutom säger Eriksson delvis mot sig själv, han förklarar också att det finns en politisk aspekt på Kulturrådets verksamhet i det att man "sorterar under den statliga kulturpolitiken, som har ett demokratimål":

I det ingår bland annat yttrandefrihet, delaktighet, mångfald och tanken att kulturen skall vara ”en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”.
Det innebär att en tidskrift, eller en bok om vi ser till litteraturstödet, med en antidemokratisk, sexistisk eller rasistisk tendens inte bör omfattas av de kulturpolitiska stödåtgärderna. Möjligen kunde man anse att det ideologiskt aparta, rentav det anstötliga, omfattas av kulturpolitikens mångfaldsmål, men mot detta skall då andra hänsyn vägas: kvalitetsfrågan, kvinnosynen, eventuell rasism. Att vara en avvikande röst räcker inte för att få kulturstöd. Stödet är till en del politiskt.

Ja, och detta innebär att den till en del också är en form av censurverksamhet - en som kan vara fullt påkallad och lätt att rättfärdiga.
Men hur är det då med det aktuella fallet, tidskriften Mana? Eriksson är inte ute efter att diskutera just detta, utan snarare diskussionen omkring fallet, som han tydligen ser som full av missförstånd och förhastade slutsatser. En som däremot diskuterar fallet Mana är Ingrid Elam i DN. Hon skriver såhär:

Det vore synd att säga att Mana har ett "mångsidigt utbud av åsikter", tidskriften är som helhet starkt och ensidigt kritisk mot bland annat kapitalism, nyliberalism, Israel, USA:s utrikespolitik och svensk invandrarpolitik, men så innebär heller inte förordningstexten att varje enskild tidskrift skall måla med palettens alla färger. Det är en mångfasetterad helhetsbild av tidskriftslandskapet stödet skall främja.
Läst ur den synvinkeln fyller Mana onekligen ett tomrum. Den har ett globalt perspektiv på de frågor den behandlar, utrikesmaterialet är omfattande i samtliga nummer oavsett tema, särskilt från länder som normalt ligger i medieskugga. Samtidigt iakttas verkligheten ur en minoritetskulturell synvinkel. I Mana skriver ingen "vi svenskar" om det inte är ett citat.

Elam pekar också på tendenser till bristande vederhäftighet när det gäller ämnen som Israel och den svenska högerliberalismen, men hon menar inte att dessa blir så problematiska att tidskriften som helhet diskvalificerar sig för tidskriftsstöd. Liknande uttalanden har gjorts av Arne Ruth, och bloggaren Svensson är inne på samma spår när han ser vissa inslag i tidskriften som omdömeslösa, dumma och onödiga snarare än antisemitiska och odemokratiska.
Jag vet inte jag. Jag tycker i och för sig att herr Svensson (som han brukar) argumenterar väl och balanserat. Men nog är det konstigt att Manas dumhet och omdömeslöshet så ofta slår till just när det är fråga om Israel.
Vad gäller deras syn på svensk liberalism så har den säkert stärkts i och med detta. I senaste numret av Göteborgs Fria Tidning säger Jorge Capelán som sitter med i Manas reaktion att:

Det finns viss kritik som inte får uttalas. Den här diskussionen handlar om politik och makt. /.../
Men till exempel Häften för kritiska studier, en "oberoende socialistisk tidskrift", fick ju stöd i år.
Jo, men man kan inte ge sig på alla samtidigt, då skulle motreaktionen vara mycket kraftigare. Istället ger man sig på en och en. Vi är alla medvetna om att det här handlar om en makttaktik för att så splittring mellan olika grupper.
/---/
Alla som ifrågasätter patriarkatet och rasismen är obekväma. Vi kommer fortsätta att vara jobbiga. Vår analys hotar maktstrukturer, det är det som ligger till grund för de häftiga reaktionerna /..../

Här har vi Manas ibland skeva verklighetsbild när den är skev in action. Man förstorar upp sin egen betydelse utav tusan, och tycks tro att personer som Dilsa Demirbag-Sten, Liljana Dufgran eller andra personer med anknytning till Kulturrådet sitter som representanter för Den Patriarkala Och Rasistiska Makten, darrande på manschetterna av rädsla för den rättrådiga rebellen Mana.
Jag gillar inte Mana något vidare och har aldrig gjort, det kanske framgår. Men jag hoppas ändå att de får fortsatt stöd, av den anledning som Ingrid Elam pekar på: de fyller i vissa avseenden ett tomrum i det svenska medielandskapet. De behövs helt enkelt, trots sina brister. Och det är så man måste tänka, menar jag, när man delar ut kulturstöd: hur ser helhetsbilden ut, vilka behov finns, var finns det vita fläckar? Jag tror också att det är så man faktiskt tänker, oftast. Men vi får väl se vad som händer i det nu plötsligt så spännande Kulturrådets styrelse härnäst (Elam påstod i sin artikel från i måndags att de skulle avgöra saken den dagen, under måndagen alltså, men mötet äger i själva verket rum i morgon eller övermorgon, minns f n ej vilket).
Vore inte Kulturrådets nya styrelse rena sockerbiten för en god dramatiker att ta sig an, förresten? Staël von Holstein (hur kunde de utse honom?), Kenneth "The Enforcer" Johansson, Marianne Lindberg-de Geer m fl m fl i samma rum...Och med de uppgifter de ställs inför! Äsch strunt i dramatikern förresten, in med kameran direkt. Det kan ju bli fantastisk tv!
-------------
Apropå kritik av israelisk politik så är organisationen Avaaz igång med ett upprop mot blockaden av Gaza. KLICKA HÄR för att komma till sidan där du kan skriva under.
-----------
År 2008 är ungt men kämpar hårt för att bli lika illa som det förra, året då alla bara precis höll på & dog hela tiden. Idag var det Heath Ledger som dog. Så fruktansvärt tragiskt. Han var så bra, han var så ung. Jag tänker på en annan filmskådespelare som också dog alldeles för ung, som också hade den där särskilda utstrålningen, den intensiva närvaron på duken - nej inte James Dean (fast han också) utan River Phoenix, 1970-1993. RIP.